Ängssyra (Rumex acetosa)
Många – huvudsakligen äldre personer som inte uteslutande ägnade sig åt TV- och dataspel på all sin ungdoms fritid –
associerar den här växtgruppen till det man brukade ha som låtsaskaffe i sina låtsasbutiker som barn. När frukterna mognar
blir de avlånga fruktställningarna nämligen kaffebruna i färgen. Oftast brukade man nog använda de mer högvuxna arterna
som tomtskräppa, krusskräppa eller trädgårdsskräppa – ängssyran är mindre och har glesare blomställning.
Arterna inom släktet är tvåbyggare, d v s vissa individer är hanar och andra honor. Det vanligaste i växtvärlden är ju annars att varje individ är både-och (ståndare och pistill).
Bladen är 2-3 gånger så långa som de är breda och har två nedåtvikta flikar där bladet fäster vid stjälken. Bladen kan man använda i sallader som de är, eller koka med socker och lite vatten till en syrlig marmelad. Det gäller samma sak med ängssyran som med rabarber - en del av den syrliga smaken kommer av växtens innehåll av oxalsyra, som på kemistspråk "komplexbinder metalljoner". Det betyder att när oxalsyran hamnar i mag-tarmkanalen så binder den till sig diverse lösta metaller, däribland kalcium. Därför tas inte kalciumet upp i blodet som annars, och ett stort och regelbundet intag av växten kan därför leda till urkalkning av skelettet. Å andra sidan är det ju knappast någon som sitter och tuggar i sig portionsvis med ängssyra eller rabarber varenda dag. Det kan bli några småportioner av och till, och då är det säkert hälsosammare än smågodiset i butikshyllorna. Men, som sagt, ät med måtta.
Oxalsyrans kemiska struktur gör att den har förmågan att lösa rost (som består av bland annat järnjoner). Den går alltså att använda som rostborttagningsmedel. Effektivast blir det förstås om man köper ren oxalsyra på apoteket.
Den spädare bergssyran är avsevärt mindre och har spjutliknande blad. Du kan läsa om den under bokstaven B.
Det latinska artnamnet acetosa betyder sur eller syrlig.