Göran Schmidts hemsida

I början av juni är strandkålsblomningen som intensivast. Det är också på våren och försommaren som de späda bladen smakar som bäst. De är en försummad delikatess. Det är väl lagbrott att uppmuntra till att smaka på växter i ett naturreservat, men jag får väl ta den smällen. Dels har en bestämd känsla av att strandkålen blivit betydligt vanligare med tiden, i varje fall på Rörö. Och dels gör man knappast mer skada en kålfjäril om man tar sig en smakbit. Strandkålen har ätits sedan urminnes tider, men fiskarbefolkningen ute på öarna har av tradition överlag varit väldigt skeptiska till att äta av det som växer ute i bergen. Det upptäckte redan Linné. Han försökte förgäves få fiskarbefolkningen att äta både strandkål och strandärt (se Strandvial) under sin Bohusländska resa.

Som jag redan nämnt bör man smaka på de spädare bladen. När de blir äldre blir de en aning beska, och sägs kunna orsaka yrsel om man inte kokar dem. Men de flesta växter är godast som späda, så det är ju inget unikt för strandkålen.

Bladen är överdragna med ett avdunstningsskyddande vaxskikt som gör att de får en blågrön nyans, vilket är en vanlig egenskap hos många av havsstrandens växter. Bladen är saftiga eftersom växten lagrar vatten i vävnaderna under regniga dagar.

Frukterna är runda små kulor som blåser av i höststormarna och flyter iväg med havsströmmarna. De torra fruktställningarna är dekorativa som eterneller innan de mister alltför många av sina frukter.

I bakgrunden på den andra bilden bryter vågorna i Sandviken.