Göran Schmidts hemsida

"Valeriana" har många hört talas om, inte minst i hälsokostsammanhang. Det är det latinska släktnamnet på vänderoten. När roten lagras utsöndrar den isovaleriansyra som ger den en ganska uppenbar fotsvettsliknande doft (kanske minns du denna organiska syra från skolans kemilaboratorium - valeriansyra och smörsyra har likartad "arom").
Under antiken kallades växten "phou". Det är ungefär det man brukar säga när man får den under näsan.
Om lukten inte tilltalar oss människor, så avgudas den av katter. Den påminner ju för övrigt om "kattpiss". Vill du ha en kattleksak som heter duga ska du alltså torka en vänderotsrot och sy in den i nån slittålig tygbit och ge till katten.
Det är för övrigt inte bara katter som dras till vänderoten, detsamma gäller möss och igelkottar och hästar och diverse andra däggdjur. Man tror att orsaken är att vänderotens doftämnen påminner om feromoner (dofthormoner) som utsöndras av djur och får dem att attraheras av varandra.

Lukten till trots så har vänderoten haft – och har – viktig medicinsk användning. Det var roten som plockades på våren innan stjälken vuxit upp. Den torkades långsamt och kunde sedan förvaras i ett slutet kärl under flera år. Huvudsakligen har den använts mot sömnsvårigheter, huvudvärk och som lugnande medel. Det latinska släktnamnet Valeriana användes redan under medeltiden och man tror att det kommer av latinets valere som betyder att "förmå". Redan då ansåg man den alltså vara en växt med värdefulla inneboende egenskaper.
Vilket förvisso är sant.