En rapport från Västra kretsens utfärd till Rörö 5 maj 2002
Göran Schmidt
Trots en något tveksam väderleksprognos strålade ett tjugotal intresserade biologilärare eller närstående
samman vid Burö färjeläge på Hälsös nordspets för att ta Nordöfärjan ut till Rörö
en dag i början av maj. Rörö är den nordligaste av öarna i öckerö kommun. Frånsett fyren Stora
Pölsan och ytterligare några mindre holmar och skär är läget helt öppet mot Västerhavet. Och i norr
avtecknas konturerna av Carlstens fästning på Marstrandsön. Sedan slutet av 70-talet utgörs större delen av
Rörö av ett naturreservat som lett till att bebyggelsen förblivit koncentrerad till öns sydöstra del. Dagens
guider var Ann-Britt Rippe, högstadielärare på Nya Lundenskolan och Göran Schmidt, gymnasielärare på
Burgårdens utbildningscentrum, båda med Röröanknytning.
Dagen inleddes med en slurk kaffe och en avsevärd del av den medhavda matsäcken på en avsats i berget ovanför de
små fina badvikarna med utsikt över grannön Hyppeln i söder. Sedan vandrade vi i sakta mak och med lupparna i
högsta hugg västerut och studerade vårens växter. " Den lille mannen som tar ett fotbad" betraktades
ingående då vi påträffade ett härligt bestånd av styvmorsvioler i en sandig slänt. För den
oinvigde kan nämnas att det handlar om ståndare, pistill och nektarkörtel hos blomman i fråga, som framträder
då man försiktigt lossar på dess kronblad och lilla sporre. Den som önskar veta mer om hur den lille mannen
uppför sig rekommenderas en titt i Egil Holms förträffliga lilla skrift " Blombiologi" , Wahlström &
Widstrands förlag (ISBN 91-46-14701-2).
Sedan gick vandringen vidare ner mot den under sommarmånaderna så populära " Ers vik" (Ejderns vik på
ödialekt) där strandmålle- och strandrågsfälten avbröts av ett antal vackra strandkåls-
bolmörtsplantor. åtminstone en tävling måste man ha även på en biologiexkursion så här i
Bingolottos tidevarv. Dagens tävling bestod i att vandra längs med stranden av Ers vik och samla ihop så många
snäck- musselskal och andra marina lämningar som möjligt. Efter 15 minuter satte vi oss ner bland mandelblommen och
räknade, kategoriserade och delade med oss av våra samlade kunskaper och erfarenheter. Naturligtvis var det vår yngste
deltagare som tog hem äran! Berit Ring, numera en glad pensionär, berättade om hur hon en gång gav en blind elev i
uppgift att sortera en hög av de tre strandsnäcke(Littorina-)arterna enbart med hjälp av sitt känselsinne. Och se
(!) - inte en enda hamnade i fel hög! Fast vi själva satt där och dividerade en stund över om vi hade en littoréa
eller en saxatilis framför oss i gräset...
Promenaden gick sedan vidare över Ers kôlla och ner till stranden för att beundra den sydligaste delen av
klapperstensfältet, vilket sträcker sig i princip längs hela öns västra strand. Kanske är det denna
imponerande israndbildning som ger Rörös naturreservat dess speciella prägel. Att få vandra över fältet
i vårsolen och inandas skörbjuggsörtens ljuvliga doft och pröva dess pepparrotssmakande jordblad gav oss en
försmak av sommaren. I skalgruset beundrade vi de nästan cirkelrunda ostronörtsplantorna och gladde oss åt att ha
fått se en växt som mången botanikintresserad inte fått se. Sedan var det dags att traska österöver mot
Café Röröboa som drivs av Sionförsamlingen på ön. Där väntade en underbar västkustsk torskmiddag.
(Jo - torskfångsterna har faktiskt varit mycket goda under vintern och våren). Till kaffet berättade Alf Lundgren, numera
pensionerad skeppare på Rörös sjöräddningsfartyg om de hårda villkoren under sin barndom och uppväxt
på ön, om krigets fasor på havet och om några av sina uppdrag i livets tjänst inom sjöräddningen.
Rörö är ett av de få samhällen i vårt land som fortfarande har fisket som sin huvudnäring, och dagen
avslutades därför med ett studiebesök ombord på ett modernt fiskefartyg. Skeppare Stefan Larsson, yrkesfiskare sedan
barnsben och även han en lysande berättare gav oss en fascinerande inblick i fiskarens perspektiv på fiske och
fiskevård och livet i kustbandet.
Hade nu den nordostliga vinden avtagit så hade vi avslutat dagen med en tur i mindre båtar för att studera den magnifika
triftblomningen på Flatorna, men så blev inte fallet, utan nu fick vi i stället en längre pratstund med Stefan.
Och det var ingen ledsen för. Synd bara om de som valt att stanna hemma i sängvärmen bara för att SMHI:s meteorologer
förhastat sig. Och hade kvällen blivit lite ljummare så hade vi sannolikt också fått lyssna till en
stinkpaddeserenad som fått vårkvällen att vibrera fram emot solnedgången...