Göran Schmidts hemsida

Ängshavren reser sig nästan meterhögt med sina silverglänsande, så småningom rödskiftande vippor. Den växer tuvad med smala, gråblå blad, och föredrar torr mark, gärna med inslag av kalk. Titta på bilderna på Kruståtel (under fliken K) så ser du hur den visar var de gamla kalkade linjerna på Rörös fotbollsplan uppe på Môddarn gick för ett halvsekel sedan!

På den näst nedersta bilden ser du hur det sticker ut något som påminner om ett knäböjt insektsben från varje "gräsblomma". Varje gräsfrö har nämligen ett borst fäst vid sig. På nedersta bilden håller jag tagit loss ett frö och håller det mellan tumme och pekfinger. är det torrt och man andas man på det eller fuktar det med lite saliv börjar det att rotera. Hade fröet legat på marken hade det nu börjat en vandring i sicksack över marken i takt med förändringarna i luftfuktighet beroende på tid på dygnet och väderlek, till dess att det fastnade någonstans i terrängen. I ena stunden roterar borstet medurs och i nästa moturs. Med lite lämpliga omständigheter kan rörelsen riktas ned mot marken så att fröet börjar plantera sig själv. Långsamt skruvas det ner i den lösa sanden medan de bakåtriktade håren – som syns tydligt om du klickar på den nedersta bilden - garanterar att fröets rörelse blir enkelriktad nedåt.

Vill du kan du läsa mer om detta under Skapelsefrågan/Från skapelsens smörgåsbord/Promenerande frön. Jag ska ordna med en liten videosnutt vid tillfälle som visar rörelsen "live".