Göran Schmidts hemsida



Main menu: Start Rörö Skapelsefrågan Bibelrelaterat Kontakt International visitors På G

Fjällfiling

Mars 2021

Bildkälla: icr.org.

Har du hört talas om RNA-världen?
Det är en ganska vanlig hypotes om livets början på jorden som brukar omnämnas i skolans biologiböcker.

RNA är en så kallad nukleinsyra som är en av livets viktiga ingredienser. Till skillnad från DNA som består av två så kallade ”strängar” som är varandras spegelbilder är RNA huvudsakligen enkelsträngad. Den utgör bland annat den molekylära informationslänken mellan DNA och proteiner i levande varelser. Hypotesen går ut på att det fanns en massa RNA på den tidiga jorden som hade förmågan att kopiera sig självt, alltså en primitiv form av fortplantning. Sedan tänker man sig att de här molekylerna utvecklades vidare till mer ”moderna” celler som fortplantar sig genom ett komplicerat samspel mellan DNA, RNA och proteiner.

Från början tänkte sig forskarna att livet började i form av proteiner (gr. protos = först) som bygger upp allt levande, möjliggör dess olika funktioner och utgör de enzymer som styr dess ämnesomsättning. Men man insåg snart att proteiner, hur fantastiska de än må vara, saknade förmågan till fortplantning.

Man vände då blicken mot nukleinsyran DNA med den unika förmågan att kopiera sig själv i samband med celldelningen. Det fanns bara ett problem: för att kunna kopieras är DNA-molekylen beroende av fler än hundra mycket speciella samverkande proteinmolekyler.[1]

I mitten av 1980-talet upptäckte forskare att RNA från vissa virus hade vissa enzymliknande egenskaper, och även visade tendenser till så kallad ”självkatalys”, d v s förmåga att bidra till sin egen kopiering.
Äntligen såg man en tänkbar utväg ur livets ursprungs hönan-eller-ägget-problematik: först RNA, sedan proteiner och sedan DNA och sedan alltihop på samma gång. Eureka!

Därför står det med i våra ungdomars skolböcker. Och sägs på Vetenskapsradion och i Illustrerad Vetenskap och på Wikipedia.

Men sakta i backarna...
Är det inte vaccin med RNA som måste förvaras i -70°C för att inte brytas ner, undrar kanske någon läsare som följt med i nyhetsrapporteringen det senaste året? Jo. En droppe med RNA på diskbänken i rumstemperatur och ämnet är nedbrutet efter ungefär en minut. Var det alltså -70°C i RNA-världen? Men hur kunde livet utvecklas i ett isblock?
Det gömde man visst förklara i de där biologiböckerna…

En annan liten ”detalj” som inte brukar omnämnas i media är att RNA-molekylerna bara förmår kopiera 10% av sig själva. Det blir inte mycket kvar att sprattla på för kommande generationer.

Och inte heller berättar man att det för att över huvud taget kunna finnas någon ”självkatalytisk förmåga” hos RNA-molekylerna så måste ordningen på deras hundratals ”bokstäver” vara mycket noggrant specificerad.

Och att ingen enda bokstav av en RNA-molekyl (nukleotid) någonsin har bildats i ett livets-ursprungsförsök det tyckte man inte heller var så viktigt att nämna. Huvudsaken är att eleverna förstår att liv kan uppstå alldeles av sig självt.

Kanske är det hela ett stort aprilskämt?
Om det bara vore så väl…


Fotnot

[1]  Däribland helikas som funkar som en dragkedja och separerar de två DNA-strängarna i DNA-spiralen och DNA-polymeras som bygger en ny DNA-sträng, korrekturläser den och vid behov korrigerar den.   [Tillbaka till texten]


Copyright © 2021 Göran Schmidt
Template design by Andreas Viklund
Tillbaka till startsidan