Göran Schmidts hemsida



Main menu: Start | Rörö | Skapelsefrågan | Bibelrelaterat | Kontakt

Köttätande skönheter vid dammen strax norr om Grevens vale



Main menu:

Smultronställen | Turförslag | Fotogalleri | Kommunikationer | Rörös flora

A | B | C | D | E | F | G | H | I | J | K | L | M | N | O | P | R | S | T | V | Å | Ä | Ö |



Rundsileshår (Drosera rotundifolia)










Rundsileshåret är en spännande växt. Jag glömmer aldrig när jag en gång vandrade längs en myr en morgon och fick gnugga mig i ögonen. Hela myren skimrade i blått. Det var hundratals intensivt blå flicksländor (de där "små blå trollsländorna") som fångats av sileshår.


Sileshåret är långt vanligare än de flesta tror - det gäller bara att veta var och hur man ska titta. Knepet är att hålla utkik efter röda områden i vitmossan i en myr eller mossig strandkant. Ibland är det en rödaktig variant av vitmossa man ser, men nästan lika ofta är det ett bestånd av sileshår. Ju längre sommaren går, desto rikligare blir bestånden, och i slutet av juli kommer de små stänglarna med vita små blommor, som sedan blir kvar som vinterståndare.

Det speciella med sileshåren (det finns flera arter i Sverige, dock inte på Rörö) är bladen med sina körtelhår. De syns tydligt på bilderna, i synnerhet på vinjettbilden överst på sidan. De reagerar när de berörs av någonting kväverikt, som t ex en insektskropp, men struntar blankt i om där landar ett barr eller ett sandkorn. Insekten fastnar i de klibbiga håren och långsamt men obönhörligt sluter sig bladet kring insekten. Sedan vidtar en spjälkningsprocess, när enzymerna i körtelsekretet löser upp näringsämnena i insekten. En mygga smälts på ett par timmar. Kvar blir bara ett torrt hudskelett av offret när bladen efter ett tag långsamt öppnar sig igen. Kikar man på bladen med en lupp kan man som regel se insektsresterna sitta där. En planta sätter i sig flera tusen insekter på en sommar!

Man kan givetvis fråga sig varför växten gör på det här viset, och skolbokssvaret är att kärrmarkerna är så fattiga på kväve att växten behöver det tillskott av kvävehaltiga proteiner som animalisk föda utgör. Den fråga man som biologilärare helst skulle vilja slippa är förstås: " - Men varför är inte alla växterna på myrar köttätande då?". Eländiga ungar!

Den som vuxit upp på landsbygden känner förmodligen till "täta" eller "tätmjölk". Det är ungefär samma ska som snabbköpsbutikernas filbunke eller långfil. Man tog ljummen mjölk och tillsatte lite sparad eller lånad täta från föregående sats eller närmaste granne och ställde bunken i fönstret eller på spisen, och efter något dygn hade hela bunken fått sin speciella geléartade konsistens. Man sparade lite grand, och så där fortsatte det år ut och år in. Konsistensen hos dessa mjölkprodukter orsakas av olika kulturer av mjölksyrabakterier. Och givetvis måste man någon gång starta bakteriekulturen. Detta gjorde man genom att smörja in kärlet med ett antal sileshårplantor! Det fungerade lika bra med tätörtsplantor, som är vanligare i Norrland. Att sileshår i norra Sverige allmänt kallas tätört komplicerar situationen lite, men å andra sidan kvittar det, för båda arterna av köttätande växter fungerar i sammanhanget.

På kartan härintill har jag markerat några av de växtplatser på Rörö som jag kan plocka fram ur minnet. Lättaste stället att hitta växten på är när du går stigen mellan Môddarn och västsidan nedanför radarstationen. Vid strandkanten av dammen med näckrosor du passerar på någon meters håll växer ett fint bestånd med rundsileshår. Det är där jag tagit de här bilderna, och även vinjettbilden överst på sidan.




[Till överst på sidan]