Göran Schmidts hemsida


Main menu: Start | Rörö | Skapelsefrågan | Bibelrelaterat | Kontakt

Makaonfjäril


Main menu: Tre goda skäl | Artiklar/Debatter | Webben | Recensioner | Från skapelsens smörgåsbord | Q&A |

Dan Larhammars andra replik i Biologen nr 2-2003

Det dröjde nĂ„gra mĂ„nader, men sedan svarade Larhammar med nedanstĂ„ende artikel. I samma nummer försökte bĂ„de ordföranden och redaktionskommittĂ©n och andra att tvĂ„ sina hĂ€nder över att ha öppnat upp för mina evolutionskritiska tankar. De inlĂ€ggen hittar du lĂ€ngst ner, efter de mĂ„nga referenserna i dokumentet. Klicka pĂ„ Word- eller PDF-ikonerna för utskrift. Det borde Ă€ven gĂ„ att följa den här externa länken till Dan Larhammars hemsida, men Larhammar tycks ha valt att inte publicera artikeln.

Artikeln i pdf-format Artikeln i Word-format

Schmidts evolutionskritik Àr pseudovetenskaplig
Replik pÄ Göran Schmidts insÀndare i Biologen 3/2002 och 2/2003


Enligt Göran Schmidt kan inte evolutionen vara sann eftersom den inte Àr förenlig med vissa informationsteoriska resonemang (Biologen 3/2002 och 2/2003). Uppenbarligen hyser Schmidt sÄdan tilltro till sin informationsteori att han anser att den ensam skulle kunna motbevisa de enhetliga slutsatserna om evolutionen frÄn vetenskapsgrenar som paleontologi, biogeografi, jÀmförande anatomi, utvecklingsbiologi och molekylÀrgenetik.

En alternativ slutsats Àr att om Schmidts informationsteori inte kan förenas med den enorma mÀngden observationer till stöd för evolutionen sÄ Àr det nÄgot fel pÄ hans informationsteoretiska modell. Mycket riktigt: den beaktar inte ens att genetiska förÀndringar kan ge kvantitativa skillnader och dÀrmed missar den de vÀsentliga grunderna i biologin. Andra informationsteoretiska övertolkningar gjorda av personer utan elementÀr kunskap om biologi har jag sjÀlv tidigare varit med om att avslöja (1-3). DÀrtill har Schmidt gjort ett flertal andra misstolkningar av evolutionen.


Mikroevolution och makroevolution

Schmidt tycks precis som mÄnga andra kreationister göra en strikt - men artificiell - Ätskillnad mellan mikroevolution och makroevolution. Begreppen Àr i sjÀlva verket olika men delvis överlappande delar av en kontinuerlig skala. Polyploidiseringar, som av Schmidt beskrivs som "mer av samma" och dÀrmed enligt hans definition mikroevolutionÀra hÀndelser, leder ofta till nya arter eftersom en tetraploid individ har svÄrigheter att fÄ fertil avkomma med en diploid individ.

Även blygsamma ("mikroevolutionĂ€ra") mutationer kan fĂ„ snabba och dramatiska konsekvenser. TvĂ„ exempel Ă€r hur insekter kan ha uppstĂ„tt ur leddjur som liknade tusenfotingar genom att flera kroppssegment förlorade förmĂ„gan att utveckla ben pga av punktmutationer (4-6) och hur kĂ€kförsedda ryggradsdjur kan ha uppstĂ„tt ur djur som liknade nejonögon genom att en liten mutation förĂ€ndrade ett proteins utbredning i embryot (7).

Kreationister brukar om exempel pÄ mikroevolution anvÀnda evolutionen av hunddjur inklusive uppkomsten av varg och rÀv frÄn en gemensam föregÄngare. Kreationister tycks inte vara medvetna om att DNA-sekvensskillnaderna mellan schimpans och mÀnniska Àr Ànnu mindre Àn mellan varg och rÀv (8). SÄledes borde mÀnniskans (mikro)evolutionÀra slÀktskap med schimpansen vara sjÀlvklart Àven för kreationister.


InformationsmÀngd kan bÄde minska och öka

I sin första artikel försökte Schmidt till och med göra om definitionen pÄ evolutionen (sid 19) sÄ att den skulle bestÄ enbart av ökad information. Men det evolutionen handlar om Àr förÀndringar och dessa kan ibland tvÀrtom innebÀra att "informationsmÀngden" minskar. MÄnga parasiter har förlorat gener liksom mÀngder av andra organismer. Exempelvis har sjöpungen Ciona intestinalis förlorat flera Hox-gener, histidinkarboxylas och flera klock-gener (9). MÀnniskans egen utvecklingslinje har som bekant förlorat enzymerna som tillverkar C-vitamin (10) respektive bryter ned urinsyra (11) men vi bÀr med oss de icke-fungerande generna i vÄr arvsmassa.

Mer dramatiskt Àr att tvÄ tredjedelar av de ca ett tusen luktreceptorgenerna Àr icke-funktionella (12) och att hela organet för detektion av feromoner, det vomeronasala organet, upphörde att fungera i vÄr primatlinje för ca 23 miljoner Är sedan (13). MÄnga av de defekta generna finns kvar i arvsmassan hos oss liksom hos vÄra nÀrmaste slÀktingar. Pseudogeners avsaknad av funktioner styrks av att de förÀndras lika snabbt som annat icke-kodande och icke-regulatoriskt DNA, dvs utan selektion. Om Schmidt anser att vÄra tusentals pseudogener har funktioner sÄ har han Ätagit sig en enorm bevisbörda. Om Schmidt vill tillskriva sin gud alla dessa icke-fungerande gener sÄ Àr hans gud antingen en klÄpare eller en retsam cyniker som givit oss trasiga gener.


MissförstÄnd av evolutionen

I sin replik i Biologen 2/2003 visar Göran Schmidt nya exempel pÄ sin enkelspÄriga syn pÄ evolutionen och sin brist pÄ inblick i mÄngfalden av evolutionÀra processer, genetiska mekanismer och populationsbiologi. För belysande exempel pÄ alla dessa hÀnvisar jag till Evolutionary Biology av Douglas Futuyma (14).

Schmidt krĂ€ver hela 500 mikroevolutionĂ€ra delsteg för utvecklingen av en ny art, med hĂ€nvisning till en teoretisk berĂ€kning frĂ„n 1966. Men det avgörande Ă€r naturligtvis var mutationerna uppstĂ„r. En enda mutation i en gen som har med reproduktion att göra kan vara tillrĂ€cklig. Även enstaka kromosomala rearrangemang kan leda till reproduktionsbarriĂ€rer och infertila hybrider, vilket sĂ„ smĂ„ningom kan resultera i artbildning, exempelvis nattljus (ref 14 sid 497) och möss (15). SĂ„dana förĂ€ndringar behöver inte ens innebĂ€ra nĂ„gon evolutionĂ€r fördel, de kan vara helt slumpmĂ€ssiga. En polyploidisering Ă€r en enda evolutionĂ€r hĂ€ndelse men kan likvĂ€l ge upphov till en ny art.

Vidare misshandlar Schmidt de matematiska exemplen pÄ mutationer och selektion. Jag berÀttade i min förra artikel att Àven med en sÄ blygsam mutationshastighet som fem basutbyten per miljard positioner per Är sÄ kommer en population pÄ 10.000 individer att pÄ en miljon Är ha bytt varje position 50 gÄnger. Schmidts beskrivning av dessa som "veritabla Bingo-lotto-snurror" skulle passa mycket bÀttre pÄ de kreationister som tror pÄ en ung jord (<10.000 Är) och accepterar mikroevolution - de mÄste nÀmligen postulera oerhört mycket högre mutationshastigheter.


MĂ€ngder av genduplikationer

Exempel pÄ genduplikationer som givit upphov till nya funktioner Àr talrika och vÀlkÀnda. Ett klassiskt exempel kÀnt sedan decennier Àr globin-generna som lett till olika globinvarianter under mÀnniskans utvecklingsbiologi frÄn embryo via foster till vuxen. Ett annat lika vÀlkÀnt exempel Àr uppkomsten av separata synreceptorer för rött och grönt i östapor (Catarrhini) inklusive mÀnniskan. Ytterligare exempel Àr Hox-generna som i fyra snarlika grupper reglerar flera aspekter av den anatomiska utvecklingen i djur. Hos dÀggdjur finns 39 sÄdana gener i fyra evolutionÀrt vÀlbevarade genregioner som uppstod genom kromosomduplikationer i samband med uppkomsten av ryggradsdjuren (16).

Hos bÄde globingener och Hox-gener pÄverkas de enskilda genernas aktivitet av avstÄndet till gemensamma reglerande DNA-segment. Skillnader i avstÄndet förklarar skillnaderna i anatomisk utbredning eller olika tidpunkter för aktivering. FörÀndringar i uttrycket av de tre Hox10-generna eller de tre Hox11-generna ligger troligen bakom skillnaderna i antalet revben pÄ de bakre ryggkotorna hos olika grupper av ryggradsdjur. FörÀndringar i Hox-generna har sannolikt bidragit till ökningen av antalet revben hos ormar (fler Àn 300 hos pytonormar) (17). Hox-generna pÄverkar ocksÄ extremiteternas utveckling och kan förklara förlusten av frÀmre extremiteter hos ormar (17). Bakbenen anlÀggs under embryonalutvecklingen hos pytonorm och deras utveckling kan stimuleras med tillvÀxtfaktorn FGF2 (17).

Andra vÀlbekanta och talrika genduplikationer finns hos de flerfaldigt nobelprisbelönade genfamiljerna immunglobuliner och HLA-antigener.

Hos primater har beta-genen för hypofyshormonet LH duplicerats vid flera tillfÀllen. MÀnniskan har hela sex extra kopior (18). En av dessa ger upphov till CG (choriongonadotropin) som tack vare mutationer i promotorn (19) frisÀtts frÄn placenta och stimulerar progesteronsyntes frÄn gulkroppen vilket möjliggör tidig implantation i primaternas morfologiskt unika placenta. Utsöndringen av CG sker frÄn en annan plats i cellen Àn LH pga en mutation i den kodande delen av CG-genen (20). (De övriga fem kopiorna av CG har lÀgre genuttryck och det Àr okÀnt om de har nÄgon funktion.)

Ett mycket tydligt exempel pÄ ny funktion hos en gen Àr uppkomsten av frostskyddsproteiner hos vissa antarktiska fiskar. Dessa proteiner, kallade AFGP för anti-freeze glycoprotein, uppstod genom duplikation av en gen som kodar för ett enzym likt trypsinogen. En AFGP-gen har studerats i detalj i Dissostichus mawsoni (the giant Antarctic toothfish) och uppvisar stora likheter med den ursprungliga enzymgenen, men har fÄtt ett antal mutationer: deletion av de mittersta delarna, mutation av en splitsningssignal, expansion av en 9-basparsenhet som kodar för aminosyrorna Thr-Ala-Ala, samt amplifiering av den kodande delen (21, 22). Tidpunkten har uppskattats till 5-14 miljoner Är sedan vilket stÀmmer vÀl med den period av miocen dÄ Antarktiska oceanen frös (10-14 miljoner Är sedan) liksom med divergensen för de fiskarter som har AFGP (7-15 miljoner Är sedan).

Andra exempel pÄ gener som fÄtt nya funktioner finns bland kristalliner i ögats lins hos mÄnga djurgrupper. Enzymet ASL (arginino-succinatlyas), som kodas av en enda gen hos mÀnniska, har duplicerats hos kyckling dÀr den ena kopian upprÀtthÄller enzymaktivitet medan den andra förlorat denna funktion och blivit ett strukturprotein i ögats lins, kristallin-delta-1 (23). MÄnga andra kristalliner verkar ha uppstÄtt genom liknande evolutionÀra hÀndelser.

Exempel pÄ mutationer som leder till ökad specialisering Àr svÄra att bevisa eftersom det krÀvs att man klonar generna i frÄga och studerar deras funktioner i flera djurarter som skilde sig Ät i evolutionen innan genen duplicerades i den ena av arterna. Icke desto mindre finns flera konkreta exempel pÄ sÄdan specialisering. MÀnniskan har en gen för synapsproteinet synapsin 2 som kan splitsas pÄ tvÄ olika sÀtt. Hos blÄsfisken Fugu rubripes finns tvÄ gener som Àr mer lika varandra Àn den humana genen (förmodligen uppstod de i den basala tetraploidiseringen i teleoster), men var och en av fiskens gener kan splitsas endast pÄ det ena eller det andra sÀttet (24).

Ett annat vÀlstuderat exempel Àr transkriptionsfaktorn MITF dÀr zebrafiskens tvÄ kopior motsvarar de tvÄ splitsningsvarianterna av den enda genen hos mÀnniska (25). Ett tredje exempel Àr transkriptionsfaktorn En1 vars anatomiska utbredning i mus och kyckling motsvaras av tvÄ gener i zebrafisk, eng1 och eng1b (26). Ett fjÀrde exempel Àr sox9 vars utbredning i mus motsvaras av de tvÄ generna Sox9a och Sox9b i zebrafisk (J. Postlethwait, opubl.). Starka kandidater för samma typ av evolution Àr mÄnga av Hox-generna, exempelvis Hoxa1 och Hoxb1 som studerats i rhombencefalon hos möss.

Även i vĂ€xter finns exempel dĂ€r genen AGAMOUS i backtrav har en utbredning som motsvaras av generna ZAG1 och ZMM2 i majs pga en allotetraploidisering för ca 11 miljoner Ă„r sedan (26).

Avslutningsvis ett exempel pÄ att mutationer givit ökad specificitet, nÀmligen för den G-proteinkopplade receptorn Y4 som uppstod som en receptor för NPY/PYY tidigt i vertebratevolutionen. NÀr PYY duplicerades till PP i en tidig föregÄngare till tetrapoder kunde Àven denna tredje peptid binda till Y4 sÄsom i kyckling idag (27). Hos mÀnniska har emellertid receptor Y4 blivit mer selektiv för PP (men kan fortfarande binda PYY) och i gnagare har Y4 fÄtt Àn högre selektivitet för PP (28).

Exemplen ovan Ă€r endast en brĂ„kdel av alla de otaliga exempel pĂ„ genduplikationer som givit upphov till nya funktioner. En mycket stor andel av de gener som identifierats i flercelliga organismer uppvisar slĂ€ktskap med andra gener inom samma genom varför duplikationer varit synnerligen vanliga under evolutionen, alltifrĂ„n korta nukleotidsegment och exoner till gener, kromosomsegment och hela arvsmassan. Än mer förkrossande stöd för evolutionen ges av de tiotusentals pseudogenerna, inte minst i vĂ„r egen arvsmassa. Eftersom dessa inte ger upphov till nĂ„gon fungerande produkt Ă€r Schmidts "designteoretiska" argument irrelevant.


Kunskapsrelativism

Schmidt visar en skrÀmmande kunskapsrelativistisk syn pÄ evolutionen och biologin genom att jÀmföra ett accepterande av evolutionen med ett partipolitiskt stÀllningstagande. Detta visar med all önskvÀrd tydlighet att han inte kan skilja pÄ faktabaserad information och subjektiva vÀrderingar. Som tur Àr pÄverkas vare sig universums Älder, jordens plats i solsystemet eller evolutionens faktum av mÀnniskans egocentriska mytologi. Den viktiga frÄgan Àr om Schmidts elever kan vÀrja sig för hans kunskapsrelativism och hans missförstÄnd av evolutionen.

I ett avseende har Schmidt möjligen rÀtt: evolutionen strider för mÄnga mÀnniskor mot intuitionen. Detta beror pÄ att vi har svÄrt att förestÀlla oss de enorma tidsrymderna under vilka livsformerna utvecklats och det fascinerande mikrokosmos som utgör genernas och cellernas biokemiska vÀrld. Lyckligtvis har mÄnga mÀnniskor förmÄgan, nÀr det gÀller evolutionen, att lÄta sakliga argument och logik vÀga tyngre Àn den egna intuitionen med dess fel och brister. Ingen mÀnniska eller Äsikt har per automatik tolkningsföretrÀde i vetenskapliga frÄgor, dÀremot har vetenskapens objektivitet och sakargument företrÀde framför pseudovetenskap och intuitionens subjektivitet och förutfattade meningar.

Att Schmidt tog mitt förra kritiska inlÀgg mot hans artikel som kritik av honom som person Àr ett vanligt knep bland företrÀdare för pseudovetenskap för att pÄ sÄ sÀtt framstÄ som personförföljda martyrer. Men det jag kritiserade var specifikt Schmidts osakliga evolutionskritik, hans brist pÄ insikt i biologiska och evolutionÀra processer och hans okritiska referenser till författare som missförstÄtt evolutionen. DessvÀrre upprepas flera av dessa missförstÄnd i hans nya inlÀgg. Hur Schmidt Àr som person har jag ingen uppfattning om. Han kanske Àr en ovanligt varm och sympatisk person och dessutom kanske en skicklig pedagog. Men det stÀller i sÄ fall Àn högre krav pÄ att han anvÀnder sin pedagogiska förmÄga till att lÀra ut fakta och kritiskt tÀnkande i stÀllet för missuppfattningar och en dogmatisk religiös förklaringsmodell, om Àn förklÀdd i pseudovetenskapligt informationsteoretisk drÀkt.


Referenser:

1. Larhammar, D. and Chatzidimitriou-Dreismann, C. A. Biological origins of long-range correlations and compositional variations in DNA. Nucleic Acids Res. 21, 5167-5170, 1993.

2. Chatzidimitriou-Dreismann, C. A., Streffer, R. M. F., and Larhammar, D. Lack of biological significance in the 'linguistic features' of noncoding DNA - a quantitative analysis. Nucl. Acids Res. 24, 1676-1681, 1996.

3. Larhammar, D. and Chatzidimitriou-Dreismann, C. A. "Hidden Messages in DNA?". Skeptical Inquirer 23(2), March/April 1999, 42-43.

4. Levine, M. How insects lose their limbs. Nature 415, 848-849, 2002.

5. Ronshaugen, M., McGinnis, N. och McGinnis, W. Hox protein mutation and macroevolution of the insect body plan. Nature 415, 914-917, 2002.

6. Galant, R. & Carroll, S. B. Evolution of a transcriptional repression domain in an insect Hox protein. Nature 415, 910-913, 2002.

7. Cohn, M. J. Lamprey Hox genes and the origin of jaws. Nature 416, 386-387, 2002.

8. Wayne, R. K., Geffen, E., Girman, D. J., Koepfli, K. P., Lau, L. M., and Marshall, C. R. Molecular systematics of the Canidae. Syst. Biol. 46, 622-653, 1997.

9. Dehal, P. et al. The draft genome of Ciona intestinalis: Insights into chordate and vertebrate origins. Science 298, 2157-2167, 2002.

10. Nishikimi, MNM., Fukuyama, R., Minoshima, S., Shimizu, N., and Yagi, K. Cloning and chromosomal mapping of the human nonfunctional gene for L-gulono-gamma-lactone oxidase, the enzyme for L-ascorbic acid biosynthesis missing in man. J. Biol. Chem. 269, 13685-13688, 1994.

11. Wu, X., Muzny, D. M., Lee, C. C., and Caskey, C. T. Two independent mutational events in the loss of urate oxidase during hominoid evolution. J. Mol. Evol. 34, 78-84, 1992.

12. Zozulya, S., Echeverri, F., and Nguyen, T. The human olfactory receptor repertoire. Genome Biology 2, 0018.1-0018.12, 2001.

13. Zhang, J. and Webb, D. M. Evolutionary deterioration of the vomeronasal pheromone transduction pathway in catarrhine primates. Proc. Natl. Acad. Sci. USA 100, 8337-8341, 2003.

14. Futuyma, D. Evolutionary Biology, 1998.

15. Wallace, B. M., Searle, J. B., and Everett, C. A. The effect of multiple simple Robertsonian heterozygosity on chromosome pairing and fertility of wild-stock house mice (Mus musculus domesticus). Cytogenet. Genome Res. 96, 276-286, 2002.

16. Garcia-FernĂ ndez, J. and Holland, P. W. H. Archetypal organization of the amphioxus Hoxgene cluster. Nature 370, 563-566, 1994.

17. Cohn, M. J. and Tickle, C. Developmental basis of limblessness and axial patterning in snakes. Nature 399, 474-479, 1999. 18. Maston, G. A. and Ruvolo, M. Chorionic gonadotropin has a recent origin within primates and an evolutionary history of selection. Mol. Biol. Evol. 19, 320-335, 2002. 19. Hollenberg, A. N., Pestell, R. G., Albanese, C., Boers, M. E., and Jameson, J. L. Multiple promoter elements in the human chorinoic gonadotropin beta subunit genes distinguish their expression from the luteinizing hormone beta gene. Mol. Cell. Endocrionol 106, 111-119, 1994. 20. Jablonka-Shariff, A., Garcia-Campayo, V., and Boime, I. Evolution of lutropin to chorionic gonadotropin generates a specific routing signal for apical release in vivo. J. Biol. chem. 277, 879-882, 2002. 21. Chen, L., DeVries, A. L., and Cheng, C.-H. C. Evolution of antifreeze glycoprotein gene from a trypsinogen gene in Antarctic notothenioid fish. Proc. Natl. Acad. Sci. USA 94, 3811-3816, 1997. 22. Cheng, C.-H. C. and Chen, L. Evolution of an antifreeze glycoprotein. Nature 401, 443-444, 1999. 23. Kondoh, H., Araki, I., Yasuda, K., Matsubasa, T., Mori, M. Expression of the chicken 'delta 2-crystallin' gene in mouse cells: evidence for encoding of argininosuccinate lyase. Gene 99, 267-271, 1991 24. Yu, W.-P., Brenner, S., and Venkatesh, B. Duplication, degeneration and subfunctionalization of the nested synapsin-Timp genes in Fugu. Trends Genet. 19, 180-183, 2003. 25. Altschmied, J., Delfgaauw, J., Wilde, B., Duschl, J., Bouneau, L., Volff, J. N., Schartl, M. Subfunctionalization of duplicate mitf genes associated with differential degeneration of alternative exons in fish. Genetics 161, 259-267, 2002. 26. Force, A., Lynch, M., Pickett, F. B., Amores, A., Yan, Y.-L., and Postlethwait, J. Preservation of duplicate genes by complementary, degenerative mutations. Genetics 151, 1531-1545, 1999. 27. Lundell, I., Boswell, T., and Larhammar, D. Chicken neuropeptide Y-family receptor Y4; a receptor with equal affinity for pancreatic polypeptide, neuropeptide Y and peptide YY. J. Mol. Endocrinol. 28, 225-235, 2002. 28. Lundell, I., Statnick, M. A., Johnson, D., Schober, D. A., StarbÀck, P., Gehlert, D. R., and Larhammar, D. The cloned rat pancreatic polypeptide receptor exhibits profound differences to the orthologous human receptor. Proc. Natl. Acad. Sci. USA 93, 5111-5115,1996.


Förord (sid 1) - av Christina Broman, ordförande i BiologilÀrarnas Förening

Evolution Àr ett Àmne som fÄtt mycket uppmÀrksamhet i de senaste numren av Biologen alltsedan Göran Schmidt skrev artikeln om kreationism. I detta nummer kommer Dan Larhammars svar pÄ Schmidts senaste inlÀgg. VÄra artiklar brukar inte ha nÄgon omfattande litteraturlista men den hÀr gÄngen Àr en sÄdan befogad. LÀsare har frÄgat mig hur vi kunde ta in en artikel om kreationism i Biologen. Mitt svar har varit att alla lÀrare kan trÀffa elever, som tillhör ett trossamfund som hÀvdar kreationistiska idéer och som har svÄrt att skilja pÄ sin tro och den naturvetenskapligt grundade vÀrldsbild som eleverna ska tillÀgna sig i skolan. NÀr man möter dessa elever kan det vara bra att veta vad eleverna fÄtt för argument. För er som inte lÀser Dagens Nyheter kan det vara roligt att veta att vÄr debatt uppmÀrksammats pÄ Vetenskapssidan i DN.


Evolution och skapelse (sid 28) - av Ingvar Lennerstedt

Evolution Àr inte en lÀra eller en dogm, det Àr ett naturvetenskapligt sÀtt att tÀnka som förklarar fenomen inom alla omrÄden av biologi. Tack vare uppfattningen om evolutionens mekanismer har vi idag möjlighet att förstÄ mycket av biologin. Det gÀller allt frÄn DNA-molekyler i gener till mÀnniskans beteende. Vid diskussion om evolution och skapelse Àr det inte frÄga om att framföra olika Äsikter. Det Àr inte som i en politisk debatt sÄ att olika stÄndpunkter skall respekteras och vÀgas mot varandra. SkapelselÀran Àr i grunden fel och strider mot allt modernt vetenskapligt tÀnkande. Grundidén i dagens vetenskap Àr att undersöka om det gÄr att upprepa vad andra gjort eller iakttagit. Evolutionen ger upphov till nya prediktioner som kan testas och som ideligen visar sig styrka evolutionen. Skapelse ger inte upphov till nÄgra prediktioner alls. Skapelse Àr inte en vetenskaplig teori eftersom den inte gÄr att testa. Dessutom motsÀgs den bibliska skapelseberÀttelsen av vÀl underbyggda evolutionÀra slutsatser.


Redaktionell kommentar (sid 28) - av Arbetsutskottet i BiologilÀrarnas förening

Biologen nummer 3 förra Äret samt 1 och 2 i Är har haft flera artiklar om kreationism. Vi trodde att Göran Schmidts egendomliga och obiologiska sÀtt att argumentera i sig var tillrÀckligt för att avslöja vad kreationism Àr och att det inte hÄller. Dan Larhammar Äterkommer i detta nummer av Biologen med en artikel som punkt för punkt visar hur fel Göran Schmidt har. Hur ohÄllbart kreationistiskt tÀnkande Àr, Àven pÄ det molekylÀra planet. DÀrmed Àr debatten om kreationism avslutad för Biologens del.