Januari 2026
Christer Sturmark Bild: Johan Jönsson (Julle), CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons.
Fri Tanke.
Så heter Christer Sturmarks podd.
Ett superfint namn. Fria tankar är verkligen ingen självklarhet nu för tiden.
Visserligen kan det finnas en baksida av det myntet. När våra tankar är helt fria kan de ge sig av på irrvägar. För en fri tanke kan ju vara antingen rätt eller fel, god eller ond eller allting däremellan.
Ovanför entrén till Uppsala universitet står det: Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större. Det ger lite mer balans åt begreppet tankefrihet. Vad är det för glädje med fria tankar om de är felaktiga?
Konsensus
Men också i den där formuleringen döljer sig en hake, en som är lite mer subtil. För vad menas med att en tanke är ”rätt” i ett akademiskt sammanhang? Om det menas att den stämmer överens med fakta och evidens, så borde ingen kunna ha någon invändning. Men det är inte alltid vad som avses. Det händer ibland att det rätta tolkas som rådande konsensus bland forskare, alltså den stora majoritetens uppfattning.
Om konsensus är rätt så blir alla tankar som inte stöder majoritetsuppfattningen fel. Och sådant som är fel har givetvis inget berättigande inom vetenskapen.
Somliga som läser det här kommer att protestera: Schmidt har helt fel. Det är en vetenskapsmans högsta dröm att kunna lägga fram evidens för att en rådande teori är felaktig. Det är i praktiken vad vetenskapen går ut på. Om det inte varit så skulle vi fortfarande ha befunnit oss på samma vetenskapliga nivå som under tidig medeltid.
Och det stämmer. Jag hade fel. Att våga och tillåtas gå mot strömmen är oerhört viktigt inom vetenskapen. Men jag hade faktiskt en tanke med vad jag skrev. För inom vetenskapen lever man inte alltid som man lär. En undersökning härom året visade (det är bara att rådfråga chatGPT om du inte tror mig) att över hälften av personer verksamma i Sveriges akademiska värld såg stora brister med den akademiska friheten (jag kunde alltså ha använt ordet ”majoriteten”). Man får bara anslag för att forska på det som är politiskt korrekt eller ekonomiskt fördelaktigt. Vissa områden är tabu att problematisera (kan du komma på några exempel?) och för den som ändå framhärdar kan det innebära slutet på en karriär helt oavsett vederbörandes vetenskapliga kvalifikationer i övrigt. Vad ska man göra som en enskild forskare. Ska man följa strömmen och tyst anpassa sig eller förlora sina forskningsanslag och inte ha råd att äta ost? Tänka rätt är större…
Debatten – en bakgrund
Ja, du gissar kanske rätt. I går medverkade jag i Fri Tanke-podden i egenskap av ungjordskreationist och tidigare ordförande i föreningen Genesis, numera dess talesperson.
Bakgrunden är att Sturmark i höstas hörde av sig till min gode vän Håkan Fransson som ansvarar för föreningens egen podd – Genesispodden 2.0. Han ville samtala med oss om vetenskapsteori. Sannolikt hade han snappat upp mitt samtal med Agnes Wold i podden förra våren och ville komplettera med lite egna tankar utifrån sitt sekulärhumanistiska perspektiv.
Håkan erbjöd honom då en möjlighet att diskutera med Ola Hössjer, professor i matematisk statistik, och mycket meriterad inom sina forskningsområden inom framför allt populationsgenetik. Podden spelades in 27 oktober. Ola var intresserad av att diskutera frågan om ett kreationistiskt perspektiv på jordens och livets historia är vetenskapligt eller pseudovetenskapligt. Detta eftersom det senare brukar vara den etikett som evolutionister vill klistra på oss. Det skulle emellertid visa sig att Sturmark i stället ville driva en annan tes i debatten, nämligen hur Ola i sin egenskap som forskare kan stå för åsikter som går emot den konsensus som råder i vetenskapssamhället när det gäller frågor som evolution. Det här gjorde debatten lite spretig, och jag skulle misstänka att Sturmark har känt ett visst behov av att hitta ett effektivare sätt att föra fram sitt budskap, och sådant är alltid lättare på hemmaplan.
Sturmark kontaktade därför Håkan på nytt och ville anordna en ny diskussion, den här gången på sin egen podd, och nu mellan Ola och en professor inom området astrogeologi, Birger Schmitz, som nyligen publicerat boken ”Dinosauriernas död”. Schmitz har ägnat merparten av sitt yrkesliv åt att studera orsaken till att dinosaurierna dog ut, vilket enligt honom var det stora meteoritnedslag som skedde i México för ”66 miljoner år sedan”. Ola hade emellertid för mycket på sitt program så han avböjde medverkan. I stället fick jag frågan, och efter en viss tvekan valde jag att acceptera inbjudan.
Nog om bakgrunden, nu till debatten.
Varför debatt?
Anledningen till min tvekan var framför allt det lite udda förhållandet att hålla en debatt mellan två personer med så olika bakgrund, jag som kemiingenjör och biolog och Schmitz som geolog. Men, tänkte jag, det finns onekligen intressanta överlapp. Jag är som sagt trots allt kemist och biolog och skapligt inläst på området livets uppkomst och relativt bevandrad även på det geologiska området. Jag skulle snart inse Christer Sturmarks strategi.
Sturmark fungerade som moderator under samtalet, och efter en kort introduktion frågade han mig om det stämde att jag trodde att jorden var 6000 år gammal. Jag svarade ja. Följdfrågan var om jag tror att jag hade tänkt så om jag inte blivit kristen. Jag svarade lika sanningsenligt den här gången, nu med ett nej.
Rent strategiskt kan man väl säga att det var ett genomtänkt drag av Christer att ställa de där frågorna redan i inledningen av samtalet. För en oinvigd åhörare innebär ju det en bekräftelse på det man ”redan misstänkte” nämligen att det uteslutande finns religiösa skäl bakom en så befängd föreställning.
Det där är förstås en sanning med modifikation. Det som är sant i sammanhanget är att om jag inte blivit kristen i övre tonåren så hade jag inte haft något incitament att ifrågasätta den evolutionsteori som jag betraktat som självklar under hela mitt liv fram till dess. Alltför många tar evolutionen för given, liksom det ofantliga tidsperspektiv som är dess nödvändiga förutsättning. Men är det över huvud taget möjligt att tillägna sig ett perspektiv på någonting man aldrig kommit på tanken att ifrågasätta?
Anledningen till att jag utsätter mig för en situation som den jag strax ska redogöra för, är att jag anser mig ha goda skäl till min syn på en ung jord. Du undrar nog vad det skulle kunna vara.
Historisk återblick
Historiskt sett har det funnits två diametralt motsatta sätt att se på jordens historia. Fram till mitten av 1700-talet var den dominerande synen bland geologer att berglagren – de som bildats genom att sediment i form av grus, sand och lera cementerat samman – var ett resultat av Bibelns syndaflod för några tusen år sedan, eftersom Bibelns släkttavlor visade på det. Det var ju en tid när västvärlden dominerades av en judisk-kristen biblisk världsbild.
Men först en tysk (Werner) och sedan två skotska geologer (Hutton och Lyell) motsatte sig en sådan historieskrivning och framförde i stället den vid denna tid hädiska tanken att syndafloden aldrig ägt rum. I stället, menade de, var det samma processer likt dem man observerade på djuphavsbottnarna med en ytterst långsam sedimentbildning som under hundratals miljoner år format jordens sedimentära berglager. Med hjälp av den här principen skapades det som brukar kallas den geologiska kolumnen med alla de olika epokerna från prekambrium och uppåt modern kvartär tid, tillsammans en tidsskala i termer av miljontals år.
Principen att utgå från nutida processer fick namnet uniformism och matematiken var enkel – man räknade ut hur mycket sediment som avlagrats under en viss tidsperiod, räknade med att den avvattnats och trycks ihop och drog sedan slutsatsen att berglagren bildats i den takten. Sedan tillämpade man denna förmodade bildningshastighet på berglagrens mäktighet, ju tjockare desto äldre. I början av 1800-talet räknade man med att alla bergen tillsammans bildats under loppet av 30 miljoner år.
Det här gjorde Charles Darwin bekymrad. 30 miljoner år var inte tillräckligt för alla de förändringar som hans teori krävde.
Men i början av 1900-talet började de radiometriska åldersbestämningsmetoderna utvecklas. De ger åldrar hundrafaldigt högre än de som gjorde Darwin obekväm. I vår egen tid räknar man med att de sedimentära berglagren bildats med en genomsnittlig hastighet av 0,5-1 mm per tusen år. En miljon år motsvaras alltså av 0,5 – 1 meter berg.
Man kan knappast tänka sig en större kontrast mellan två synsätt som den mellan tidsperspektiven. Trots att det bara skiljer två ynka bokstäver mellan Schmitz och Schmidt så är det en faktor 750 000 som skiljer mellan våra tidsperspektiv. En av oss är professor i ämnet. En inte. Man kan börja ana vartåt det lutar...
Debattens inledning – en ostfråga
När jag gick in i debatten hade jag ingen aning om vad den skulle handla om. Jag ställde frågan till Sturmark någon vecka innan men fick inget svar. Han kanske glömde svara eller hellre ville att det skulle bli ett spontant samtal, vad vet jag. Oavsett vilket så förstod jag ju redan av upplägget vilket syftet var: att framställa ungjordskreationister som idioter, eller i bästa fall som ovetenskapliga.
Det första jag gjorde i samtalet var att understryka hur viktigt det är att skilja mellan fakta och tolkningar av sådana. Detta eftersom idén om jordens oerhörda ålder faktiskt inte bygger på mätningar av tid, utan på indirekta metoder där man i stället mäter sedimenttjocklekar och mängden radioaktiva isotoper och sedan tolkar dessa i termer av år med hjälp av modeller. De åldrar metoderna visar är därför beroende av de modeller forskare väljer. Och de modeller man väljer påverkas i sin tur av de förväntningar som finns.
Schmitz bemötte det genom att presentera en ost-analogi: grundämnet kalium förekommer både i månstoft och i ost. Följaktligen kan en person på samma intellektuella nivå som kreationister hävda att det finns evidens för att månen består av ost.
Om kedjor och länkar
Cykelkedjor och kamkedjor och halsband består av länkar. Men det gäller inte bara materiella kedjor som de just nämnda, utan också teorier och resonemang. En kedja kan bestå av precis hur många länkar som helst, men det räcker att en enda av dem är svag, så är det den som kommer att leda till att kedjan brister när den blir överbelastad. Schmitz som ägnat hela sitt arbetsliv åt berg och meteoriter har naturligtvis ofantligt många fler länkar i sin kunskapskedja än jag inom hans kunskapsområde, så om det skulle komma an på kedjans längd så är saken avgjord på förhand.
Men nu är det inte längden på kedjan som avgör saken, och därför var det min strategi att utmana Schmitz på tre områden som jag och andra kreationister anser utgör svaga länkar i hans sekulära perspektiv. Om han kunde bemöta mina argument skulle han vinna matchen på poäng, annars inte.
Min första fråga
Min första fråga ställde jag tidigt under debatten. Jag hade lyssnat på Sturmarks intervju med Schmitz i ett tidigare poddavsnitt, där de samtalade om hans dinosauriebok. I det uttryckte han sin syn att forskningen om livets ursprung var ett kapitalt misslyckande och att man inom vetenskapen knappast har en susning om hur livet kunde uppstå. Om det är vi helt överens.
Jag noterade emellertid att han i nästa stund berättade om hur många civilisationer det kan finnas på andra ställen i universum än i vårt eget solsystem. Man har upptäckt några tusen så kallade exoplaneter, och Schmitz lät väldigt övertygad om möjligheten att finna liv bland dem. Men varför skulle det uppstå liv där men inte här? Så min fråga till honom var helt enkelt: Om du vet att evidensen för livets spontana uppkomst praktiskt taget lyser med sin frånvaro – har du då vetenskaplig grund för att förvänta dig en massa utomjordiska civilisationer?
Schmitz höll med, men hänvisade till att framtida forskning på livets ursprung kan förändra situationen. Slutsats: Utifrån nuvarande kunskap hade jag rätt i min kritik, men om femtio år kanske jag kommer att ha fel, vilket är det viktiga i sammanhanget. Fine.
Min båda andra frågor handlade om metoder för åldersdatering, så kallade radiometriska metoder.
Min andra fråga
Min andra fråga föranleds av att de radiometriska dateringsmetoder som används för att åldersdatera mineraler ger åldrar på miljontals år när de tillämpas på mineraler som bildats i känd historisk tid, till exempel i samband med olika vulkanutbrott. Att så är fallet är ställt utom varje tvivel. Man behöver inte läsa kreationistlitteratur för att få den saken bekräftad, det räcker alldeles utmärkt med Google eller ChatGPT. Det är inte nog med att åldrarna blir på tok för höga, dessutom kan åldrarna bli negativa, det vill säga att mineralen man daterar inte kommer att existera förrän i framtiden. Som lök på laxen ger olika dateringsmetoder som regel helt olika åldrar.
Min fråga till Schmitz var därför hur han kunde känna sig så säker på de radiometriska metodernas tillförlitlighet när dessa visar sig vara så opålitliga på berg vars ålder man känner till. Jag vill minnas att jag formulerade mig något i stil med: Om metoderna visar helt fel de gånger vi har tillgång till facit, varför ska vi då lita på dem när vi saknar facit?
Schmitz svarade att det här inte är sant – de radiometriska metoderna visar inte alls felaktiga åldrar för berg med känd ålder.
Var och en kan försäkra sig om att det där var en ren osanning. Ifall han sade det utifrån okunnighet om just mätning på moderna mineral så är det förståeligt, det är ju faktiskt mest kreationister som är intresserade av att notera sånt där. Annars? Ja då bör det vara en samvetsfråga för Schmitz.
Min tredje fråga
Min tredje fråga handlade om datering av dinosaurielämningar. Jag tog upp frågan med paleontologen (fossilforskaren) Mary Schweitzers fynd av mjukvävnader i Tyrannosaurus rex-ben. Det var en upptäckt som ställde till rejält med väsen i sekulära kretsar för en del år sedan. Vi har skrivit om det i magasinet Genesis vid flera tillfällen.[*] Idén att mjukvävnader i form av elastiska proteinfibrer (kollagen) och biologiska strukturer som tunna blodkärl (kapillärer) och röda blodceller (etytrocyter) skulle kunna bevaras i 67 miljoner år utan att brytas ned är ur vetenskaplig (kemisk synpunkt) uteslutet. Eller rättare sagt var, innan de här fynden gjordes.
Det finns naturligtvis två sätt att betrakta de här dinosaurievävnaderna på. Det ena är att ställa frågan: Kan de här vävnaderna verkligen vara 67 miljoner år gamla? Den andra är att fråga sig: Hur kan röda blodceller och annat bevaras i 67 miljoner år utan att förlora sin struktur och sin kemi?
Inom sekulär vetenskap är det bara en av de båda frågorna som är värd att beakta. Gissa vilken?
Du gissade förmodligen rätt. Den första frågan innebär ett underförstått ifrågasättande av när dinosaurierna, här representerad av T. rex, dog ut. Återstår gör frågan om de kemiska mekanismerna. Artikeln jag hänvisade till ovan redogör för hur den besvaras, men helt kort: under ytterst tillrättalagda betingelser kan proteiner bevara en del av sin elasticitet i tre (3) år. Följaktligen kan sådana vävnader bevaras i 67 miljoner år. Övertygande?
Schmitz tyckte det. Han hade läst Genesisnumret om dinosaurierna innan vårt samtal och hade tyckt att just detta var intressant. Men på en direkt fråga från Sturmark om det här utgjorde ett problem för hans synsätt som man kunde bortse från svarade han jakande utan att blinka. Sturmark lutade sig lättad bakåt. En yrkesgeolog hade just vederlagt ännu en invändning från en icke-sakkunnig kreationist.
Vid det här laget insåg jag naturligtvis min belägenhet och hur smart det var av Sturmark att anordna det här meningsutbytet. Oavsett vilket argument jag skulle ha lagt fram så skulle det fortfarande vara amatören som påstod något och den sakkunnige som vederlade det, dels i kraft av sina kunskapsmeriter och dels i kraft av den massiva konsensusen bland forskare som delar hans uppfattning. Och det gör naturligtvis valet lätt för lyssnaren att avgöra vem man bör lita på. Frågan vem av oss som faktiskt har rätt i sak hamnar i skymundan. Har man auktoritet har man ansvar.
Så många kan inte ha fel
Det klassiska argumentationsfelet (logiska felslutet) ”hänvisning till majoriteten” handlar om att man anser sig ha rätt i ett meningsutbyte eftersom majoriteten tycker som man själv gör. Det här felslutet låg som en våt filt över hela vår diskussion. ”Man måste lyssna till de duktigaste”; vilken tyngd har en artikel i Genesis mot tiotusentals referentgranskade och kvalitetssäkrade vetenskapliga rapporter? Men om skillnaderna i synsätt inte beror på evidensen som sådan utan på vilka glasögon man bär när man betraktar den blir det inte fullt så självklart som det syns. Sekulära forskare bär nämligen naturalismens glasögon där årmiljarder är inbyggt i glasfiltret. Det gör inte bibliska kreationister.
Finns det något mer att tillägga?
Det fanns både ett och annat påstående från Schmitz och Sturmark under debatten som jag försökte kommentera men som jag inte fick möjlighet till, som till exempel:
• Sturmarks hänvisning till datorsimuleringar som han menar bevisar att evolutionen är möjlig
Hade jag fått tillfälle skulle jag påpekat att alla evolutionssimuleringar som finns på marknaden medvetet har designats av intelligenta aktörer (programmerare) för ett enda bestämt mål: att simulera evolution genom ”mutationer” och ”selektion”. Det sker med hjälp av noga genomtänkta algoritmer som leder till det önskade resultatet. En algoritm som inte ger ett sådant resultat skulle ingen köpa. De utgör med andra ord självuppfyllande profetior.
• Schmitz påstående om fotosyntes som en enkel process
Hade jag fått ordet skulle jag påmint om att fotosyntes råkar vara en av de mest komplexa processerna i den levande världen. Det ”enkla” fotosyntessystemet hos en ”primitiv” blågrön bakterie består av 417 komponenter arrangerade med en exceptionell funktionell komplexitet . Föreställningen att det skulle ha förekommit en enkelt byggd föregångare är en evolutionistisk förväntan. Men utan anknytning till vare sig verklighet eller vetenskap.
• Att jag skulle förneka evidens
Jag försökte förgäves få de båda herrarna att precisera vilken evidens de syftade på. Att jag inte fick något svar är inte ett dugg konstigt. Det de syftade på är nämligen inte evidens som sådan utan naturalistiskt färgade tolkningar av den.
Till sist
Ångrar jag då att jag ställde upp? Inte alls. Att presentera sanningen har alltid ett egenvärde även om inte en kotte skulle bry sig.
Men Fri Tanke?
Det beror allt på hur man tolkar frihet.
***
Fotnot
[*] Däribland i nr 2-2023 sidan 15-18, och nu senast i nr 1-2026 på sidorna 48-49. (Artikeln från 2026 blir inte publik förrän 2027-03-01) via Genesis arkiv, men numret kan beställas via adressen kontakt@genesis.nu. [Tillbaka till texten]
