Januari 2026
Christer Sturmark Bild: Johan Jönsson (Julle), CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons.
Fri Tanke.
Så heter Christer Sturmarks podd.
Ett superfint namn. Fria tankar är verkligen ingen självklarhet nu för tiden.
Visserligen kan det finnas en baksida av det myntet. När våra tankar är helt fria kan de ge sig av på irrvägar. För en fri tanke kan ju vara antingen rätt eller fel, god eller ond eller allting däremellan.
Ovanför entrén till Uppsala universitet står det: Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större. Det ger lite mer balans åt begreppet tankefrihet. Vad är det för glädje med fria tankar om de är felaktiga?
Konsensus
Men också i den där formuleringen döljer sig en hake, en som är lite mer subtil. För vad menas med att en tanke är ”rätt” i ett akademiskt sammanhang? Om det menas att den stämmer överens med fakta och evidens, så borde ingen kunna ha någon invändning. Men det är inte alltid vad som avses. Det händer ibland att det rätta tolkas som rådande konsensus bland forskare, alltså den stora majoritetens uppfattning.
Om konsensus är rätt så blir alla tankar som inte stöder majoritetsuppfattningen fel. Och sådant som är fel har givetvis inget berättigande inom vetenskapen.
Somliga som läser det här kommer att protestera: Schmidt har helt fel. Det är en vetenskapsmans högsta dröm att kunna lägga fram evidens för att en rådande teori är felaktig. Det är i praktiken vad vetenskapen går ut på. Om det inte varit så skulle vi fortfarande ha befunnit oss på samma vetenskapliga nivå som under tidig medeltid.
Och det stämmer. Jag hade fel. Att våga och tillåtas gå mot strömmen är oerhört viktigt inom vetenskapen. Men jag hade faktiskt en tanke med vad jag skrev. För inom vetenskapen lever man inte alltid som man lär. En undersökning härom året visade (det är bara att rådfråga chatGPT om du inte tror mig) att över hälften av personer verksamma i Sveriges akademiska värld såg stora brister med den akademiska friheten (jag kunde alltså ha använt ordet ”majoriteten”). Man får bara anslag för att forska på det som är politiskt korrekt eller ekonomiskt fördelaktigt. Vissa områden är tabu att problematisera (kan du komma på några exempel?) och för den som ändå framhärdar kan det innebära slutet på en karriär helt oavsett vederbörandes vetenskapliga kvalifikationer i övrigt. Vad ska man göra som en enskild forskare. Ska man följa strömmen och tyst anpassa sig eller förlora sina forskningsanslag och inte ha råd att äta ost? Tänka rätt är större…
Debatten – en bakgrund
Ja, du gissar kanske rätt. I går medverkade jag i Fri Tanke-podden i egenskap av ungjordskreationist och tidigare ordförande i föreningen Genesis, numera dess talesperson.
Bakgrunden är att Sturmark i höstas hörde av sig till min gode vän Håkan Fransson som ansvarar för föreningens egen podd – Genesispodden 2.0. Han ville samtala med oss om vetenskapsteori. Sannolikt hade han snappat upp mitt samtal med Agnes Wold i podden förra våren och ville komplettera med lite egna tankar utifrån sitt sekulärhumanistiska perspektiv.
Håkan erbjöd honom då en möjlighet att diskutera med Ola Hössjer, professor i matematisk statistik, och mycket meriterad inom sina forskningsområden inom framför allt populationsgenetik. Podden spelades in 27 oktober. Ola var intresserad av att diskutera frågan om ett kreationistiskt perspektiv på jordens och livets historia är vetenskapligt eller pseudovetenskapligt. Detta eftersom det senare brukar vara den etikett som evolutionister vill klistra på oss. Det skulle emellertid visa sig att Sturmark i stället ville driva en annan tes i debatten, nämligen hur Ola i sin egenskap som forskare kan stå för åsikter som går emot den konsensus som råder i vetenskapssamhället när det gäller frågor som evolution. Det här gjorde debatten lite spretig, och jag skulle misstänka att Sturmark har känt ett visst behov av att hitta ett effektivare sätt att föra fram sitt budskap, och sådant är alltid lättare på hemmaplan.
Sturmark kontaktade därför Håkan på nytt och ville anordna en ny diskussion, den här gången på sin egen podd, och nu mellan Ola och en professor inom området astrogeologi, Birger Schmitz, som nyligen publicerat boken ”Dinosauriernas död”. Schmitz har ägnat merparten av sitt yrkesliv åt att studera orsaken till att dinosaurierna dog ut, vilket enligt honom var det stora meteoritnedslag som skedde i México för ”66 miljoner år sedan”. Ola hade emellertid för mycket på sitt program så han avböjde medverkan. I stället fick jag frågan, och efter en viss tvekan valde jag att acceptera inbjudan.
Nog om bakgrunden, nu till debatten.
Varför debatt?
Anledningen till min tvekan var framför allt det lite udda förhållandet att hålla en debatt mellan två personer med så olika bakgrund, jag som kemiingenjör och biolog och Schmitz som geolog. Men, tänkte jag, det finns onekligen intressanta överlapp. Jag är som sagt trots allt kemist och biolog och skapligt inläst på området livets uppkomst och relativt bevandrad även på det geologiska området. Jag skulle snart inse Christer Sturmarks strategi.
Sturmark fungerade som moderator under samtalet, och efter en kort introduktion frågade han mig om det stämde att jag trodde att jorden var 6000 år gammal. Jag svarade ja. Följdfrågan var om jag tror att jag hade tänkt så om jag inte blivit kristen. Jag svarade lika sanningsenligt den här gången, nu med ett nej.
Rent strategiskt kan man väl säga att det var ett genomtänkt drag av Christer att ställa de där frågorna redan i inledningen av samtalet. För en oinvigd åhörare innebär ju det en bekräftelse på det man ”redan misstänkte” nämligen att det uteslutande finns religiösa skäl bakom en så befängd föreställning.
Det där är förstås en sanning med modifikation. Det som är sant i sammanhanget är att om jag inte blivit kristen i övre tonåren så hade jag inte haft något incitament att ifrågasätta den evolutionsteori som jag betraktat som självklar under hela mitt liv fram till dess. Alltför många tar evolutionen för given, liksom det ofantliga tidsperspektiv som är dess nödvändiga förutsättning. Men är det över huvud taget möjligt att tillägna sig ett perspektiv på någonting man aldrig kommit på tanken att ifrågasätta?
Anledningen till att jag utsätter mig för en situation som den jag strax ska redogöra för, är att jag anser mig ha goda skäl till min syn på en ung jord. Du undrar nog vad det skulle kunna vara.
Historisk återblick
Historiskt sett har det funnits två diametralt motsatta sätt att se på jordens historia. Fram till mitten av 1700-talet var den dominerande synen bland geologer att berglagren – de som bildats genom att sediment i form av grus, sand och lera cementerat samman – var ett resultat av Bibelns syndaflod för några tusen år sedan, eftersom Bibelns släkttavlor visade på det. Det var ju en tid när västvärlden dominerades av en judisk-kristen biblisk världsbild.
Men först en tysk (Werner) och sedan två skotska geologer (Hutton och Lyell) motsatte sig en sådan historieskrivning och framförde i stället den vid denna tid hädiska tanken att syndafloden aldrig ägt rum. I stället, menade de, var det samma processer likt dem man observerade på djuphavsbottnarna med en ytterst långsam sedimentbildning som under hundratals miljoner år format jordens sedimentära berglager. Med hjälp av den här principen skapades det som brukar kallas den geologiska kolumnen med alla de olika epokerna från prekambrium och uppåt modern kvartär tid, tillsammans en tidsskala i termer av miljontals år.
Principen att utgå från nutida processer fick namnet uniformism och matematiken var enkel – man räknade ut hur mycket sediment som avlagrats under en viss tidsperiod, räknade med att den avvattnats och trycks ihop och drog sedan slutsatsen att berglagren bildats i den takten. Sedan tillämpade man denna förmodade bildningshastighet på berglagrens mäktighet, ju tjockare desto äldre. I början av 1800-talet räknade man med att alla bergen tillsammans bildats under loppet av 30 miljoner år.
Det här gjorde Charles Darwin bekymrad. 30 miljoner år var inte tillräckligt för alla de förändringar som hans teori krävde.
Men i början av 1900-talet började de radiometriska åldersbestämningsmetoderna utvecklas. De ger åldrar hundrafaldigt högre än de som gjorde Darwin obekväm. I vår egen tid räknar man med att de sedimentära berglagren bildats med en genomsnittlig hastighet av 0,5-1 mm per tusen år. En miljon år motsvaras alltså av 0,5 – 1 meter berg.
Man kan knappast tänka sig en större kontrast mellan två synsätt som den mellan tidsperspektiven. Trots att det bara skiljer två ynka bokstäver mellan Schmitz och Schmidt så är det en faktor 750 000 som skiljer mellan våra tidsperspektiv. En av oss är professor i ämnet. En inte. Man kan börja ana vartåt det lutar...
Debattens inledning – en ostfråga
När jag gick in i debatten hade jag ingen aning om vad den skulle handla om. Jag ställde frågan till Sturmark någon vecka innan men fick inget svar. Han kanske glömde svara eller hellre ville att det skulle bli ett spontant samtal, vad vet jag. Oavsett vilket så förstod jag ju redan av upplägget vilket syftet var: att framställa ungjordskreationister som idioter, eller i bästa fall som ovetenskapliga.
Det första jag gjorde i samtalet var att understryka hur viktigt det är att skilja mellan fakta och tolkningar av sådana. Detta eftersom idén om jordens oerhörda ålder faktiskt inte bygger på mätningar av tid, utan på indirekta metoder där man i stället mäter sedimenttjocklekar och mängden radioaktiva isotoper och sedan tolkar dessa i termer av år med hjälp av modeller. De åldrar metoderna visar är därför beroende av de modeller forskare väljer. Och de modeller man väljer påverkas i sin tur av de förväntningar som finns.
Schmitz bemötte det genom att presentera en ost-analogi: grundämnet kalium förekommer både i månstoft och i ost. Följaktligen kan en person på samma intellektuella nivå som kreationister hävda att det finns evidens för att månen består av ost.
Om kedjor och länkar
Cykelkedjor och kamkedjor och halsband består av länkar. Men det gäller inte bara materiella kedjor som de just nämnda, utan också teorier och resonemang. En kedja kan bestå av precis hur många länkar som helst, men det räcker att en enda av dem är svag, så är det den som kommer att leda till att kedjan brister när den blir överbelastad. Schmitz som ägnat hela sitt arbetsliv åt berg och meteoriter har naturligtvis ofantligt många fler länkar i sin kunskapskedja än jag inom hans kunskapsområde, så om det skulle komma an på kedjans längd så är saken avgjord på förhand.
Men nu är det inte längden på kedjan som avgör saken, och därför var det min strategi att utmana Schmitz på tre områden som jag och andra kreationister anser utgör svaga länkar i hans sekulära perspektiv. Om han kunde bemöta mina argument skulle han vinna matchen på poäng, annars inte.
Min första fråga
Min första fråga ställde jag tidigt under debatten. Jag hade lyssnat på Sturmarks intervju med Schmitz i ett tidigare poddavsnitt, där de samtalade om hans dinosauriebok. I det uttryckte han sin syn att forskningen om livets ursprung var ett kapitalt misslyckande och att man inom vetenskapen knappast har en susning om hur livet kunde uppstå. Om det är vi helt överens.
Jag noterade emellertid att han i nästa stund berättade om hur många civilisationer det kan finnas på andra ställen i universum än i vårt eget solsystem. Man har upptäckt några tusen så kallade exoplaneter, och Schmitz lät väldigt övertygad om möjligheten att finna liv bland dem. Men varför skulle det uppstå liv där men inte här? Så min fråga till honom var helt enkelt: Om du vet att evidensen för livets spontana uppkomst praktiskt taget lyser med sin frånvaro – har du då vetenskaplig grund för att förvänta dig en massa utomjordiska civilisationer?
Schmitz höll med, men hänvisade till att framtida forskning på livets ursprung kan förändra situationen. Slutsats: Utifrån nuvarande kunskap hade jag rätt i min kritik, men om femtio år kanske jag kommer att ha fel, vilket är det viktiga i sammanhanget. Fine.
Min båda andra frågor handlade om metoder för åldersdatering, så kallade radiometriska metoder.
Min andra fråga
Min andra fråga föranleds av att de radiometriska dateringsmetoder som används för att åldersdatera mineraler ger åldrar på miljontals år när de tillämpas på mineraler som bildats i känd historisk tid, till exempel i samband med olika vulkanutbrott. Att så är fallet är ställt utom varje tvivel. Man behöver inte läsa kreationistlitteratur för att få den saken bekräftad, det räcker alldeles utmärkt med Google eller ChatGPT. Det är inte nog med att åldrarna blir på tok för höga, dessutom kan åldrarna bli negativa, det vill säga att mineralen man daterar inte kommer att existera förrän i framtiden. Som lök på laxen ger olika dateringsmetoder som regel helt olika åldrar.
Min fråga till Schmitz var därför hur han kunde känna sig så säker på de radiometriska metodernas tillförlitlighet när dessa visar sig vara så opålitliga på berg vars ålder man känner till. Jag vill minnas att jag formulerade mig något i stil med: Om metoderna visar helt fel de gånger vi har tillgång till facit, varför ska vi då lita på dem när vi saknar facit?
Schmitz svarade att det här inte är sant – de radiometriska metoderna visar inte alls felaktiga åldrar för berg med känd ålder.
Var och en kan försäkra sig om att det där var en ren osanning. Ifall han sade det utifrån okunnighet om just mätning på moderna mineral så är det förståeligt, det är ju faktiskt mest kreationister som är intresserade av att notera sånt där. Annars? Ja då bör det vara en samvetsfråga för Schmitz.
Min tredje fråga
Min tredje fråga handlade om datering av dinosaurielämningar. Jag tog upp frågan med paleontologen (fossilforskaren) Mary Schweitzers fynd av mjukvävnader i Tyrannosaurus rex-ben. Det var en upptäckt som ställde till rejält med väsen i sekulära kretsar för en del år sedan. Vi har skrivit om det i magasinet Genesis vid flera tillfällen.[*] Idén att mjukvävnader i form av elastiska proteinfibrer (kollagen) och biologiska strukturer som tunna blodkärl (kapillärer) och röda blodceller (etytrocyter) skulle kunna bevaras i 67 miljoner år utan att brytas ned är ur vetenskaplig (kemisk synpunkt) uteslutet. Eller rättare sagt var, innan de här fynden gjordes.
Det finns naturligtvis två sätt att betrakta de här dinosaurievävnaderna på. Det ena är att ställa frågan: Kan de här vävnaderna verkligen vara 67 miljoner år gamla? Den andra är att fråga sig: Hur kan röda blodceller och annat bevaras i 67 miljoner år utan att förlora sin struktur och sin kemi?
Inom sekulär vetenskap är det bara en av de båda frågorna som är värd att beakta. Gissa vilken?
Du gissade förmodligen rätt. Den första frågan innebär ett underförstått ifrågasättande av när dinosaurierna, här representerad av T. rex, dog ut. Återstår gör frågan om de kemiska mekanismerna. Artikeln jag hänvisade till ovan redogör för hur den besvaras, men helt kort: under ytterst tillrättalagda betingelser kan proteiner bevara en del av sin elasticitet i tre (3) år. Följaktligen kan sådana vävnader bevaras i 67 miljoner år. Övertygande?
Schmitz tyckte det. Han hade läst Genesisnumret om dinosaurierna innan vårt samtal och hade tyckt att just detta var intressant. Men på en direkt fråga från Sturmark om det här utgjorde ett problem för hans synsätt som man kunde bortse från svarade han jakande utan att blinka. Sturmark lutade sig lättad bakåt. En yrkesgeolog hade just vederlagt ännu en invändning från en icke-sakkunnig kreationist.
Vid det här laget insåg jag naturligtvis min belägenhet och hur smart det var av Sturmark att anordna det här meningsutbytet. Oavsett vilket argument jag skulle ha lagt fram så skulle det fortfarande vara amatören som påstod något och den sakkunnige som vederlade det, dels i kraft av sina kunskapsmeriter och dels i kraft av den massiva konsensusen bland forskare som delar hans uppfattning. Och det gör naturligtvis valet lätt för lyssnaren att avgöra vem man bör lita på. Frågan vem av oss som faktiskt har rätt i sak hamnar i skymundan. Har man auktoritet har man ansvar.
Så många kan inte ha fel
Det klassiska argumentationsfelet (logiska felslutet) ”hänvisning till majoriteten” handlar om att man anser sig ha rätt i ett meningsutbyte eftersom majoriteten tycker som man själv gör. Det här felslutet låg som en våt filt över hela vår diskussion. ”Man måste lyssna till de duktigaste”; vilken tyngd har en artikel i Genesis mot tiotusentals referentgranskade och kvalitetssäkrade vetenskapliga rapporter? Men om skillnaderna i synsätt inte beror på evidensen som sådan utan på vilka glasögon man bär när man betraktar den blir det inte fullt så självklart som det syns. Sekulära forskare bär nämligen naturalismens glasögon där årmiljarder är inbyggt i glasfiltret. Det gör inte bibliska kreationister.
Finns det något mer att tillägga?
Det fanns både ett och annat påstående från Schmitz och Sturmark under debatten som jag försökte kommentera men som jag inte fick möjlighet till, som till exempel:
• Sturmarks hänvisning till datorsimuleringar som han menar bevisar att evolutionen är möjlig
Hade jag fått tillfälle skulle jag påpekat att alla evolutionssimuleringar som finns på marknaden medvetet har designats av intelligenta aktörer (programmerare) för ett enda bestämt mål: att simulera evolution genom ”mutationer” och ”selektion”. Det sker med hjälp av noga genomtänkta algoritmer som leder till det önskade resultatet. En algoritm som inte ger ett sådant resultat skulle ingen köpa. De utgör med andra ord självuppfyllande profetior.
• Schmitz påstående om fotosyntes som en enkel process
Hade jag fått ordet skulle jag påmint om att fotosyntes råkar vara en av de mest komplexa processerna i den levande världen. Det ”enkla” fotosyntessystemet hos en ”primitiv” blågrön bakterie består av 417 komponenter arrangerade med en exceptionell funktionell komplexitet . Föreställningen att det skulle ha förekommit en enkelt byggd föregångare är en evolutionistisk förväntan. Men utan anknytning till vare sig verklighet eller vetenskap.
• Att jag skulle förneka evidens
Jag försökte förgäves få de båda herrarna att precisera vilken evidens de syftade på. Att jag inte fick något svar är inte ett dugg konstigt. Det de syftade på är nämligen inte evidens som sådan utan naturalistiskt färgade tolkningar av den.
Till sist
Ångrar jag då att jag ställde upp? Inte alls. Att presentera sanningen har alltid ett egenvärde även om inte en kotte skulle bry sig.
Men Fri Tanke?
Det beror allt på hur man tolkar frihet.
***
Fotnot
[*] Däribland i nr 2-2023 sidan 15-18, och nu senast i nr 1-2026 på sidorna 48-49. (Artikeln från 2026 blir inte publik förrän 2027-03-01) via Genesis arkiv, men numret kan beställas via adressen kontakt@genesis.nu. [Tillbaka till texten]
December 2025
Drakes ekvation. Illustration: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:The_Drake_Equation.jpg.
N = Antalet teknologiskt avancerade civilisationer i vår galax Vintergatan
R* = Den hastighet med vilken stjärnor bildas i vår galax
fp = Andelen av dessa stjärnor som har planetsystem
ne = Antalet planeter per solsystem med miljöförhållanden som möjliggör liv
fl = Den andel av sådana planeter där liv faktiskt uppstår
fi = Andelen av planeter med liv där intelligenta livsformer uppträder
fc = Den andel av planeter med intelligent liv där interstellär kommunikation utvecklas
L = Den tidsrymd under vilken sådana civilisationer sänder ut detekterbara signaler i rymden
Drakes ekvation
1961 presenterade Drake sin berömda ekvation med sju faktorer som multiplicerade med varandra anger hur många ”högteknologiska kommunikativa civilisationer” som bör finnas i vår egen galax, Vintergatan. Han presenterade inte ekvationen som en vetenskaplig slutsats utan snarare som ett diskussionsunderlag vid den första SETI-konferensen.
De tre första faktorerna går att uppskatta med hjälp av modern astronomi. De fyra sista är helt och hållet spekulativa, eftersom vi inte känner till liv någon annanstans i universum än på vår egen jord.
SETI-projekt genom åren
Under 1970-talet finansierade amerikanska rymdflygstyrelsen NASA program inom SETI. När NASA trappade ner sin finansiering bildade forskarna själva det så kallade SETI-institutet 1984, som sedan dess drivits i privat regi. Det senaste och mest ambitiösa projektet inom SETI startades 2015 av bland annat den kände fysikern och kosmologen Stephen Hawking (1942-2018). Projektet går under namnet Breakthrough Listen och det söker igenom enorma mängder data i jakten på spår av intelligent liv i rymden. Hittills (december 2025) utan napp.
En ”självklar” utgångspunkt…
Både drakeekvationen och de olika SETI-projekten utgår från att liv kan uppstå av naturliga orsaker, genom så kallad abiogenes. Men evidensen från kemins och statistikens områden visar att den enklast tänkbara levande organismen redan från början måste ha ägt en kemisk organisation som i praktiken är omöjlig att uppnå genom naturliga processer, oavsett tidsperspektivet. Det innebär att faktorn fl, (sannolikheten för att liv uppstår) i drakeekvationen är exakt lika med noll. Och om en av faktorerna i ekvationen är noll innebär det att värdena på de övriga faktorerna är ovidkommande - produkten N kommer alltid att bli noll. I så fall säger oss Drakes ekvation att vi är ensamma i vår galax. Även en majoritet bland astronomer lutar idag åt att det är på det viset.
En del människor känner obehag inför tanken att vi skulle vara ensamma i vår galax. En sådan ”kosmisk ensamhetskänsla” kan mildras något genom att påminna sig om hur många andra galaxer det finns, eller rentav hur många multiversum det skulle kunna finnas.
Det finns förstås ingen anledning att misströsta även om vi verkligen är ensamma i universum. Vi har alla möjlighet till den bästa tänkbara gemenskap – med varandra och med Skaparen själv!
November 2025
Andromedagalaxen - den enda ljuspricken som inte tillhör vår egen galax (Wikimedia commons).
Novembermörker. Usch.
Men en tröst är att man kan se stjärnhimlen. I varje fall om man som jag har förmånen att vistas en bit utanför storstan ibland.
Ungefär 3 000 stjärnor är synliga för blotta ögat på norra halvklotet och lika många på södra. Av alla dessa ljuspunkter på himlen är det bara en som inte tillhör vår egen galax, Vintergatan, och det är Andromedagalaxen. Det är också den enda galax vi (nätt och jämnt) kan urskilja med blotta ögat.
Gud lovade Abraham att hans ättlingar skulle bli talrika ”som stjärnorna på himlen”* och ”som sanden på havets strand”. Det där är lite småintressant. Tre tusen medelstora sandkorn ryms nämligen i en tredjedels kryddmått sand! Det Herren avslöjade mellan raderna är alltså att antalet stjärnor är svindlande mycket större än de som Abraham hade kunnat räkna.
Det är förstås omöjligt att räkna stjärnorna, för vi vet inte hur stort universum är. Forskarna uppskattar antalet stjärnor i vår egen galax till någonstans mellan 200-400 miljarder. Skulle vi räkna dem en i sekunden dygnet runt hade vi efter 100 år bara ha hunnit räkna några procent av dem. Och om vi satte oss i ett rymdskepp och flög med en hastighet av 100 000 kilometer i timmen skulle det ta oss 46 000 år att nå fram till den närmaste stjärnan efter solen.** Efter en sådan resa skulle vi förmodligen känna oss aningen medtagna …
De stjärnor vi ser på himlen utgör därför bara en miljondels procent av de som finns i Vintergatan. Och då är Vintergatan är ganska liten i förhållande till vår närmaste galaxgranne Andromeda. Den innehåller en biljon (tusen miljarder) stjärnor!
Modern forskning uppskattar antalet galaxer i universum till 2 biljoner, alltså dubbelt så många som stjärnorna i Vintergatan. Om vår egen galax skulle vara normalstor betyder det att det finns 300 000 000 000 000 000 000 000 stjärnor (solar) i vårt universum. Det är svårt att låta bli att drabbas av svindel. Men nu talar vi om en uppskattning; det kan naturligtvis vara långt fler än så … I fråga om astronomi är verkligheten större än fantasin.
Stjärnhimlen vittnar om hur oändligt mäktig vår skapare är. Gamla testamentets troende förstod det redan utifrån de stjärnor de kunde se. Hur mycket mer borde inte vi göra det!
* 1 Mos 22:16-17. Gud gav samma löfte till sonen Isak (26:4).
** Proxima Centauri. Också kallad Alpha Centauri C.
Oktober 2025
Höstfärger Pixabay - Fernand Larochelle.
Hösten har onekligen sin tjusning. Inte minst när man som jag är pensionär. Mörkret gör att man kan sova ostört längre på morgnarna, svamparna frodas i markerna, humrarna sprattlar i hummerkuporna. Och trädens lövverk lyser gult, grönt och rött i det sneda solljuset. Så vackert!
En kort tid är det, några stackars veckor, innan löven faller av och pryder marken innan daggmaskarna drar ner dem i sina underjordiska gångar och lämnar av resterna som små mjuka jordhögar i gräsmattorna medan de bereder syre och näring åt jorden inför nästa växtsäsong.
En bekant tipsade mig om en artikel från BBC: Mysteriet varför löven skiftar färg på hösten.
Den var intressant. Att den dominerande höstfärgen på lövträden här i Nordeuropa är gul var ju ingen nyhet, men däremot att den i stället är röd i Nordamerika. Här hemmavid är det i stort sett bara lönn och rönn som får röda höstlöv, även om några andra också kan få lite röda inslag, men globalt sett är det hela 290 trädslag, vilket framgår på bilder från andra sidan Atlanten och från länder som Japan.*
BBC-artikeln handlade om anledningarna till att träden får sina höstfärger. Enligt artikeln är det i mångt och mycket ett ”mysterium” vilka mekanismer som drivit ”evolutionen” av dessa. När det gäller de gula färgpigmenten, karotenoiderna, så bildas de inte på hösten. De finns där på plats under hela sommaren, men döljs av den gröna färgen hos klorofyllet. När träden på hösten drar tillbaka klorofyllet för att spara de viktiga kväveföreningarna inför nästa säsong, så blir det gula färgämnet kvar i bladen.
Pigmenten som ger röda höstfärger, de så kallade antocyaninerna, tillverkas däremot av löven först på hösten när temperaturen sjunker och bladfällningen närmar sig. En teori som framlagts är att de skyddar det vissnande bladet från solljusets nedbrytande inverkan. Enligt en annan teori, den så kallade ”insekts-koevolutions-teorin”, så verkar de röda höstfärgerna avskräckande på bladlöss och andra insekter och förhindrar därigenom att bladen skadas av sådana.
Det kostar mycket energi för ett träd att tillverka antocyaniner, så forskarna är väldigt intresserade av att hitta en evolutionär förklaring. Men teorierna funkar dåligt. Varför ska trädet slösa kraft på att skydda ett vissnande blad som redan fullgjort sitt uppdrag att producera näring och nu saknar klorofyll och bara har ett par veckor på sig innan det trillar till marken? Och bladlöss och andra växtätande insekter som larver och gräshoppor saknar sinnesceller i sina ögon för att kunna se röda färger över huvud taget. På gula löv funkar bladlusteorin särskilt illa, för det visar sig att bladlöss attraheras mer av löv desto gulare de är.
Och vad värre är: Evolutionen tycks ha ”skapat” de röda färgämnena i olika trädarter helt oberoende av varandra 25 gånger! Och de gula färgerna hela 28 gånger! Ingen av forskarna skulle komma på tanken att köra en datorsimulering och räkna på den statistiska chansen att slumpmässiga mutationer och naturligt urval skulle kunna lyckas skapa samma enzymer för samma kemiska reaktionsvägar hos två olika trädslag oberoende av varandra ens en endaste gång. Varför? Därför att den chansen är så astronomiskt liten att det vore slöseri med tid och resurser att ens försöka.
Som alltid bortförklaras sådant av evolutionsbiologer genom att det förses med etiketten "konvergent evolution”. Det här visar enligt forskarna att det måste finnas en mycket stark evolutionär drivkraft mot att utveckla ämnesomsättningsvägar till de här färgpigmenten. Men vilken är den då?
Den krassa sanningen är att evolutionsbiologerna står där svarslösa inför de sprakande höstfärgerna. Deras världsbild tillåter dem inte att överväga den mest uppenbara av förklaringar: Höstfärgerna är framför allt för din och min skull! Av allt att döma är vi människor de enda biologiska varelserna på jorden som inte bara ser, utan också förmår att uppskatta höstlövens skönhet. Det är därför träden generöst slösar energi på sina antocyaniner och karotenoider. Lämna evolutionära spekulationer därhän. Träden är programmerade till det av ingen mindre än vår Skapare - Jesus Kristus - för att vi ska inse hur god och underbar Han är och tacka och ära honom för allt Han gjort för oss!
* Här en länk till en annan artikel från BBC som illustrerar vackra höstfärger från olika delar av världen.
September 2025
Skärmdump från GP 11 september 2025.
Den 10 september mördades Charlie Kirk. Här ovanför är en skärmdump av GP:s rubriksättning dagen därpå.
Få saker upprör mig så mycket som när journalister försöker pumpa ut sina (o)etiska och politiska budskap genom förslagna ordval och insinuationer. I Israel-Hamaskonflikten sker det dagligen, och när som nu en kristen med tydligt konservativa värderingar mördas, händer samma sak. Vad är det skribenten Andreas Granath insinuerar? Jo, att Kirk var lögnare och rasist. Om det är någon som blåljuger så är det Granath. Inuti artikeln påstår han att Charlie var ”kontroversiell”.
Kontroversiell - vad innebär det? Uttrycket används skrämmande ofta om personer som uttrycker grundläggande biblisk-kristna värderingar. Värderingar som dessutom ofta stämmer väl överens med vad en majoritet av folk i allmänhet anser. Det kallas kontroversiellt därför att det sticker i ögonen på personer i mediavärlden med en annan verklighetsuppfattning.
Ivar Arpi skrev så träffande i något sammanhang: ”Charlie Kirk var ingen högerpolitiker eller person med högervärderingar. Han var kristen.” Så sant.
Först så här i efterhand har jag fått upp ögonen för Kirks livsverk. Säkert är det många med mig som fått det. Undrar om det inte rentav var just därför som Gud tillät honom att bli mördad. En Charlie Kirk dör. Många andra Charlie Kirk uppstår.
Jag gillar Kirks förhållningssätt vid hans debatter på de amerikanska universiteten: “Prove me wrong” – bevisa att jag har fel. Det är precis så jag själv allt oftare har börjat formulera mig i olika sammanhang – Bevisa att jag har fel när jag hävdar att universum måste ha blivit skapat av Gud, att livet omöjligen kunde blivit till utan en gudomlig design, att livets mångfald omöjligen kan förklaras med en planlös evolution.
Men viktigast av allt: vad Charlie Kirk var väldigt tydlig med var att allting handlar om Jesus. Det vill jag också vara. Den Gud som skapat universum, livet och de mekanismer som gett oss all den biologiska mångfalden är ingen mindre än Han! Det är Jesus Kristus som ska ha äran för alltsammans!*
* Låter det konstigt i dina öron? Läs första kapitlet i Johannesevangeliet, Kolosserbrevet och Hebreerbrevet så kommer det att klarna.
Augusti 2025
Penisben av valross, 59 cm - Wikimedia commons, Av Didier Descouens - Muséum de Toulouse, CC BY-SA 4.0..
Låt oss ta det rakt på sak även om det kanske kan upplevas lite pinsamt: Hannarna hos hominiderna, den systematiska grupp som människan är placerad i, har ett ben som stöd i sin penis. Benet, som på latin heter baculum eller Os penis, möjliggör bland annat en utdragen parningsakt.
Förresten vänta lite... Det finns faktiskt ett undantag, ett enda. Det är människan. Av någon anledning är människan undantaget som bekräftar regeln – män saknar nämligen baculum. För att en man och en kvinna ska kunna genomföra ett samlag måste svällkropparna i mannens penis blodfyllas, det som kallas erektion. Denna är en mycket komplex funktion med en rad olika faktorer inblandade, emotionella, psykologiska, anatomiska och hormonella och alla måste fungera tillsammans på ett samordnat sätt, för annars skulle människosläktet inte kunna föras vidare.
Det faktum att könsorganens utformning är så intimt (!) förknippade med själva fortplantningen gör övergången från ”apa” till människa särskilt besvärlig att förklara. Evolutionsbiologer behöver ju presentera ett troligt scenario för hur parningssystemet hos en primitiv apa kunnat bytas ut mot ett annat utan att hannarna blev impotenta under de långa tidsrymderna på väg från det ena till det andra. Eller annorlunda formulerat: det är inte helt enkelt att byta till vinterdäck medan bilen rullar…
En naturlig fråga är vilken drivkraft som kan ha legat bakom en sådan förändring, som snarare tycks försvåra än underlätta sexakten? Varför förändra ett vinnande koncept – det lär ju knappast ha varit så att systemet med ett baculum med tillhörande rekvisita fungerade dåligt, eftersom alla hominider förutom människor som sagt har det ”än” idag.
Frågorna är många, och evolutionsbiologernas svar rena spekulationer1 utan någon annan ”evidens” än evolutionens ”faktum”. Funktionen hos apmänniskornas svällkroppar förmodas ha utvecklats parallellt med att baculum avvecklades genom små förändringar under lång, lång tid. Så långsamt att hannarnas potens inte påverkades negativt.
Notera hur föreställningen om årmiljonerna liksom späder ut problematiken så att den tycks försvinna! Miljoner år – simsalabim!
En liten analogi skingrar dimman: Kan en människa hoppa ända till månen? – Ja, svarar någon, naturligtvis går det. Våra höjdhoppare måste sluta begränsa sig genom att tänka att det är omöjligt och i stället träna mer målmedvetet. De behöver inse att det ju faktiskt räcker att varje generation höjdhoppare hoppar en ynka liten millimeter högre än föregående generation. Så är man till slut på månen. Fast visst tar det tid – årmiljoner gör det omöjliga möjligt. Eller hur?
Ett litet ben som skiljer oss från aporna alltså. Det finns mer som du vet.
***
Referens[1] En genomgång av de olika hypoteser som lagts fram om det förlorade baculumet finns på Jakovlić, Ivan (2021). "The missing human baculum: a victim of conspecific aggression and budding self-awareness?", Mammal Review. 51 (3): 454–464. Det går också att läsa en sammanfattning på Wikipedia, mest utförlig på den engelskspråkiga sidan. [Tillbaka till texten]
Juli 2025
Jag håller ofta yxan i handen och fascineras av hantverket, och jag är ganska säker på att vederbörande själv var tämligen nöjd ned sin kreation. För övrigt tror jag inte en sekund på folk som hävdar att stenverktyg är lämningar efter primitiva människor. De kan gå hem och göra en stenyxa själva så kan vi ju jämföra med den jag har och sen dra slutsatser av det.
Till min poäng. Det har slagit mig att den ansträngning som krävs för att vidareutveckla någonting bra till någonting excellent är ofta mindre än man frestas att tro. Det är värt mödan den där stunden på slutet när man finslipar detaljerna, ger den där extra lystern eller fixar till den optimala smaknyansen i köttgrytan. Den för med sig en belöning i form av känslan som infinner sig när man ser tillbaka och konstaterar att det där var riktigt bra, känslan av att vara riktigt nöjd med vad man gjort. Det är ett eko från när vår Herre utbrast: ”Det var mycket gott”, den där sjätte och sista av skapelsedagarna.
För den natur Han en gång skapade är fylld till brädden av det där extra, av excellens. Av de små detaljerna som gör skillnad. Det räcker att sätta en blomma eller insekt under sin lupp så vet man. Eller studera måsars och tärnors flykt i kikaren. För att inte tala om påfåglar, trollsländor, fjärilar eller korallrevsfiskar eller what-ever.
Naturens design är inte bara inspirationskälla till konst, arkitektur och teknologi. Den ger också en längtan att vilja eftersträva den där excellensen.
Jag tror dessutom att Gud ser med glädje på när vi gör det lilla extra, kanske på ett sätt onödiga, oavsett vad det är vi håller på med, hemma, i skolan eller på jobbet. -Onödigt, det funkar ju ändå, frestas man att tänka, varför sätta ribban så högt? Det räcker att få godkänt betyg på tentan. Den där extra tiden kan jag använda till något roligare, som att skrolla på TikTok eller Instagram.
Avvisa den sortens frestelser. Gud satte ribban högt, varför skulle då vi inte göra det i egenskap av hans barn? Nej, börja använd din talang och förmåga och bestäm dig för att lägga ner lite extra tid på finslipningen så kommer du inte bara känna dig själv nöjd och tillfredsställd, dessutom kommer du att glädja och inspirera andra. Strunta i att det säkert finns någon med några tusen timmars mer erfarenhet och en högre grad av medfödd talang som skulle kunna ha gjort det ännu bättre. Det kvittar, för världen blir ändå lite bättre än den skulle varit annars. Var med och förädla världen!
PS!
Jag läste en bibelvers i Ordspråksboken i morse. Tänka att kung Salomo kände till TikTok och Facebook, Youtube och Instagram!
Den förnuftiges hjärta söker kunskap,
men dåren matar sig själv med dumhet.
DS!
Juni 2025
En stund senare är det Nisses uppsats som ligger överst i skrivningshögen. Du hajar till när du upptäcker att han visst också råkade stava cykel fel. Och när du läser vidare märker du med stigande förvåning att han dessutom ”råkat” stava precis samma ord fel som Lisa hade gjort i sin uppsats för en liten stund sedan.
Vad ska du tänka om detta? Är det en tillfällighet?
Knappast. Här måste det ligga en hund begraven. Lisa och Nisse måste ha utgått från samma felstavade manus, eller så har den ena plagierat den andre. Det behövs knappast någon Sherlock Holmes för att inse det. Sådant där ligger utanför slumpens räckvidd.
Men faktum är att det är precis så här med tandvalar och vissa fladdermössarter. De ”råkar” ha ”stavfel” i sitt DNA på precis samma ställen trots att det inte beror på något nära släktskap.
Det här fenomenet, som faktiskt går att påträffa överallt i naturen har fått beteckningen ”konvergent evolution”. Konvergent, därför att evolutionen har lett fram till en viss egenskap utan att egenskapen ärvts från en gemensam förfader. Evolution därför det inte finns någon annan vetenskaplig förklaring än evolution (brukar det heta…).
Andra exempel på konvergent evolution är förekomsten av så kallade kameraögon hos bläckfiskar, människor och kammaneter (och dessutom speciella gemensamma proteiner (så kallade opsiner).
Eller den komplexa C4-syntesen hos växter, där 60 olika växtgrupper helt oberoende av varandra anses ha utvecklats det här systemet som är fördelaktigt för växterna i varma klimat.
Man behöver inte vara matematisk statistiker för att inse att det måste finnas någon annan och mycket rimligare förklaring till den här sortens likheter i den levande världen.
Hur kommer det sig att instrumentpanelen hos ett JAS-plan har stora likheter med den hos vissa bilmodeller? Jag vet svaret: Det stavas S-A-A-B. Företaget SAAB som tyvärr inte längre tillverkar några bilar är också företaget bakom JAS Gripen. Förklaringen har en alternativ stavning: D-E-S-I-G-N.
Hur kan fladdermöss och tandvalar ha så lika DNA utan att vara släkt, och bläckfiskar och människor? Design! Genomtänkt planering! Precis som med Lisa och Nisse, även om vi inte vet exakt hur de bar sig åt de heller.
Maj 2025
By Rory112233 - Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=65416648.
Pseudovetenskap. Hur kan man upptäcka sådan? Ser man det på att anhängarnas foliehattar blänker i solskenet?
Nej, men det finns ledord eller markörer som man kan vara uppmärksam på när man läser texter som gör anspråk på att vara vetenskapliga. Exempel på sådana är när vi möts av uttryck som:
”Det var troligtvis … förmodligen … kanske … kan ha gett förutsättningar … tyder mycket på att”.
Visste du att Sveriges elever tvingas lära sig pseudovetenskap? Det här är nämligen hämtat ur läromedelsförlaget Libers biologibok för naturvetenskapsprogrammet. Området är ”livets uppkomst”.
De stackars gymnasisterna tvingas memorera pseudovetenskap. Värre – ren och skär ovetenskap. Och även om de, som praktiskt taget alla elever gör, glömmer i stort sett allting inom en vecka efter provet, så kvarstår likväl ett falskt intryck av att forskarna vet att liv verkligen kan uppstå av sig självt.
Det är sällan eller aldrig jag brukar hänvisa till mina utbildningsmeriter, men i det här sammanhanget är det på sin plats: jag är utbildad civilingenjör i kemiteknik från Chalmers. Jag har varit kemilärare en stor del av mitt yrkesliv. Jag vet vad simuleringsförsöken inom abiogenesområdet (livets ursprung) visar och inte visar. Det kan sammanfattas i en enda mening: All samlad kemisk erfarenhet visar att liv inte kan uppstå spontant!
Faktum är att inte ens livets polymerer (molekylkedjor) DNA, RNA eller proteiner kan uppstå spontant.
Värre än så - inte ens grundstenarna till dessa polymerer – nukleotider och aminosyror – kan bildas i en form som livet skulle kunna använda sig av!
Jag riktigt hör mina kritiker därute himla med ögonen: ”Har han inte läst om hur Stanley Miller framställde aminosyror redan på 50-talet?”. Jo det har han.
Eller ”Vet han inte att man kan framställa både DNA och proteiner på lab”. Jo det vet han.
”Att Craig Venter till och med har tagit patent en syntetisk Mycoplasma-bakterie”. Visst.
Men Millers aminosyror var en blandning av två molekylformer, och bara den ena kan ingå i livets molekyler. Proteiner och DNA, ja till och med en hel bakteriekromosom har framställts på laboratorium, men av levande, intelligenta, kunniga och erfarna varelser som kallas kemiingenjörer och som har välutrustade laboratorier med allsköns intelligent designad teknisk utrustning.
Vad har man då bevisat? Att liv kan uppstå av sig självt? Nej naturligtvis raka motsatsen – att intelligens är en grundförutsättning för att framställa livets kemikalier. Det står minsann inte i boken. Det våra skolelever får lära sig om livets uppkomst är inget annat än ateistisk filosofi i vetenskaplig förklädnad.
Vill du få mer kött på benen om det här rekommenderar jag min egen analys av det där läromedlet jag citerade från i början. Du hittar den på sidan 2 här. Jag kommenterar inte bara texten om livets ursprung där, utan även en annan och om möjligt ännu värre pseudovetenskap ur den där läroboken – den om den biologiska evolutionen.
Och vill du hellre se ett videoföredrag om de vetenskapliga skälen till att idén om abiogenes kan anses vederlagd så hittar du det här.
Jag menar inte att läroboksförfattarna träffar lömska män i mörka rum i ockulta ordenssällskap och väver konspirationsteorier om hur alla barn ska luras att tro på lögner. Nej, ansvaret för de här galenskaperna vilar på deras axlar inom universitetsvärlden som reflexmässigt avfärdar evolutionskritik och skapelsetro som villfarelse utan att vara intresserade av argument. Och som sedan tipsar skolverkstjänstemän om hur läroplanerna ska skrivas, de dokument som sedan läroboksförfattarna har att foga sig i när de skriver sina läroboksmanus. Som sedan alla lydiga lärare rättar sig efter. För tänk om Skolinspektionen knackar på…
Kort sagt: Bort med pseudovetenskapliga myter från våra klassrum. Låt eleverna få höra sanningen om verkligheten!
April 2025
Bild: Genesispodden 2.0.
Agnes Wold behöver väl ingen närmare presentation. Typ som en kvinnlig Leif G W Persson (ursäkta Agnes;). Men inte kriminolog utan specialist på baciller (professor i mikrobiologi).
Det var Håkan Fransson från Källö-Knippla, som numera ansvarar för Genesis-podden 2.0, som kom på den vilda idén att inbjuda Agnes till ett samtal med mig om skapelsefrågan. Och hon tackade ja.
Strax före sändning konstaterade Agnes att hon aldrig någonsin träffat på en kreationist (skapelsetroende). Min spontana tanke var något i stil med ”Oj, oj, oj Agnes. Om du bara visste hur många du träffat på utan att veta om det.” Hemliga kreationister förekommer nämligen på alla nivåer i samhället och akademin, men man tvingas tyvärr att ligga lågt med sin evolutionskritik på grund av det sociala trycket som på olika sätt skulle sätta ett effektivt stopp för den vetenskapliga karriären om det blev känt att man hade sina berättigade tvivel på Darwin. Men jag sade inget.
Ironiskt nog hade Agnes haft en kreationist på nära håll redan under sin gymnasietid, för det visade sig att hon gått på samma gymnasieskola som jag själv och vi är båda födda samma år. Jag blev nämligen både kristen och kreationist när jag gick i tvåan på gymnasiet.
Agnes å sin sida var tydlig med att hon aldrig någonsin haft det minsta tvivel på Darwin och evolutionen och hon var – just därför – fullständigt ovetande om förekomsten av vetenskaplig evolutionskritik. Även det framgick under samtalet.
Jag har under åren haft många och långa debatter med hängivna evolutionsanhängare och vet precis hur de tänker. De tar för givet att kombinationen av mutationer och naturligt urval har förmågan att förvandla mikrober till mossor, makrillar och människor alldeles av sig själv. Och därför måste mutationer äga förmågan att skapa nya fantastiska saker hela tiden. Och det naturliga urvalet måste kunna välja ut de bäst anpassade individerna generation efter generation. För annars skulle vi ju inte finnas till.
När man informerar en sådan person – i det här fallet Agnes Wold – om att även de sällsynta fördelaktiga mutationerna till sin natur är nedbrytande ser vederbörande ut som en fågelholk. Varför då? För att man inte visste att man gör klokt i att undvika strålning och kemikalier som förorsakar mutationer? Nix. För att man i egenskap av mikrobiolog inte känner till att bakteriestammar som stressats till att mutera är försvagade i förhållande till sina icke-muterade vilda kamrater? Nix.
Allt det där vet Agnes Wold. Problemet är att hon aldrig tänkt på mutationer i termer av nedbrytande eller uppbyggande. Hon tänker att det räcker med förändring i vilken riktning som helst. Hon tänker till och med att man (jag) moraliserar när man talar i termer av uppbyggande eller nedbrytande mutationer, eller hävdar att en pudel är genetiskt fattigare än dess urmoder vargen eftersom selektion utarmar arvsmassan. Något som alla växt- och djurförädlare är väl införstådda med – det är just därför vi upprättar genbanker.
Agnes Wold och liktänkande har aldrig reflekterat över sådana ”detaljer” på grund av sin övertygelse om evolutionen.
Att inse att mutationer förstör och att naturligt urval gör populationer av organismer fattigare i stället för att utveckla dem till nya fantastiska livsformer är nästintill omöjligt att ta in för en person som levt hela livet med evolutionen som en självklarhet. När man levt så länge och betraktat världen genom glasögon med evolutionsteorin som filter så är det förvirrande att tvingas ta av dem en stund.
Därför kan man väl inte säga att vårt samtal ledde någon särskild stans. Men det illustrerar hur en akademiskt välmeriterad och modig fritänkare konfronteras med en större verklighet. Och det får vara gott nog.
Debatten mellan mig och Agnes hittar du till exempel här.
Mars 2025
Bild: Karta och kompass, Pixabay.
Det var en gång ett stort idrottsevenemang. Det var orienterare från hela världen som samlades på en stor äng i anslutning till en milsvid skog. Och nu skulle det bli tävling och fest med mycket publik.
Man gjorde sig redo. Alla deltagare var utrustade med karta över området och en kompass av senaste modell, givetvis kontrollerade av tävlingsledningen så att de inte innehöll några dolda GPS-funktioner.
Så var det dags. Med ett par minuters mellanrum släpptes de tävlande iväg. Skogen fylldes av helfokuserade och adrenalinstinna idrottsmän på jakt efter de väl gömda kontrollerna.
Tiden går. Målfållan står fortfarande tom. Kranskullan har fått sätta sig ner på en träbänk. Konstigt att ingen kommer. De har varit ute i snart två timmar, och den snabbaste löparen borde ha varit här för en halvtimma sedan.
Ytterligare en timme går. Konferencieren har dragit sitt sista skämt och nu är det bara pausmusik som hörs i högtalarna.
Till slut kommer en löpare in mot mål. Han slår uppgivet ut med armarna. ”Helt sjukt” flämtar han fram. ”Inget stämmer idag. Vart man än siktar så hamnar man fel”. Arrangörerna kliar sig i huvudet. De förstår ingenting. Kontrollerna ligger där de ska, kartorna är nya och korrekta och kompasserna splitter nya.
Nu ska jag berätta en sak.
Det här var en fiktiv berättelse, eller en saga om du så vill. Det borde du ha kunnat lista ut av inledningsfrasen. Och fenomenet som ledde till kaoset kallades missvisning. Sådant kan uppträda på riktigt ibland, som när det döljer sig en stor malmkropp i marken, som till exempel järnmineralet magnetit som påverkar kompassutslagen.
Utan att veta det hade arrangörerna i vår saga förlagt orienteringsbanan i anslutning till en kraftig förekomst av magnetiska mineral. Konsekvensen blev att när orienterarna sprang och litade på sin karta och kompass så hamnade de fel. Nordpilen pekade inte alls mot norr utan i en annan riktning.
Så illa kan det bli, fast jag är osäker på om det hade kunnat hända i verkligheten.
Jo, förresten, det händer visst i verkligheten. Det händer hela tiden. Men inte i orienteringssammanhang, utan i vetenskapliga sammanhang.
”Så många forskare kan inte ha fel”. Har du tänkt så nån gång? Jag har hört den repliken många gånger. Ibland uttryckt med ord, ibland mellan raderna, ibland utläst i minspel och annat kroppsspråk i samband med mina föreläsningar eller i samtal med människor ute på stan. ”Menar du att en hel värld av duktiga biologer, geologer och fossilforskare skulle ha helt fel i fråga om evolutionen? Fattar du inte hur absurt det låter?”
Sanningen är att så många verkligen kan ha fel. Det har för övrigt hänt åtskilliga gånger under vetenskapens historia. De allra flesta har haft uppåt väggarna fel. I fråga om flogistonteorin, elementläran, solsystemets uppbyggnad och uralstringsteorin för att nämna några.
Det har med missvisning att göra. I fråga om evolutionen så är det inte en magnetitklump som är orsaken. I stället är det en idé som alltför länge oreflekterat har tillåtits dominera den vetenskapliga verksamheten. Den brukar benämnas ”metodologisk naturalism”. Det är föreställningen att det måste finnas naturliga förklaringar till precis allting som existerar och därför måste evolutionen vara vetenskapligt sann per definition, alldeles oavsett vilka argument som dess kritiker kommer dragande med. Och att Gud, om vederbörande nu skulle finnas, åtminstone inte har eller har haft någonting med den här världen att göra på riktigt.
När ett helt forskarsamhälle är genomsyrat av en falsk föreställning om verkligheten då uppträder det här massfenomenet. Alla springer fel. Detta trots att man har ett IQ klart över genomsnittet. Trots att man har den bästa av utrustningar och därtill ekonomiska resurser i överflöd. Trots att man inte konspirerar ett endaste dugg utan på fullaste allvar tycker att man resonerar logiskt och är hundra procent objektiva när man formulerar sina hypoteser, konstruerar sina experiment och drar sina slutsatser.
Det är hög tid nu att ta itu med orsakerna till den här missvisningen som kostar skattebetalarna miljarder kronor för att man satsar på ofruktbara hypoteser och nonchalerar sådana som fungerar på grund av att de inte är ”politiskt” korrekta. Och värst av allt, som inger unga generationer den största lögnen av alla, att evolutionen kan förklara varför vi finns till och att Gud är överflödig.
Nya tider väntar. Sanningen ska fram!!!
Februari 2025
Bild: Gustav Adolfs torg, Wikipedia, Public domain.
Va?
Det är nåt som inte stämmer.
Det är tomt på Gustav Adolfs torg.
Och inga demonstranter på Avenyn och Götaplatsen.
Inga studenter i Vasaparken,
och inga rop på handelsbojkotter.
Var är kvinnoorganisationerna?
Var är Rädda barnen?
Var är Röda korset?
Var är Amnesty?
Var är media?
Vad är det som pågår?
Barn, kvinnor, gamla, unga mördas framför ögonen på sina nära och kära i tusentals nere i Syrien och knappt någon bryr sig.
Varför de mördas? För att de har ”fel” religion (kristendom). Eller för att de har ”rätt” religion (islam) av fel sort (alawiter).
Varför är det tomt och tyst på gator och torg?
Jag vet varför. Och det vet säkert du också.
För att det inte handlar om Gaza eller Libanon och Israels försvarskamp mot sina hatiska och blodtörstiga grannar. No jews, no news.
Och för att det är kristna som mördas, precis som i Nigeria, Jemen, Pakistan och Iran och många andra länder.
Då är det tyst som i graven. I ordets bokstavliga bemärkelse.
Dubbelmoral i kubik.
Sjuka generation.
Sjuka västvärld.
Sjuka värld.
Jesus kom snart!
Januari 2025
Klarspråk.
Vilket härligt ord.
Det var det som Jesus talade var inne på när han sade att när vi säger något så ska det vara Ja eller Nej och inget däremellan (Matt 5:37).
Ironier kan missuppfattas och diplomatiska formuleringar vara en täckmantel för att man inte vågar ta ställning.
Av de hundratalet mappar och undermappar som jag använder för att kategorisera min e-post är det en som jag gett namnet Församlingen. Där lägger jag e-post som jag tycker har någon sorts andlig tyngd och som berör mig på djupet på ett sätt eller annat. Jag har märkt en tydlig trend den senaste tiden. Där har hamnat väldigt många nyhetsbrev från tre personer som mig veterligen inte är kristna. I varje fall inte offentligt bekännande. De är Ivar Arpi, Joakim Lamotte och Alice Theodorescu Måwe.
Varför har tre personers åsikter hamnat i min ”andliga” mapp?
För att de vågar tala klarspråk. Alices nyhetsbrev heter för övrigt Klartext.
Någon tycker säkert att det här handlar om högerpolitik. Men jag är inte ett dugg intresserad av politik, vare sig vänster eller höger eller mittemellan. Det intresset tappade jag efter många år i lokalpolitiken. Numera är jag bara intresserad av verkligheten och folk som vågar tala om den i klarspråk. Och det gör de här personerna.
Jag beundrar de tre för att de vågar gå mot strömmen, faktiskt med risk för sina egna liv. För sådan är verkligheten för den som pratar klarspråk om ”fel” saker idag.
Nu var jag otydlig igen. Jag menar när man vågar kritisera och argumentera mot företeelser som är mediaetablissemangets gunstlingar som palestinarörelsen, miljörörelsen och genderaktivism, sådant som media ser mellan fingrarna med som islamism, eller när man försöker nyansera perspektivet på sånt som media hatar, som president Trump och kreationism.
Just kreationismen är väl inget som de där tre brukar tala om. Det lade jag till alldeles självsvåldigt, trots att jag ännu inte fått något livshot på grund av det. Ännu.
Vad är det för andligt med att tala klarspråk då? För att det är viktigt i Guds Rike. En dag är det sanningen som ska regera på planeten Jorden. Rättare sagt Sanningen med versal. Jesus. Att tala klarspråk är från Gud alldeles oavsett vem som gör det. Idag på morgonen råkade jag läsa från Lukas 6:43-45:
”Inget gott träd ger dålig frukt, och inget dåligt träd ger god frukt. Varje träd känns igen på sin frukt. Man plockar väl inte fikon från tistlar eller vindruvor från törnbuskar? En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt hjärtas onda förråd. Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.”Varför finns det så få bekännande kristna som talar klarspråk och som hamnar i min e-postmapp? Vet inte. De finns. Men de är sorgligt få. Och de blir färre och färre. De flesta kristna ledare har slutat att prata klarspråk. Det är hög tid att ändra på det!
För fler månadsreflektioner - scrolla upp och välj årtal i menyraden till höger på sidan!
Copyright © 2024 Göran Schmidt
Template design by Andreas Viklund