Strandråg (Leymus arenarius)
Strandråg är – bortsett från bladvassen – Rörös största gräs. Det är vackert blågrönt med breda
strimmiga blad. Strimmigheten kommer av att bladet är veckat i längsriktningen för att förhindra alltför hög
vattenavdunstning från de mikroskopiska små klyvöppningarna på undersidan av bladen. Den blågröna färgen kommer av
det vaxskikt som också bidrar till vattenhushållningen. Fröna är stora och strandrågen har bevisligen använts till att
baka bröd av ända sedan stenåldern.
Vid blomningen hänger de stora, vackra, gula ståndarna ut från blommorna som de alltid gör hos de vindpollinerade gräsen.
Till fasa för allergikerna.
Det är inte ovanligt att det växer strandråg längs vägarna numera. Jag drar mig till minnes att jag sett strandråg strax utanför Mora i Dalarna. Jag gissar att det är vägsaltet som bidrar. Detsamma gäller för övrigt den lilla strandnejlikan (Trift).
På senare tid har man ändrat släktnamnet från Elymus till Leymus. Ingen drastisk förändring direkt. Den har föranletts av att man ändrat uppfattning om gräsets systematiska placering.