Göran Schmidts hemsida

Höskallran gör verkligen skäl för namnet. När frukterna mognat ligger fröna och skramlar runt inne i de torra kapslarna (se nedersta bilden). Då ansåg man att det var dags att slå höet. När växten blommar kan man beundra de små gula blommorna som liknar fågelnäbbar, tillplattade från sidorna och försedda med ett par små blåsvarta kronbladsflikar på "överläppen" som visar besökande insekter på rätt väg. Blommorna hålls upprätta av några så kallade "stödblad" som är tillplattade från sidorna och ljusgröna till färgen.

Höskallran är en halvparasit. Hade den varit en "helparasit" skulle den inte ha varit grön. Den gröna färgen visar att den i åtminstone viss mån själv kan tillverka sin näring med hjälp av sitt klorofyll. Men med sina rötter fäster den på omgivande växtrötterna och stjäl dessutom av deras näring. Får den välja så sägs den föredra rågens rötter. Den var därför inte särskilt populär bland rågodlare förr i tiden. Dessutom är fröna giftiga och illasmakande, så brödet kunde smaka illa när det blev för mycket höskallra i åkern. Numera finns det förstås moderna gifter som slår ut allt annat än det man odlar. På gott och ont.
Om man torkar höskallran svartnar den. Av någon för mig okänd anledning är det många halvparasiter som gör likadant.

Den nära släktingen ängsskallra skiljer sig bland annat genom mörkare stödblad och ljusare blå överläppsflikar.