Göran Schmidts hemsida

Vresrosen är både älskad och hatad. Älskad för de stora, väldoftande blommorna och de saftiga, välsmakande, lättplockade och nyttiga nyponen som är fulla av A- och C-vitamin och järn. Hatade för sina elaka taggar och för att de gör att havsstränderna växer igen.

Min fru brukar göra rosensaft av kronbladen ibland, men jag tycker att den smakar väl mycket parfym för att falla mig i smaken.

Blomfärgen varierar från intensivt mörkrosa till rent vit. Men då på skilda individ.

Växten är en förhållandevis ny gäst i Sverige. Knappt 100 år. Den har sitt ursprungsområde i nordostasien (bl a Japan) och har spridits till oss via en kombination av mänskligt resande, fågligt flygande (även fåglar gillar att äta nyponen och de hårda fröna kan passera mag-tarmkanalen för att sedan gro) och havsströmmarna (nyponen flyter bra och kan färdas långa sträckor med ytvattnet). Längs de svenska kusterna är det troligt att spridningen skett vattenvägen. Det första vilda (förrymda) exemplaret rapporterades från Lidingö i Stockholm 1927 och något år senare hittade man den på sanddynerna nere i Halland. Och på den vägen är det.

Längs med Rörös västra strand bildar vresrosorna 1,5 meter höga buskage, bortsett från längst i norr i Sandviken där de snarare växer krypande och är på god väg att "äta upp" den välkända stenlabyrinten. Sannolikt blir det stopp för detta inom kort, eftersom de får som kommer att släppas ut på bete uppges älska att knapra vresrosskott.

Min handledare på Botaniska institutionen brukade minnas artnamnet rugosa genom att associera till vresrosens "ruggiga" taggar. Fast den egentliga betydelsen är "skrynklig", vilket syftar på att bladens ovansida har kraftiga nerver (kärl) som ger dem ett ojämnt utseende.