Göran Schmidts hemsida



Main menu: Start | Rörö | Skapelsefrågan | Bibelrelaterat | Kontakt

Makaonfjäril


Main menu: Tre goda skäl | Artiklar/Debatter | Recensioner | Från skapelsens smörgåsbord | Q&A |

Fråga 4Artikeln i pdf-format Artikeln i Word-format                        Förenklad version i pdf-format Förenklad version i Word-format

(De båda ikonerna ovan till höger är en förenklad version av svaret nedan)

Hej Göran, jag har en fråga som jag hoppas du kan besvara.

Jag lyssnade på din intressanta föreläsning i Skogakyrkan, Kungsängen, för en tid sedan. En av de intressantaste upplysningarna du berättade om var att forskare aldrig har lyckats påvisa mutation som skapar ny information. I varje fall inte någon sådan som är positiv. De flesta lyckade mutationerna är tvärtom resultatet av att någon förmåga stängs av. Om detta är sant är det sannerligen ett gott argument för att ifrågasätta den gängse uppfattningen om evolution.

Tidningen Forskning och Framsteg nr 4 skrev om ett experiment som visar på bakteriers utveckling genom mutation.

Jag undrar därför om det är fel att gå runt och påstå att man inte har påvisat mutation som skapar ny information?

Artikeln kommer man till via: http://fof.se/tidning/2013/4/artikel/darwin-hade-fel-evolutionen-gar-visst-att-folja .

Så här förklarade de förloppet av mutationer:

"...På så sätt har de nu kunnat visa hur det gick till när bakteriernas förmåga att äta citrat uppstod.

Forskarna fann att vissa genförändringar uppstod redan efter cirka 20 000 generationer. Men nyttan av de här mutationerna blev tydlig först 10 000 generationer senare. Då skedde nämligen en kraftigare mutation som medförde att ett relativt stort dna-segment kopierades och klistrades in på ett nytt ställe i arvsmassan. Resultatet blev en ny dna-sekvens som bland annat innehöll en gen som kodar för ett protein som kunde transportera citrat in i cellen, samt en gen som aktiverade citratgenen. Nu hade förmågan att äta citrat uppstått. Näringsupptaget var dock litet, eftersom processen var väldigt ineffektiv. Men efter kort tid, det vill säga några tusen generationer, inträffade en serie mutationer som medförde att flera kopior av den nya dna-sekvensen bildades. Nu kunde bakterierna producera tillräckliga mängder av citrattransporterande proteiner; processen var fulländad..."



Svar:

Direkt till slutsatsen!

Det är ingen tvekan om att mutationer kan vara positiva för en organism, och detta är välbelagt, åtminstone när det gäller mikroorganismer (bakterier och virus [1]). Mer komplexa organismer, som exempelvis människor, är utrustade med avancerade system för att förhindra eller undanröja konsekvenserna av mutationer [2], vilket de här små varelserna saknar, uppenbarligen därför att de utnyttjar mutationer som del i en aktiv strategi för att öka sin variationsförmåga så att de snabbt ska kunna anpassa sig till skiftande omvärldsförhållanden. Det är just denna mekanism som Lenski och hans medarbetare studerat.

Exemplet som citeras i artikeln i Forskning och Framsteg med bakterierna som utvecklat förmågan att äta citrat är exempel på genetiska förändringar hos mikroorganismer som definitivt är till fördel för dem. Frågan är vilket slag av förändringar det handlar om – är det förändringar som till sin natur är destruktiva (nedbrytande), neutrala (t ex kopieringar eller förflyttningar av redan befintlig information) eller konstruktiva (som tillför helt ny information)?
Under en evolution som under årmiljarder påstås ha förvandlat bakterier till människor och allt annat levande måste det givetvis ha skett miljarder och åter miljarder informationsskapande mutationer. Skulle sådana inte kunna påvisas efter ett halvsekel av cellbiologisk forskning - ja, då vore det nog skäl att ifrågasätta modellen som sådan. Vi talar ju här om själva fundamentet för evolutionsteorin: inga konstruktiva mutationer - ingen evolution.


Granskning av exemplet i FoF – "den nya förmågan att äta citrat"

E. coli-bakterien har all utrustning som behövs för att kunna äta citrat, men den kan bara göra det när det saknas syre i omgivningen. Då känner en så kallad promotor av att det finns ätbart citrat och triggar igång tillverkningen av ett transportprotein som kan liknas vid en eldriven svängdörr. Det plockar upp citratmolekyler på utsidan av cellen och transporterar in dem till insidan där "matspjälkningssystemet" sedan tar hand om det.

Om det däremot finns syre i miljön så känner inte bakterien av att det finns något citrat utanför cellen. Därför tillverkas det heller inga svängdörrar och cellen kommer inte att kunna tillgodogöra sig något citrat.

Det som hänt med bakterierna i Lenskis laboratorium är att de nu kan tillverka likadana svängdörrar även i närvaro av syre.

Lenski och hans medarbetare har lagt ner mycket tid och möda på att kartlägga vad det var som egentligen hände på gennivå med bakterierna. Han har kommit fram till följande:

1. Efter ca 20 000 generationer [3] stängdes en tidigare aktiv gen av, sannolikt på grund av två eller flera mutationer. Lenski lyckades inte identifiera mutationerna, men har detta som arbetshypotes och kallar det för potentieringsfasen - förberedelsefasen.

2. Efter ytterligare ungefär 10 000 generationer inträffade en mutation som innebar att receptet (genen) för svängdörrsproteinet duplicerades (kopierades så att den nu fanns i en extra upplaga). Kopian råkade hamna intill en promotor som redan tidigare fungerade i närvaro av syre. Effekten blev att den nya genen för svängdörrsproteinet aktiverades och började tillverka svängdörrar, om än i ganska långsam takt eftersom promotorn egentligen brukade kontrollera en helt annan gen. Men vad gjorde det om hundra år - nu kom det plötsligt in citrat i cellen som kunde tas om hand av det matspjälkningssystem som funnits där hela tiden. Några få svängdörrar är givetvis bättre än inga alls om det är ont om mat. Detta kallade Lenski för initieringsfasen - startfasen.

3. Efter ytterligare några tusen generationer inträffade mutationer som innebar att receptet för svängdörrsproteinet kopierades flera gånger om (någonstans mellan 3 och 9 gånger). Fler svängdörrar tillverkades som kunde släppa in fler citratmolekyler och därmed fick bakterierna material och energi till att växa betydligt snabbare. Detta kallade Lenski optimeringsfasen.

De bakterier som ärvde dessa förändringar fick en konkurrensfördel genom att de kunde växa och föröka sig snabbare än de övriga bakterierna, och kom snart att dominera i populationen. Det är utan tvekan så att förändringarna samverkade till något positivt för bakteriepopulationen, men det är intressant att notera vad som ägt rum:

1. Två mutationer stängde av (läs: förstörde) en okänd men tidigare sannolikt fungerande gen
2. Det skedde en duplikation av en befintlig och fungerande gen så att den nu fanns i två upplagor.
3. Därefter följde ytterligare ett antal duplikationer så att det blev ännu fler kopior av genen

Observera att ingen av dessa mutationer ledde till att någon kvalitativt ny information uppstod - det handlar uteslutande om gener som stängs av, bytt plats eller kopierats.

Detta förhållande är inte unikt på något sätt. Det är tvärt om en regel för hur mutationer påverkar levande organismer, som vi strax ska se.


Men det måste väl finnas andra exempel från forskningslitteraturen på mutationer som skapar ny information?

2010 publicerade Michael J. Behe en litteraturgenomgång av de senaste 40 årens laborativa evolutionsstudier på mikroorganismer i Quarterly Review of Biology . Behes syfte med artikeln var att kartlägga vilken typ av genetiska förändringar som ligger till grund för de positiva ("adaptiva") mutationer som rapporterats i litteraturen genom åren. Han definierade inledningsvis tre kategorier av mutationseffekter:

1. Mutationer som medför att en viss funktion i organismen går förlorad

2. Mutationer som modifierar (ökar eller minskar aktiviteten av) en viss befintlig funktion i organismen

3. Mutationer som tillför organismen en ny funktion (t ex ett enzym som får förmåga att binda sig till en ny molekyl)

• Till kategori 1 hör exempelvis så kallade deletioner (när allt från en enstaka "bokstav" till hela "meningar" faller bort ur arvsmassan).
• Till kategori 2 hör t ex duplikationer (se ovan).
• En duplikation där en av genkopiorna utvecklar en ny funktion genom en mutation hänförs till kategori 3.

Behe undersökte sedan samtliga rapporterade fall då mikroorganismer anpassats till nya miljöförhållanden genom mutationer och noterade vilken av de tre kategorierna som bäst karakteriserade de olika fallen. Hans slutsats blev att det praktiskt taget alltid handlade om mutationer av kategorierna 1 och 2.

Bakterier
När det gäller bakterier fann Behe ett enda fall då en mutation kunde anses tillföra organismen en ny funktion. Det gällde en iakttagelse för ungefär 30 år sedan (1984) då två arter av bakterier kunde börja utnyttja ett nytt födoämne (sockerarten D-arabinos) tack vare en mutation i ett reglerande protein. Eftersom mutationen möjliggjorde för proteinet att binda till den nya sockerarten, vilket kan betraktas som en ny egenskap, klassificerade Behe den som tillhörande kategori 3.

Virus
När det gäller virus, i synnerhet RNA-virus, har det visat sig vara vanligare med kategori-3-mutationer. Virus äger nämligen en häpnadsväckande förmåga att återskapa sin arvsmassa och därmed sina funktioner, inklusive sin fortpantningsförmåga (virulens). Även om man avlägsnar eller förstör vitala delar av virusens arvsmassa återgår de som regel inom kort tid till ursprungstillståndet ("vildtypen") genom upprepade mutationer. Ibland har mutationerna till och med skett i samma ordning vid parallella försök [4]. Alla exempel inom kategori 3 för virus utom ett enda handlade om att tidigare befintliga funktioner återskapas efter att ha blivit förstörda på artificiell väg. Detta antyder att det finns mekanismer hos virus för att reparera sin arvsmassa, och det gör att dessa exempel inte är representativa för en darwinistisk evolutionsmekanism. Det enda återstående virusexemplet gällde överföring av en gen för antibiotikaresistens från en virusart till en annan. Mottagaren kunde då anses ha tillägnat sig en egenskap den inte tidigare haft, och Behe karakteriserade den som tillhörande klass 3.

Utifrån dessa resultat formulerade Behe det han kallar "Första regeln för adaptiv evolution". Den säger att mekanismen bakom fördelaktiga mutationer är att gener förstörs, antingen helt eller delvis [5]. Han är noga med att betona att det inte handlar om en lag, utan om ett generellt mönster utifrån dagens samlade kunskap om mikroorganismers anpassningsförmåga, men konstaterar själv i en annan artikel:

"Den Första Regeln är inte vad man skulle förvänta sig av en process som darwinistisk evolution, som marknadsförs som kapabel att bygga förbluffande sofistikerade molekylära maskinerier." [6]


Undantagen som bekräftar regeln

Vad ska man då säga om fallet med bakterien som ”lärde sig” äta D-arabinos tack vare en mutation? Lee Spetner har behandlat detta fall i sin bok ”Not by Chance”. Han visar hur denna mutation innebär en informationsförlust för organismen genom att det muterade proteinet blivit mindre specifikt än det var före mutationen. Det kan nu binda både till sitt ursprungliga substrat och nu dessutom till D-arabinos. Graden av specificitet är direkt kopplat till informationsinnehållet. Jag har själv i ett annat sammanhang[7] visat detta genom en liknelse i analogi med Spetners resonemang:
Om jag ber min son gå en i en butik och köpa te, så behöver jag inte använda särskilt många ord (informationsenheter). Det räcker att jag säger till honom: - Köp te! (ty han är en lydig 22-åring ;).
Om jag däremot vill ha tepåsar med Earl Grey av märket Twinings i 250-gramsförpackning är min begäran mer specifik och kräver därför en betydligt längre specifikation – mer instruktioner = information.
Överfört till bakteriefallet – även om den här bakterien tillhör kategori 3 och verkligen i någon mening fått en ny funktion genom en mutation, så har dess arvsmassa blivit fattigare på information, därför att den inte längre är lika specifik som före mutationen. En sådan mutation är utan tvekan fördelaktig men knappast konstruktiv ur ett långsiktigt evolutionärt perspektiv.

Och viruset som fick en ny gen? Ja, genen fanns ju redan tidigare i ett annat virus, så någonting nytt har ju inte tillkommit om man ser till helheten, genen har i praktiken bara överförts från ett ställe till ett annat i viruspopulationen.


Slutsats

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att bakterierna i Lenskis laboratorium vunnit förmågan att äta citrat i närvaro av syre, men har fått betala priset för det, dels på grund av att en av deras gener blivit förstörd (information gått förlorad) och dels genom att de nu måste tillverka en och samma gen många gånger om. Det hade inte behövts tidigare och innebär givetvis en merkostnad för bakterierna.

Händelseförloppet skulle kunna liknas vid en bäck som anpassar sin väg nedför berget efter den rådande topografin till priset av förlorad höjd. På liknande vis anpassar sig bakterierna till varierande omvärldsförhållanden på bekostnad av informationsinnehåll och materialhushållning. Det här är ett generellt mönster i naturen. Det må vara ändamålsenligt, men utgör inget exempel på någon konstruktiv evolution. Tvärtom.

Trots en mångfald av exempel på positiva mutationer i den vetenskapliga litteraturen, inklusive det som varit fokus i den här lilla artikeln, finns det mig veterligen ännu (juli månad 2013) inte ett enda dokumenterat exempel på en mutation som kan sägas vara konstruktiv i bemärkelsen att tillföra arvsmassan kvalitativt ny information.

Att mikroorganismer (och även t ex celler i vårt immunsystem) kan utnyttja mutationer till sin (resp. vår) fördel är kanske inte märkligare än att både vi och de intelligent formgivna datorer vi använder oss av till vardags, i vissa situationer kan tillämpa trial-and-error som en metod för problemlösning.

Slump och selektion kvarstår som ett kraftlöst (läs: uselt) alternativ till en Skapare!

[Tillbaka till början av svaret




Fotnoter
[1] Eftersom virus inte har någon egen ämnesomsättning saknar de förmåga att föröka sig på egen hand. Om man väljer att definiera självreplikation som ett av kriterierna för att vara en organism så faller virus givetvis utanför den ramen. Annars inte. Av rena språkbekvämlighetsskäl väljer jag här att omfatta virus bland organismerna.    [Tillbaka till texten]

[2] Vill du läsa mer om detta fascinerande område rekommenderar jag en googling på termen ”proofreading”.    [Tillbaka till texten]

[3]  Det innebär ungefär en generation var sjätte timma. De 25 år Lenskis försök pågått motsvarar minst en miljon år av evolution för en organism som människan.   [Tillbaka till texten]

[4]  vilket gör att man nog borde ifrågasätta slumpens roll i sammanhanget, åtminstone när det gäller virus.   [Tillbaka till texten]

[5]  ”Break or blunt any functional coded element whose loss woud yield a net fitness gain.”    [Tillbaka till texten]

[6]  http://www.evolutionnews.org/2012/11/rose-colored_gl066361.html    [Tillbaka till texten]

[7]  "I huvudet på en kreationist"   [Tillbaka till texten]