Göran Schmidts hemsida



Main menu: Start | Rörö | Skapelsefrågan | Bibelrelaterat | Kontakt

Makaonfjäril


Main menu: Tre goda skäl | Artiklar/Debatter | Recensioner | Från skapelsens smörgåsbord | Q&A |

Om design och molekylära maskiner


Lars Johan Erkell publicerade i maj månad 2014 en artikel på den så kallade "Biolog(g)en" med rubriken "Om design och molekylära maskiner".

Jag blev uppmärksammad på denna och hans andra artiklar i november 2014 och bestämde mig för att bemöta hans i mitt tycke otillfredsställande argumentation, varefter följande dialog utvecklades. Den kom att fortsätta längre än någon av oss nog hade trott och/eller önskat. Kanske (?) är den avslutad i och med mitt senaste inlägg nu i februari 2018. Vi får väl se hur det blir med den saken ;). Jag har valt att hänvisa till Erkells inlägg i form av länkar till Biolog(g)en mellan mina egna finns i form av löpande text (och pdf:er).

Erkells första inlägg i ämnet hittar du här! (extern länk i separat fönster).

Om design och molekylära maskiner - En första replikArtikeln i pdf-format


Göran Schmidt, november 2014

Lars Johan Erkell missar fullständigt poängen i sin iver att missförstå designargumentet. En typisk kinesinmolekyl promenerar med en hastighet av 100 steg per sekund längs en mikrotub och möjliggör transporten av livsviktiga substanser inne i levande celler. Varje steg kräver en energitillförsel motsvarande en ATP-molekyl (levande varelsers universella energibärare). Erkells invändning att varje enskilt sådant promenadsteg sker under påverkan av de allestädes närvarande brownska molekylrörelserna förändrar naturligtvis inte kinesinmolekylernas (eller för den delen andra motorproteiners) ställning som designmarkörer. En extrem lågfartsåtergivning av en konsertpianists fingrar under ett snabbt stycke av en konsert, eller en balettdansös dans, skulle också avslöja en mängd ofullkomligheter, vilket inte hindrar att publiken kan trollbindas av artisternas bländande skicklighet och elegans. På samma sätt bidrar de myriader kinesinmolekyler som ständigt traskar sina bestämda banor i Lars Johan Erkells celler för att leverera rätt molekyl på rätt plats i rätt tid - molekylrörelserna till trots - till att han kan andas, tänka och leva. Det borde han snarare tacka än ifrågasätta sin Skapare för.

Erkell tycks underkänna intuitionen som en källa till förståelse. Det är märkligt, eftersom denna är ett viktigt intellektuellt redskap för att extrapolera befintlig kunskap till nya områden. Utan förlitande på intuitionen – inga nobelpristagare – det borde Erkell känna till. Men jag anar att hans förakt för intuitionen är begränsat till de områden där den pekar mot slutsatser som han ogillar, i synnerhet förekomsten av en Skapare.

Påståendet att molekylära maskiner till skillnad från vanliga maskiner "arbetar ganska slumpartat" och därför inte skulle vara jämförbara med mänsklig design är anmärkningsvärt. Låt oss ta en annan motor som exempel – flagellmotorn. Denna elektriska motor som återfinns i bakteriers cellväggar och utgörs av ett 40-tal proteinenheter som sätter flagellen ("propellern") i rotation med en hastighet av upp till 100 000 varv/min kan slå om till backläge inom loppet av ett kvarts varv. Den är utrustad med ett effektivt bromssystem, och dessutom med en växellåda som gör att flagellen kan frikopplas vid behov. Och därtill är den integrerad i ett reglersystem som gör det möjligt för bakterien att justera sin transportriktning efter skillnader i ljusstyrka och kemiska gradienter. Och allt med en verkningsgrad som får vår tids konstruktörer av elektriska motorer att rodna av avund. Märk väl att vi nu talar om bakterier – en av jordens mest "primitiva" livsformer (i evolutionär språkdräkt).
Nej, det vore långt relevantare om Erkell i stället hade skrivit att bakteriens flagellmotor borde stå som prototyp för framtidens effektiva elmotorer! Detta hade dessutom legat helt inom ramen för det område inom teknisk design som redan idag går under namnet biomimetik. Men det säger han inte, eftersom hans förhållningssätt till skapelsen leder honom i en annan riktning.

Motorproteinerna och de molekylära maskinerna överlag utgör en mäktig demonstration av hög kemisk komplexitet och specificitet som inte låter sig förklaras i termer av en planlös evolution genom slumpmässiga mutationer och naturligt urval.

Så, Lars Johan Erkell, det är en sak att molekyler vibrerar. Det visste vi redan. Det är en helt annan sak att dessa vibrerande molekyler bygger upp strukturer som utför sina specifika uppgifter med en svindlande precision och med ett ständigt uppnått mål att upprätthålla livsfunktionerna i en kemisk miljö som lämnad åt sig själv obönhörligt skulle gå mot kemisk och termodynamisk jämvikt = död. Antagandet att de molekylära vibrationerna "stör funktionen" hos levande system görs helt ad hoc. Först måste Erkell visa att den levande organismen i dess helhet skulle fungera effektivare i avsaknad av de molekylära rörelserna. Detta är långtifrån självklart. Det skulle bland annat betyda att organismen skulle leva och verka vid absoluta nollpunkten (-273,15K).
Att Erkell dessutom, i likhet med flertalet evolutionstroende, gravt underskattar den kemiska specificitet som utmärker livets kemikalier i allmänhet och vad detta i sin tur implikerar, det väljer jag att lämna därhän i det här sammanhanget av rena utrymmesskäl.

Det är faktiskt inte jag utan Erkell som resonerar utifrån "okunnigheten", för trots att ingen idag kan förklara hur naturens sinnrika strukturer kan uppkomma på naturligt sätt så måste det enligt hans sätt att resonera likväl med nödvändighet vara just så det har gått till. Underförstått hänvisar han till att eventuella framtida upptäckter en gång kommer att verifiera hans försanthållna tes om en natur som lämnad åt sig själv, slump, och naturlagar åstadkommer de mest häpnadsväckande strukturer i levande organismer.

Enligt Erkell skulle en dator inte gå att jämföra med en molekylär maskin, eftersom den består av så många molekyler att molekylära vibrationer inte stör funktionen. Påståendet är felaktigt av flera skäl:
Först och främst finns det inget som tyder på att de molekylära rörelserna stör motorproteinernas funktion – de är svindlande effektiva dessa till trots. Hur skulle en ämnestransport i denna nanoskala kunna äga rum utan denna molekylrörelse? Det vore en märklig värld, eftersom det skulle omöjliggöra diffusion, som även det är ett grundläggande villkor för organismers livsfunktioner.
För det andra hävdar Erkell att anledningen till att man inte kan jämföra en dator (eller annan mänskligt designad maskin) är skillnaden i storlek, en fråga om antalet atomer och molekyler. Men när blev kvantitet ett mått på design? Skulle en Boeing 747 uppvisa tecken på design men inte en fjärrstyrd leksakshelikopter från Jula därför att den senare bara består av en miljarddel så många molekyler?

Sen har vi Erkells argument att intelligent design är meningslös som förklaringsmodell eftersom intelligensens egenskaper är okända. Ännu en märklig argumentation. Han tycks på fullaste allvar mena att bara för att jag inte har en aning om vem som tillverkade datorn jag skriver på, och inte vet någonting alls om personens eller personernas identitet, avsikter, förmåga eller arbetssätt, så skulle det vara irrelevant att hävda att den blivit designad. Det har naturligtvis inte med saken att göra – det finns omistliga markörer för design i min dator, och än mer i den levande världen. En dator är trots allt bara en verkan av en större orsak – i det fallet mänskligt medvetande, intelligens och vilja.

"All forskning måste bygga på metodologisk materialism". Sant, men i en begränsad bemärkelse. Naturvetenskaplig forskning grundar sig på iakttagelser och tolkningar av naturliga fenomen (möjligen med undantag av vissa grenar av kvantfysiken). Historisk forskning, däremot, bygger på en kombination av naturvetenskapliga metoder (t ex kol-14, arkeologiska utgrävningar etc) och de tolkningar man gör när man söker den bästa förklaringen till olika data. Den av tolkningarna man väljer är den som bäst förklarar de aktuella fenomenen. En påträffad lertavla med något som liknar skrivtecken tolkas t ex som ett bevis för att (mänsklig) intelligens varit inblandad. Ursprungsfrågan är i högsta grad en historisk vetenskap som inbegriper såväl naturvetenskapliga som historiska arbetsmetoder. En icke-intelligent evolutionsprocess utgör därvid en förklaring. Intelligent design en annan.

Angående Erkells troende vänner: Det är naturligtvis fullt möjligt att tro på en Skapare som använde evolutionen som skapelsemetod. Och hade vi funnit argumenten för evolution övertygande skulle vi högst sannolikt ha sällat oss till hans vänners uppfattning och justerat vår teologi. Det hade besparat oss åtskilliga dispyter på båda sidor om kyrkans väggar. Men där är vi inte. För varje år vi vänder och vrider på evolutionsargumenten desto mer luft finner vi i det evolutionära tankebygget, desto fler argument som pekar i en helt annan riktning, och desto fastare blir vårt förtroende för både vår Skapare och vårt kristna styrdokument. Tyvärr tycks förkärleken för materialistiska förklaringar vara alltför stor för att andra tolkningar av fakta än de materialistiska ska bli mer allmänt accepterade i den vetenskapliga huvudfåran. Men det spelar egentligen mindre roll, eftersom det är sakfrågan som betyder något och inte på vilken sida majoriteten väljer att ställa sig, vare sig den utgörs av troende eller inte. För majoritet och sanning har sällan visat sig vara synonyma begrepp.

Ingen som läser vad Erkell skriver, vare sig det handlar om hans bok eller om det här blogginlägget, kan komma till någon annan slutsats än att hans avsikt är att tona ner skapelsens vittnesbörd om en intelligent design genom hänvisning till slumpmässiga molekylrörelser. Det handlar om en medveten reduktionism i syfte att ta fokus från skogen till förmån för studiet av enstaka träd (eller snarare barkflingor). Just därför motsäger Erkell sig själv när han retoriskt undrar i vilken debatt som hans argument om vibrerande molekyler skulle vara ett argument för evolution. Däremot har jag all förståelse för om Erkell undrar om vem denne Designer då är med avseende på "identitet, avsikter, förmåga eller arbetssätt". Men det är en högst relevant fråga som varje tänkande och upplyst människa bör ställa sig.

Erkell skriver: "Problemet är att eftersom vi inte vet något om designerns identitet, avsikter, förmåga eller arbetssätt skulle vad som helst kunna vara designat". Det är lätt att visa att argumentet är irrelevant, eftersom dess motsats lyder: "Om vi skulle veta någonting om designerns identitet, avsikter, förmåga eller arbetssätt skulle åtminstone vissa saker inte kunna vara designade". Och så är naturligtvis inte fallet.

Han fortsätter: "Teorin" om intelligent design förklarar därmed allting och ingenting, och är oanvändbar i vetenskapligt arbete. Men det är heller inte avsikten med teorin; den är ett gudsbevis".
Fel och rätt på samma gång. Det finns gott om rationellt stöd för den Aristoteleiska tesen att intelligenta orsaker är en bättre förklaring till livets komplexitet och specificitet än slump och naturlagar, vilka tvärt om leder till minskad organisation. Intelligent design är i minst lika hög grad användbar som arbetshypotes i vetenskapligt arbete som ointelligent design, vilket i sin tur är en ren självmotsägelse. Erkell har helt rätt i att detta i allra högsta grad utgör ett Gudsbevis. Ett mäktigt sådant.

Han ondgör sig sedan över att jag i en TV-debatt hävdar att han avskriver intelligent design som en förklaring till livets information och organisationsnivåer. I samma andetag både bekräftar och ifrågasätter han sedan relevansen av dessa begrepp. Jag har svårt att se hur det skulle bidra till att bringa någon klarhet i frågan.

Till sist - Erkell säger sig inte förstå sambandet mellan slumpmässiga molekylrörelser och fenomenet biologisk information. Han skulle lika gärna kunnat läsa en nyinköpt deckare och ställa sig frågan – hur skulle informationen i, och organisationen av berättelsen kunna hänga ihop med de vibrerande molekylerna av cellulosa och trycksvärta som bygger upp sidorna - "Var är sammanhanget?" undrar han.

Jo, Lars Johan – sammanhanget är att en Författares intelligens skapat och organiserat informationen och sett till att den manifesterats i materiell form. Alls inte mer gåtfullt än så. Det gäller deckare och det gäller allt levande.

När det gäller informationsfrågan – se min kommentar till Erkells blogginlägg Biologisk information – vad är det?

Erkells svar på ovanstående inlägg från december 2014 finner du via följande länk: Om design och molekylära maskiner - Erkell replikerar (extern länk i separat fönster).

Om design och molekylära maskiner – en andra replikArtikeln i pdf-format


Göran Schmidt, december 2014

Lars Johan.

Vad bakterieflagellen vill säga

När det gäller frågan om hur vi bör tolka bakterieflagellens "budskap" om sitt ursprung så finns det två skilda sätt att resonera. Det ena är att fokusera på vad vi faktiskt vet, och det andra på vad vi eventuellt kommer att veta om tio eller hundra år – eller aldrig. Idag finns inga evolutionära modeller för hur vare sig flagellmotorn eller miljontals andra ändamålsenliga strukturer i den levande världen uppkommit. Däremot uppvisar de hög grad av komplexitet och specificitet, vilket generellt är ett kännetecken på åtminstone mänsklig intelligent aktivitet. Om man mot den bakgrunden ändå väljer att vänta och se, så sker det inte på grundval av vad vi idag vet, utan av att man värjer sig för en världsbild som man fruktar ska omintetgöra hela naturvetenskapen. Det är i alla fall det skräckscenario du målar upp för läsarna. Inget kunde vara felaktigare.


Om falsifierbarhet

Du hävdar att Designhypotesen till skillnad från evolutionshypotesen skulle vara icke-falsifierbar. Men på vilket sätt skulle evolutionshypotesen vara falsifierbar? Nämn gärna ett exempel.

Tvärt om är det så att designmodellen formulerar ett flertal prediktioner som, om de visar sig inte hålla, allvarligt skulle begränsa modellens trovärdighet. Låt oss ta några exempel:

1. Framtida abiogenesförsök lyckas simulera uppkomsten av de kemiska substanser som krävs för en minsta självreplikerande organism.

2. Cellbiologiska studier börjar leverera data som indikerar förändringar i en organism som innebär att den erhållit kvalitativt nya egenskaper utan att detta skett genom horisontell gentransfer eller till priset av förlust av specificitet eller reglering.

3. Det universella och kraftigt diskontinuerliga mönstret i fossilernas arkiv upplöses genom en mängd nya fynd.

4. Meningsbärande information utöver den statistiska nivån bevisas kunna uppstå genom en kombination av slump och naturlagar.

Osv, osv.

Men frågan är hur falsifierbar din evolutionshypotes är? En hypotes som erfarenhetsmässigt är så plastisk att allt tänkbart går att förklara, om inte annat så genom omdefinitioner: Bioinformation som en mänsklig illusion är ett exempel, så kallad konvergent evolution ett annat, hänvisning till ett ofullständigt fossilarkiv ett tredje, hänvisningar till framtida naturliga förklaringar ett fjärde. Osv, osv.

Du svarar: " … eftersom vi vet något om designerns identitet, avsikter, förmåga eller arbetssätt skulle [vi kunna avgöra] vad som inte skulle kunna vara designat". Din omskrivning förändrar emellertid ingenting. Även om vi skulle känna till en hel del av designerns egenskaper så skulle detta inte nödvändigtvis ge oss möjlighet att avgöra vad han/hon/den/det designat eller inte. En god Gud behöver t ex inte ha skapat HIV- eller Ebolavirus som de ter sig idag. Man behöver inte gå en grundkurs i teologi för att inse det. Din utsaga håller inte. Men därmed är det inte fel på dig - bara på den.


Sanna eller falska analogier – kännetecken på design

Din huvudpoäng är att analogin mellan markörer för mänsklig design och det jag kallar designmarkörer i naturen är falsk. Men argumentation utifrån analogier är en allmänt vedertagen metod, även om metoden givetvis har sina begränsningar.

De berömda stenstatyerna på Påskön i sydöstra Stilla havet bär omistliga kännetecken på design. Utan att vi har någon metod för att kvantifiera dessa kännetecken kan vi konstatera att de är formade på ett komplext och specifikt sätt så att vi omedelbart och intuitivt kan dra slutsatsen att de föreställer människoansikten. Strukturer i levande celler (som bakterieflagellen, blodlevringssystemet hos däggdjur etc) föreställer inte människoansikten, men de är såväl komplexa som specifika och därför är analogin relevant.

Kärnan i ditt motargument är att vi vet av erfarenhet att människor skapar former i sten, men att vi aldrig iakttagit Gud skapa en levande varelse och därför inte är berättigade att använda oss av analogin. Jag ska förklara varför ditt argument inte håller måttet:

Mänskliga designers arbetar alltid efter vissa principer. Designern utnyttjar sin fria vilja på liknande sätt som en konstnär kan måla en mängd motiv utan att dessa nödvändigtvis måste kunna länkas till varandra genom små, gradvisa steg. Det hindrar givetvis inte att det skulle vara omöjligt att särskilja en tavla av Monét från en av Rembrandt, eftersom en och samma konstnär (eller annan designer) gärna använder sig av favoritmotiv, -tekniker och -principer i sitt konstnärliga utövande.

Ett annat kännetecken på en designers arbetssätt är förutseende. En akvarellist vet i vilken ordning de olika färglagren ska appliceras och hur länge hon bör vänta till dess att det är dags att lägga nästa färgskikt, för målmotivet finns redan i hennes sinne. Verandabyggaren har sitt mål i sikte, dataprogrammeraren sitt och artikelskrivaren sitt, och de arbetar alla målmedvetet och planerat mot sina respektive mål. Denna målmedvetenhet efterlämnar signifikanta kännetecken som kan detekteras när man studerar deras verk.

Om det skulle finnas någon/något "out there" som bedriver design på samma sätt som människor, skulle vi förvänta oss att också ett sådant "verk" bär samma kännetecken. Du efterlyser "positiv evidens" för en Designer bakom flagellmotorn, och det är exakt vad detta handlar om. Om vi nu finner just ovanstående kännetecken "out there" så har vi därmed indirekt bevis för att det finns en intelligens som agerar på liknande sätt som vi. Det är inget resonemang utifrån okunnigheten. Det är ett resonemang utifrån att det är empiriskt belagt att vissa fenomen bara kan uppstå genom medveten intelligens. Kanske kommer det att visa sig i framtiden att meningsfull litteratur kan uppstå med hjälp av slumpgeneratorer, men där är vi inte idag. Och så länge vi inte är där, kommer Intelligent Design att vara ett trovärdigt alternativ till "ointelligent design".

Precis denna typ av resonemang och analogier tillämpas inom ramen för ett allmänt accepterat och vetenskapligt förhållningssätt i samband med Search for extraterrestrial intelligence (SETI). Inom detta projekt söker man av världsrymdens elektromagnetiska strålning och analyserar denna för att eventuellt kunna vaska fram komplex och specifik information som tecken på utomjordisk intelligens (som t ex sekvenser av primtal).

Vi ID-företrädare tillämpar precis samma analogi på den levande världen. För att detektera specificerad information i den behöver man emellertid inte dyra radioteleskop och superdatorer som vid det hittills fruktlösa sökandet vid SETI. Det räcker idag att ta fram kurslitteraturen i cellbiologi.

Cellerna är lika komplexa idag som när den första människan såg dagens ljus, men vår insikt i cellernas funktioner växer över tid. Tack vare att vi lever i ett skede av världshistorien när vi är förtrogna med maskiner kan vi se och förstå principerna hur cellens maskineri fungerar; tack vare att vi lever i informationsåldern kan vi förstå hur cellens produktionskedjor fungerar från cellkärnans DNA-arkiv via exekvering till färdiga proteinprodukter. Och framtida upptäckter kommer med största sannolikhet att ge oss nya insikter. Fler och fler analogier ökar vår förståelse av världen. I stället för att ifrågasätta dem som du gör, bör de bejakas och uppmuntras.


Hög tid för ett paradigmskifte

Evolutionsparadigmet motarbetar en rätt förståelse av livets historia på jorden. Anhängare av evolutionshypotesen påstår att naturen betett sig på ett sätt i det förflutna som aldrig kunnat verifieras. Ett paradigmskifte mot en världsbild som bättre harmonierar med kända data kommer att leda till att forskningsgrenar beskärs därför att de under decennier tillåtits leva kvar utan att generera någon frukt (annat än möjligen forskningsanslag för de inblandade) och att dessa resurser i stället kan tillföras mer fruktbärande grenar.

Förmodligen kommer detta inte att leda till några drastiska förändringar av forskningen, för i praktiken gör evolutionshypotesen föga skillnad. Även den förutan skulle exempelvis den medicinska forskningen om mutationers och miljöns påverkan på levande organismer kunna bedrivas precis som tidigare (fast med bättre resurser). Men eftersom ett halvsekels forskning om livets ursprung utifrån materialistiska premisser inte lett vetenskapen ett uns närmar en förklaring så kommer abiogenesforskningens resurser (abiogenes = liv från icke-liv) att kunna föras över till verksamheter som innebär mer nytta för mänskligheten. Eftersom ett halvsekels forskning på vad som i realiteten sker i en organism när den förändras med avseende på form eller funktion till dags dato undantagslöst visat på idel kopieringar av eller förluster av funktion eller specificitet, så bör även denna gren av evolutionsforskningen kunna läggas på hyllan med ett belåtet "-Ja, dyrt blev det, men nu vet vi åtminstone att slump och selektion inte leder till ökad komplexitet i den levande världen. Vår förra arbetshypotes förutsatte myriader av konstruktiva mutationer och vi lyckades under ett halvsekel inte detektera en enda, förutom möjligen i den virtuella världen med hjälp av våra klipska datakillar (och -tjejer). Nu tar vi nya tag under ett nytt paradigm!"

I stället kommer nu forskningen att kunna kanalisera mer resurser på forskning inom teknologi, medicinsk forskning och forskning inom miljöområdet som verkligen har en potential att göra skillnad för mänskligheten och den övriga biosfären.


Intelligent design – redan en fruktbärande gren

Redan idag har ID-grenen burit frukt. Det är verkligen så som du själv säger, att du missat en del. För att inte förlänga en redan lång artikel rekommenderar jag dig en titt på den här länken och mer specifikt den här.


Avslutning

Lars Johan - jag kan läsa innantill och jag har noggrant läst vad du skrivit och grundar mina kommentarer och slutsatser på det. Om du inte tål saklig kritik får du väl lägga ner din blogg. Det står utom allt tvivel för var och en som läser dina alster att du lyfter fram de Brownska molekylrörelser som ett argument mot design i mikrovärlden. Om det fallit i glömska får du väl läsa om din bok och det första stycket i ditt föregående inlägg.

ID har alltså inga andra intentioner än att vitalisera naturvetenskapen med en förklaringsmodell som långt bättre harmonierar med kända data genom att låta Intelligens ersätta slump och planlös selektion. Det är därför ett monumentalt felslut att forskningen och den vetenskapliga utvecklingen skulle lida skada för att neodarwinismen läggs på hyllan. Tvärt om!

Till sist – kristendom handlar verkligen inte bara om känslor. Det är framför allt en intellektuell övertygelse som är djupt grundad i såväl världshistorien som i den personliga erfarenheten hos den troende. Men skulle du som läsare vilja lära känna Designern närmare är det inte inom Intelligent Design-rörelsen du finner lösningen. Den finns närmare än du anar, men inte inom ramen för den här diskussionen.

Erkells svar på ovanstående inlägg från februari 2015 finner du via följande länk: Om design och molekylära maskiner - Erkell replikerar igen (extern länk i separat fönster).

Om design och molekylära maskiner – en tredje replikArtikeln i pdf-format


Göran Schmidt, februari 2015

Lars Johan

Om falsifierbarhet

Du är naturligtvis fri att tycka vad du vill, men dagens vetenskapsfilosofer har mer eller mindre övergett försöken att specificera så kallade "demarkationskriterier" (falsifierbarhet, observerbarhet, upprepbarhet etc) för att dra en gräns mellan vetenskap och pseudovetenskap. Anledningen är att det alltid går att hitta en uppsjö av motexempel där vetenskapligheten som sådan är allmänt accepterad och forskningen fortskrider, trots att ett visst demarkationskriterium inte är uppfyllt. Eller ska vi vänta till dess att fysikerna kan formulera sätt att falsifiera multiversumhypotesen eller kvantfysikens elva postulerade dimensioner innan vi ska betrakta dem som vetenskapliga? Eller SETI-projektet som jag nämnde om i mitt förra inlägg – hur ska man kunna falsifiera hypotesen att det finns intelligenta varelser därute som söker kontakt med oss? Lars Johan – Kontakta ansvariga för de nämnda institutionerna och förklara för dem med samma övertygelse som du gör i den här debatten att du anser deras verksamhet som pseudovetenskaplig och att de därför omedelbart bör berövas sina forskningsanslag!

Samma sak gäller för de andra förslagna demarkationskriterierna. Designern och skapelseakten har inte observerats i fält eller på laboratoriet – sant – men det har inte heller de myriader av övergångsformer som evolutionsteorin postulerar, och inte heller de naturliga processer som påstås ha lett fram till livets uppkomst.

I din kritik av Anders Gärdeborn skriver du:

"Om man alltså skulle hitta den omtalade kaninen eller blomman eller något annat som strider mot grundläggande antaganden i evolutionsteorin, är det inte sagt att man kastar hela teorin överbord på en gång. Evolutionsteorin skulle visserligen komma rejält i gungning, men fram till dess att man funnit ett bättre alternativ skulle man nog använda de delar av teorin som verkade pålitliga. Men detta är spekulationer – låt oss hitta kaninen eller blomman först".

Det är exakt detta jag avser när jag ger exempel på iakttagelser som skulle "begränsa (ID-) modellens trovärdighet". En modell med god förklaringskraft håller man kvar till dess att en annan modell formuleras som bättre kan förklara föreliggande fakta, eller till dess kompletterande förklaringar – hjälphypoteser – kan kasta nytt ljus över de aberranta iakttagelserna. I det avseendet är det ingen skillnad mellan evolutionsmodellen och designmodellen. De äger båda en plasticitet som minskar deras falsifierbarhet, men som för den skull inte diskvalificerar dem som vetenskapliga modeller. De är lika mycket eller lika litet falsifierbara, men ändå fullt användbara som utgångspunkter för vetenskapligt arbete.

Naturvetenskapliga studier kan naturligtvis ge vissa indicier om Designerns egenskaper, men du lär aldrig hitta en uppställning av sådana egenskaper i ID-litteraturen. Många ID-förespråkare har en personlig Gudstro och diskuterar mer än gärna teologi och studerar på sin fritid Bibeln eller Koranen eller andra heliga skrifter. Men vi är noga med att hålla vetenskapen fri från teologiska spekulationer. Detta till skillnad från våra kritiker (t ex du, Lars Johan) som märkligt nog till och med propsar på att vi ska blanda in religiösa spörsmål i den vetenskapliga debatten.

På samma sätt som evolutionsbiologisk forskning strävar mot att öka förståelsen för mekanismerna bakom "evolutionens faktum" arbetar forskare knutna till intelligent design-perspektivet med att öka insikten i och förståelsen av den skapelse vi menar är designad. Forskare tillhörande båda kategorierna arbetar med studier av arvsmassa, fossiler, systemekologi och andra forskningsfält, och tolkar data utifrån sina respektive perspektiv. Det är inget märkligt med det. Det beklagliga är den fientliga och nedsättande inställning som designforskare ofta möts av i debatten med evolutionister. Orsaken till spänningarna är att evolutionsanhängare alltför ofta förefaller helt omedvetna om den metafysiska grunden för de egna utgångspunkterna, men allt som oftast påtagligt medvetna och därtill högljudda om metafysiken bakom åsiktsmotståndarnas.


ID:s vetenskaplighet

Du misstolkar min formulering om att ID bättre harmonierar med kända data. ID producerar inte data lika lite som evolutionshypotesen gör det. Men båda modellerna utgör tolkningsramar för genetiska data och data från fossilernas arkiv, och båda modellerna gör sina respektive prediktioner.

På sikt är det inte frågan om hur bakterieflagellen eller andra strukturer uppkommit genom naturliga processer som är den centrala för ID-teoretiker. I stället är studiet av själva strukturerna, deras funktioner, organisation och samverkan, och vilka lärdomar vi kan dra av deras analogier med mänsklig teknologi, av större intresse för oss. Ursprungsfrågan får evolutionsforskare ägna sig åt i den mån de finner sin vetenskapsgren fruktbärande. Vi finner att så inte varit fallet hittills och att vägs ände närmar sig med stormsteg.

Om du tror att ID:s ambition är att utplåna evolutionsforskningen så tror du fel. Det finns goda förutsättningar för att våra olika forskningsansatser, precis som nu, kommer att kunna existera parallellt och integrerade och leva i någorlunda fredlig samvaro. Du har alltså ingen anledning till fruktan. Ditt höga röstläge och dina apokalyptiska farhågor om biologins, eller rentav hela naturvetenskapens undergång på grund av hotet från skapelsetroende, kan du därför lugnt lägga åt sidan. Och alldeles oavsett om vår teoribildning blir accepterad av huvudfåran inom vetenskapssamfundet eller inte, så kommer våra forskare att fortsätta med att bidra till kunskapsbildningen inom naturvetenskaperna.

"ID harmonierar med allt".

Naturligtvis inte mer än evolutionshypotesen gör det. Kontinuerliga fossila övergångar mellan livsformerna, påvisandet av (till att börja med åtminstone någon enda) konstruktiv mutation som inte utgör en banal kopiering eller degeneration av befintlig information (se mitt svar i tråden Evolutionära nyheter) är, som jag många gånger tidigare påpekat, exempel på iakttagelser som skulle stämma till eftertanke och revidering eller rent av övergivande av designmodellen, till förmån för det synsätt som du uppger att dina troende kollegor har.

Listan med referenser till forskning utifrån ID-perspektiv som jag refererade till utgörs av 38 rapporter i en mängd respekterade tidskrifter som t ex Journal of Molecular Biology, Bio-Complexity, Scientific American, International Journal of Design & Nature and Ecodynamics, Proceedings of the Biological Society of Washington, Protein Science, Physics of Life Reviews, Theoretical Biology and Medical Modelling, Acta Biotheoretica, Biology Direct, Artificial Life, och Dynamical Genetics.

Menar du verkligen allvar när du påstår att dessa forskare med ID-perspektiv lyckats publicera sina rapporter utan vederbörliga krav på vetenskaplighet? Vore jag du skulle jag utan dröjsmål kontakta ansvariga utgivare och framföra svidande kritik mot detta!

Men du kanske syftar på hypoteser om Skaparens egenskaper? Dem får du som sagt leta efter på de religionsvetenskapliga institutionerna.


Om analogier

Din definition av komplexitet som något som "består av många delar som samverkar på ett komplicerat sätt" är inte särskilt lyckad. Dels för att du förklarar det genom att använda dig av samma begrepp ("komplicerat") som det du avser att förklara. Och dels för att det inte alls måste handla om många samverkande delar. Textsträngen "xkrrlpqtzzjdlrtoeevshflsofkiuutbdmsllcjhbfnfkxslp" som jag just fick fram genom att godtyckligt låta fingrarna dansa över tangentbordet är astronomiskt komplex fast den av allt att döma saknar varje form av meningsfullhet, och definitivt inga rörliga delar. Slumpen i kombination med naturlagarna genererar ständigt mycket komplexa fenomen i naturen, som t ex olika berg- och stenformationer. Påsköns stenstoder är inte mer komplexa än vilket godtyckligt stenblock som helst, snarare mindre. Men de kombinerar sin komplexitet med en hög grad av specificitet genom att de bildar för oss meningsfulla mönster som i sin tur förmedlar ett informationsrikt budskap från en avsändare (bildkonstnärerna) till oss betraktare.

Jag upprepar därför: Inte komplexiteten per se, utan kombinationen av komplexitet och specificitet utgör ett omistligt tecken på medveten design/formgivning. Livets strukturer är i analogi med bildstodexemplet både komplexa och specifika till sin natur – de äger en komplex struktur (definierad av dess aminosyra- och nukleinsyrasekvenser) och därtill en hög grad av specificitet (de utför väl definierade uppgifter som tjänar en större helhet i form av upprätthållandet av organismens livsfunktioner). Bakteriens flagellmotor med tillhörande flagell utgör ett isolerat men representativt exempel på detta.

Följande exempel illustrerar relevansen i att tillämpa analogier. Ett forskarteam studerade den tidsmässiga synkroniseringen av ämnesomsättningen i samband med cellens aminosyrasyntes och noterade följande:

”Mathematical analysis suggests that this ”just-in-time” transcription program is optimal under constraints of rapidly reaching a production goal with minimal total enzyme production. Our findings suggest that metabolic regulation networks are designed to generate precision promoter timing and activity programs that can be understood using the engineering principles of production pipelines(min understrykning)

Zaslaver et al. 2004. Just-in-time transcription program in metabolic pathways. Nat. Genet. 36:486-91 (http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/15107854)

Till dess att du inser skillnaden mellan begreppen komplexitet och specificitet kommer emellertid analogin att förbli dimmig för dig.


Om kännetecken på design

Intelligens är den enda kända orsaken till komplexa och specifika strukturer. Som både du och jag tidigare påpekat kan andra orsaker komma att upptäckas i framtiden, men hitintills har naturliga processer bara visats förmå duplicera och bryta ner (eller möjligen konservera) redan befintliga funktioner. Vår hållning är att nuvarande teorier måste prövas mot befintligt vetande. Den dag någon tredje förklaring vid sidan av ID och neodarwinism skulle se dagens ljus är vi givetvis beredda att värdera även det utifrån det empiriska underlag som då finns att tillgå.

Du misstar dig om du tror att flagellmotorn ska berätta för dig att den blivit till genom förutseende och fri vilja. Den bara är som den är. Du och jag måste utifrån våra delvis olika livserfarenheter och kunskapsperspektiv dra våra egna slutsatser från motorns konstruktion. Det är ingen hemlighet att du tolkar den inom ramen för ett neodarwinistiskt ramverk utan mål och mening, och att jag gör det inom ramen för medveten och avsiktlig design. Du har refererat till empiriska belägg för din uppfattning och jag har förklarat varför jag anser dem otillräckliga (se mitt tredje inlägg i tråden "Biologisk information – vad är det?"), och att jag anser dina referenser stödjer designperspektivet som en bättre förklaring till hur flagellmotorn en gång uppstod.

Designmarkörer kan alltså inte prata och inte heller skriva. Du upprepar ständigt att du inte kan se dem. Jag tror dig, du behöver inte upprepa det fler gånger. Men tro mig - vi är fler än du anar som gör det.

Erkells svar på ovanstående inlägg från april 2015 finner du via följande länk: Om design och molekylära maskiner - Erkell replikerar igen (extern länk i separat fönster).

Om design och molekylära maskiner – en fjärde replikArtikeln i pdf-format


Göran Schmidt, juli 2015

Lars Johan

Om vetenskaplighet

”Om man vill avgöra vad som är vetenskap och inte, får man se på vad som i praktiken kännetecknar vetenskap”

Här slår du in en öppen dörr. Vi är helt överens om att det finns företeelser som bör klassas som pseudovetenskap. Jag förstår att det kan vara lockande för en evolutionist att försöka eliminera en avsevärd grupp evolutionskritiker genom att definiera Intelligent Design som sådan, men då måste det till mer än retorik. De punkter du tar upp som avgränsare för vad som är vetenskap gäller endast för processer som uteslutande definieras av naturlagarna och kan inte användas för att förklara intelligenta skapelseakter, vare sig i vardagserfarenheten eller i alltings begynnelse. Du kan inte hänvisa till metodologisk naturalism för att avfärda intelligent design som ett vetenskapligt projekt av den enkla anledningen att just gränserna för den metodologiska materialismen är en av de företeelser som diskussionen handlar om.

Din föreställning att begreppet ”specificerad, komplex information” inte skulle vara väl definierad är fullständigt grundlös. Jag rekommenderar en förnyad genomläsning av mitt andra inlägg i tråden ”Biologisk information – vad är det?” och mitt tredje inlägg i tråden ”Kan proteiner evolvera nya funktioner?”. Men självfallet kan jag inte övertyga dig om något som du bestämt dig för att inte vilja förstå.

ID ifrågasätter etablerade tolkningar av befintliga data, och erbjuder alternativa tolkningar av dem. Verklig vetenskap välkomnar både kritik och alternativa tolkningar. När sådant börjar betraktas som ett hot är det ett tydligt symptom på att en lära utvecklats till en dogm. Det brukar vara början till slutet.


Om falsifierbarhet

”Om man skulle hitta en vitsippa som ser ut som en vanlig vitsippa men som saknar DNA, skulle den omöjligen gå att förklara med evolutionsteorin. Värre än så – evolutionsteorin förbjuder en sådan en sådan upptäckt. Likadant med kambriska kaniner och mycket annat man kan tänka ut.”

Jag är verkligen imponerad av ditt djärva val av falsifieringskriterier för evolutionsteorin. Nu var jag djupt ironisk. DNA-fria organismer utgör ett pseudoexempel. Ingen ID-företrädare förväntar sig heller DNA-fria organismer. Det vore ett precis lika oväntat fynd utifrån ett designperspektiv.
Den kambriska kaninen är marginellt bättre, men inte ens bibeltroende förväntar sig kaniner bevarade i så djupt belägna geologiska lager.

Du vet mycket väl att om dina båda exempel verkligen skulle påträffas, så hade du och dina evolutionistiska kollegor alls inte avfärdat evolutionsteorin, utan i stället i vanlig ordning konstaterat att vi ännu inte vet tillräckligt mycket om levande system och om det fossila arkivet för att kunna förklara de här företeelserna. Men att det skett genom darwinistiska mekanismer – det skulle ni alla vara rörande överens om.
Allting tyder på att evolutionsteorin inte är falsifierbar.

”Eller kan du peka på någon tänkbar iakttagelse som klart och tydligt skulle falsifiera ID?”

I ärlighetens namn går inte heller Intelligent design att falsifiera i helt strikt bemärkelse. I princip skulle ju Designern på ett omärkligt sätt ha kunnat styra alltings tillblivelse genom till synes slumpmässiga processer så som somliga teistiska evolutionister hävdar. Men eftersom det alternativet i alla praktiska avseenden är oskiljaktigt från en ateistisk evolutionism, så ser jag ingen anledning att diskutera det. Det finns däremot ett antal iakttagelser som skulle nedgradera intelligent design från att utgöra den bästa förklaringen till universums och livets strukturer till att bara vara en möjlig förklaring. Du brukar upprepa den här begäran med jämna mellanrum. Senaste gången jag svarade var i tråden ”Om design och molekylära maskiner”, så jag upprepar och preciserar. Några av de mest uppenbara är:

     • Bevis för att stora mängder av specificerad (meningsbärande) information kan uppstå genom spontana kemiska och/eller fysikaliska processer.

     • Belägg för att det signifikanta tecken på intelligent aktivitet som specificerad information utgör inte finns manifesterad i levande system.

     • Bildandet av nukleinsyra eller proteiner genom spontana kemiska reaktioner utan intelligent guidning av processen.

     • Påträffad sekvens av fossila strukturer som visar historiska övergångar mellan två djurfyla.

     • Dokumentation av en sekvens av mutationer som leder fram till en kvalitativt ny egenskap hos en organism (utan att mutationerna kan visas bestå i degenerering av befintliga funktioner, duplikation av redan befintlig information eller återmutationer till en tidigare befintlig funktion, eller kombinationer av dessa).

Dessa exempel borde egentligen anses så fundamentalt nödvändiga för evolutionshypotesen att ID rimligen bör betraktas som helt överlägsen innan dessa kan verifieras.

Om ID likväl klassades som pseudovetenskap skulle den enda konsekvensen bli att en pseudovetenskaplig teori förklarar en mängd naturvetenskapliga fenomen bättre än den bästa ”vetenskapliga” hypotesen. Jag har svårt att se att det skulle vara särskilt mycket bekvämare sits för darwinismen…

”Du hänvisade då till en lista med artiklar som åtminstone delvis inte är relevanta”

Med din måttstock är en artikel som inte stödjer din grundsyn inte relevant. Men vem har gett dig det tolkningsföreträdet? Vad frågan gällde var om ID-forskare arbetar på samma sätt som andra forskare, och på att så är fallet har du nu fått svart på vitt.

Det är sant att ID-företrädare ibland lyfter fram fakta och argument som belyser brister i det evolutionära tankebygget. Men vem skulle annars göra det? Beredvilligheten till annan självkritik än rent kosmetisk sådan är praktiskt taget obefintlig inom det övriga forskarsamfundet.


Om vetenskap och religion

”ID säger (officiellt) ingenting om skaparens egenskaper, och därför är det principiellt omöjligt att formulera ID-baserade hypoteser.”

En rationell skapelse inom ett område vittnar om en rationell Skapare i generell mening, vilket möjliggör prediktioner om förväntad rationalitet även inom andra områden. Det är en rimlig extrapolering som utgör grundval för en mängd ID-prediktioner som finns dokumenterade i den vetenskapliga litteraturen som du fått ta del av.

Jag upprepar: Prediktioner utifrån designperspektiv är inte alltid applicerbara på själva skapelseakten, eftersom en intelligent skapelseakt definitionsmässigt inte kan beskrivas uteslutande med hjälp av naturlagarna, lika lite som innehållet i den här texten. Här finns dock en bredd inom ID-samfundet där somliga lutar åt en utdragen skapelseakt och andra åt en snabb, precis som det förekommer olika syn på evolutionsmekanismerna bland evolutionsförespråkare.

”Den Skapare som skulle skapat hela universum måste vara sådan att vi inte kan fatta det.”

Vad har du för belägg för det påståendet? Och varför drar du in teologiska spekulationer om en Gud du dessutom inte tror på i diskussionen?

Du efterlyser prövbara ID-hypoteser. Det finns gott om sådana, och det är just utifrån dessa ID-forskare arbetar. De punkter jag listade ovan är mer övergripande exempel. Här är ett par andra:

     • Algoritmer och algoritmisk logik är företeelser som erfarenhetsmässigt genereras av intelligenta ”agenter” men inte genom någon annan känd process. ID ställer därför upp hypotesen att sådana kommer att upptäckas och visa sig vara vanligt förekommande i levande system. Även denna hypotes är testbar och kan verifieras eller vederläggas.

     • Ett exempel från paleontologins område: Det rådande top-down-mönstret i fossilen, som är omvänt mot vad en gradvis evolution skulle förutsäga, kommer att förstärkas i stället för att försvagas i takt med att fler fossila organismer upptäcks. Den motsatta trenden skulle minska ID-teorins relevans.

Om nu evidensen skulle peka bort från neodarwinismens föreslagna mekanismer, vart pekar de då? Givetvis är ett av de tänkbara alternativen en intelligent design. Du brukar påtala att bara för att teori A (evolutionsteorin) skulle vara felaktig så behöver för den skull inte teori B (ID) vara sann. Du menar förmodligen att andra materialistiska förklaringar kan stå på tur. Men vad skulle det vara? Kanske självorganiserande system? Vad har du för vetenskapliga belägg för det i så fall? Eller vad tänker du på för andra alternativ?


Om analogier

”Det var förresten intressant att Påsköns stenstoder nu är mindre komplexa än ett godtyckligt stenblock, trots att du tidigare skrivit om dem att ’Utan att vi har någon metod för att kvantifiera dessa kännetecken kan vi konstatera att de är formade på ett komplext och specifikt sätt …’. Så du kan tydligen kvantifiera komplexiteten i alla fall. Kan du bjuda på en entydig definition?”

Det är ganska trivialt. En helt slumpmässig sekvens av bokstäver (att jämföra med det godtyckliga stenblocket) är mer komplex(t) än en godtycklig mening på svenska eller något annat språk (stenstoderna) eftersom de språkliga (konstnärliga) konventionerna, som t ex innebär att sannolikheten att en vokal följs av en konsonant är oerhört mycket större än att den följs av en ny vokal (jfr fördelningen av ögon, öron näsa mun, ansiktets proportioner), begränsar antalet möjliga bokstavskombinationer. Det gör meningen (stoden) mindre komplex (ett lägre innehåll av Shannoninformation) än den slumpmässiga bokstavssekvensen (stenblocket). Däremot äger meningarna (meningsbärande formerna hos stenstoderna) en specificitet som slumpsekvensen (stenblocket) definitionsmässigt saknar. Vi tolkar och förstår meningen (identifierar stenformerna som ansikten). Specificiteten är svårare att uppskatta med matematiska verktyg (i synnerhet när det gäller stenstoderna), men det är en helt annan sak.

”Du bygger hela ditt resonemang på en analogi: människans maskiner liknar på sätt och vis levande varelser, och likheterna är så stora att de måste ha samma sorts orsak. Problemet är att de är så olika att minsta barn kan skilja ett djur från en maskin.”

Om maskiner och djur hade varit oskiljaktiga så skulle det givetvis inte råda någon analogi över huvud taget dem emellan; då skulle det ju vara två identiska företeelser. Hela analogibegreppet bygger på de olikheter som gör att maskinen och djuret verkligen går att särskilja. För att formulera en analogi: Nu är du ute och cyklar.

”Djuret behöver bara energi, så kan det bygga upp sig själv och fungerar hela tiden – någon ritning finns inte.”

Jodå, ritningen finns programmerad i DNA. Det är självreproduktionens vetenskapligt belagda grundval som du lär vara tämligen ensam om att försöka förneka. Du upphör aldrig att förvåna.

”Det är alltså inte rimligt att utan vidare säga att ett djur och en maskin återspeglar samma grundläggande principer.”

Eftersom dina premisser är felaktiga så blir din slutsats precis lika felaktig.

”Du skriver ’Till dess att du inser skillnaden mellan begreppen komplexitet och specificitet kommer emellertid analogin att förbli dimmig för dig’. Nej, Göran, det är just tack vare att de här begreppen är så dimmiga som du kan intala dig att de är meningsfulla.”

Du är mer än välkommen att bemöta min redogörelse för de här begreppen ovan och på andra ställen. Och om du ändå inte förstår skillnaden är det faktiskt tänkbart att det säger mer om dig än om argumenten.

Vänligen

Göran

Erkells svar på ovanstående inlägg från juli 2015 finner du via följande länk: Om design och molekylära maskiner - Erkell replikerar igen (extern länk i separat fönster).

Om design och molekylära maskiner – en femte replikArtikeln i pdf-format


Göran Schmidt, juli 2015

Lars Johan,

Om information…

Nu blandar du information från två trådar (den här och "Kan proteiner evolvera nya funktioner"), vilket kan förvirra läsarna, men låt gå.

"Om du nu skulle mena att ’specificerad, komplex information’ är något annat än Gitts biologiska information får du gärna tala om det för mig, och också förklara skillnaden."

Jodå, det handlar om samma nivå av information. Gitt var en pionjär inom området med sin gedigna informationsteoretiska bakgrund och andra bygger vidare på den. Lee Spetner är ett exempel. William Dembski som införde begreppet specificerad komplexitet (specified complexity) ett annat. Dembskis resonemang överfört till informationssekvenser kan formuleras i följande fyra exempel:

1. babababababababababababababababababababababababababababababa
(icke-komplex, ospecificerad)

2. amrlghsnndklyyysppdbnjdsdfgvddksjrldjjslgnnnnjcvbnfhjndnndkhsäqåfrivjcnx
(komplex, ospecificerad)

3. båt
(icke-komplex, specificerad)

4. farformedbilochgavmorsinbokmenhansågnogattdetvarfelbokförhanforsinväg
(komplex, specificerad)

Det är bara den här fjärde och sista varianten som spontana processer inte har visats kunna producera, till skillnad från intelligenta aktörer.

För en någorlunda öppensinnad betraktare torde det vara uppenbart att den form av meningsfullhet som karakteriserar sträng 4 återfinns i levande system. Däremot återstår det en hel del arbete innan begreppet kan appliceras fullt ut på levande celler, speciellt när det gäller att diskriminera och ringa in skillnaden mellan textsträngarna 2 och 4, vilket inte låter sig göras genom en enkel räkning av antalet symboler på Shannonvis. Lee Spetners ansats är en god början.

När det gäller Spetners beräkningar så tycker jag att jag var tydlig med att det finns fler faktorer än specificitet och affinitet som bidrar till ett enzyms informationsinnehåll. Hans beräkningar bygger mycket riktigt på enbart dessa båda (inte en som du påstår). Att beskylla honom för att "sopa de andra under mattan" är som att kritisera en guldgrävare för att ha vaskat fram två guldklimpar med motiveringen att det säkert finns minst tre till någonstans därute. Men du kanske känner till någon av dina evolutionistkollegor som har presenterat bättre ansatser att komma åt cellens informationsinnehåll än Spetner? Jag kan förstå om du upplever det obekvämt att det redan nu faktiskt går att kvantifiera vissa aspekter av den biologiska informationen – du har ju börjat måla in dig i ett hörn i det här avseendet. Oavsett vilket kommer Spetner och andra forskare inom ID-rörelsen att fortsätta arbetet oberoende av om det sker till hejarop eller burop från evolutionismens företrädare.

Att du inte kan finna de där enkla, kompletta redogörelserna för mängdberäkning i litteraturen beror alltså på att det är ett pågående forskningsområde. Både du och jag får helt enkelt ge oss till tåls.


Om falsifierbarhet

Du fortsätter med att vifta med demarkationsspöket som om brist på falsifierbarhet skulle kunna ogiltigförklara en teori, trots att vi båda vet att det sedan länge råder konsensus om motsatsen bland vetenskapsfilosofer. Men ok, jag följer med dig ändå av rena artighetsskäl.

"Förklara då för mig hur det skulle vara möjligt att få in en kambrisk kanin i evolutionsteorin."

Din kambriska kanin är mycket riktigt inkompatibel med evolutionsteorin, men jag kan ändå på rak arm tänka mig flera sätt att bortförklara den, den dag den skulle påträffas:

1. Den skulle kunna förklaras som ett resultat av en "stratigrafisk läcka" från ett högre beläget geologiskt lager.

2. Det kambriska lagret skulle kunna omdefinieras som tertiärt.

3. Fyndet skulle kunna betraktas som en anomali eller som en kreationistisk komplott.

4. Det kan "läggas på is" med hänvisning till att framtida undersökningar "säkerligen" kommer att kasta ett förklaringens ljus över den stackars dränkta kaninen.

Men, som sagt, även vi skapelseföreträdare skulle bli överraskade över ett sådant fynd, och själva noga undersöka ovanstående möjligheter innan vi deklarerade det som ett faktum.

"Emellertid ger du några exempel på saker som man skulle vänta sig utifrån ID-teorin. Då skulle jag vilja veta: hur har du kommit fram till dessa exempel? Vilka utgångspunkter och vilka resonemang ligger bakom?"

Så här resonerar vi: Medvetna intelligenta varelser genererar ständigt stora mängder specificerad och komplex information och motsvarande strukturer, organiserad/-e i hierarkiska nivåer (här kan även inkluderas livets biomolekyler). Sådana har hittills inte visats kunna genereras av spontana kemiska och/eller fysikaliska processer. Om ID:s slutledning att levande organismer skapats av en intelligent aktör är korrekt bör det gå att påvisa att levande organismer karakteriseras av detta slag av information. Om det skulle visa sig att så inte är fallet minskar ID-modellens trovärdighet drastiskt. Detsamma gäller om spontana processer i framtiden skulle visa sig kunna generera sådan information och sådana strukturer.

Kraftlösheten i mutationer och selektion är ett av de förhållanden som föranlett ID-rörelsen att föra fram ett alternativ till neodarwinismens självskapande biosfär. Belagda serier av konstruktiva händelser på cell- och organismnivå liksom en påträffad fossil sekvens mellan två fyla skulle därför kraftigt underminera trovärdigheten av ID-modellen. Om övergången i fråga skulle ske från ett mindre till ett mer komplext fylum (t ex i bemärkelsen ökat antal celltyper) skulle detta innebära bevis på en bottom-up-process vilket skulle motsäga ID:s prediktion, vilket är ett uttryck för samma sak.

Nog om den saken.

"Du skriver förresten att "inte ens bibeltroende förväntar sig kaniner bevarade i så djupt belägna geologiska lager" – varför inte det?"

Av rent statistiska skäl. Om en tsunami skulle svepa bort djurlivet på en kontinent skulle sannolikheten att hitta före detta funktionshindrade kaniner på några tusen meters djup av naturliga skäl vara närmast obefintlig. De skulle hamna mycket högre upp i lagerföljderna, inte minst med tanke på sin densitet och den gasbildning som sker i djur under förruttnelse.


Om vetenskapliga förklaringar

"Av biologerna kräver du detaljerade redogörelser hur en evolutionär process skulle ha gått till … Av dig själv och dina ID-vänner kräver du ingenting."

Anledningen till detta är att de två modellerna inte har samma förklaringsanspråk. Jag skulle snarare formulera saken så här: Med tanke på evolutionismens universella anspråk på att förklara uppkomsten av alla jordens livsformer borde man rimligtvis kunna förvänta sig åtminstone någon beskriven, verklighetsförankrad mekanism för uppkomsten av en cellorganell eller cell eller primitiv varelse (utöver mantrat "genom mutationer och selektion under miljoner år"). Det är en högst relevant begäran. Du kan ju börja med ett litet cilium åtminstone, det hade räckt för min del.

Det jag begär av mina ID-vänner är inte knutet till själva skapelseakten (just därför att ID drar slutsatsen att den skett genom en intelligent akt, omöjlig att förklara med materialistiska förklaringsmodeller), utan till de tecken på design som finns på plats i celler och organismer och som är möjliga att beskriva, tolka och extrapolera utifrån. På det området händer mycket spännande.


Om trilobiternas uppkomst

"Om den evolutionsbiologiska förklaringen är spekulativ, är din "förklaring" spekulativ i kubik."

Nejdå, det råder snarare omvänd proportionalitet.

Trilobiterna var av allt att döma liksom vi hierarkiskt uppbyggda av celler, vävnader, organ och organsystem till hela, integrerade och funktionella, självgenererande individ. Jag ser inget skäl att betvivla att detsamma gällde deras tillblivelse som livsform. Genom att studera ett livlöst föremåls design kan vi dra evidensbaserade slutsatser om tillverkningsprocessen och dess logistik. Principen är naturligtvis applicerbar även på levande ting. även när en trilobit blev till måste organ och vävnader ha organiserats i enlighet med en genetisk byggnadsplan för att inte resultatet skulle bli en odefinierbar cellmassa. Djurets anatomiska organisation återspeglar en genetisk organisation med en väldefinierad logistik för att varje detalj skulle bildas i rätt tid och hamna på rätt plats.

Det krävdes med andra ord då som nu ett genetiskt top-down-perspektiv som grundval för en fungerande konstruktionslogistik. Detta med avseende på ontogenin. Jag lutar åt att ontogenin speglar den ursprungliga skapelseakten. Det borde väl du i princip också göra. Det räcker väl egentligen för dig att tillämpa den biogenetiska regeln att ontogenin rekapitulerar fylogenin. Eller tror du inte på den längre?

Ingen kan göra anspråk på att veta när de kambriska lagren lades ner. Det beror på hur snabb sedimentationshastigheten varit och på hur pålitliga de radiometriska dateringsmetoderna är. Det borde vi kunna vara överens om alldeles oavsett hur många som tillhör det ena eller det andra åsiktslägret.

Det är skillnad på äpplen och päron: Designerns skaparmakt är en filosofisk/teologisk fråga. Mutationers och selektionens skaparmakt är en naturvetenskaplig fråga som går att ringa in på empirisk väg. Jag återkommer om den saken i ett annat sammanhang så småningom.


Om vetenskap och religion

"ID-förespråkare är uppenbarligen bara intresserade av att hitta någon som är orsaken."

Nejdå, Designerns existens är förvisso en faktamässigt välgrundad slutledning, men framför allt en fascinerande utgångspunkt för framtida forskningsansatser.

"De båda perspektiven går i och för sig att förena i en teistisk evolutionism där man tänker sig en designer som använder evolutionen som instrument i sin design, men något sådant är helt anatema i ID-rörelsen."

Du visar återigen att du är dåligt påläst om ID. En av de främsta företrädarna för ID-rörelsen – Michael Behe – är teistisk evolutionist. Jag har stort förtroende för hans kunskaper och argument, men delar inte hans teologiska perspektiv. Det är inget konstigt med det.

"Varför får man inte fråga efter ID-förklaringar om man inte har en alternativ förklaring som du godkänner?"

Vem skulle hindra dig eller Christian från att göra det? Jag betraktar det snarare som en fråga om intellektuell hederlighet att själv ha en bra förklaring innan man avkräver den av andra. Annars liknar det stenkastning i glashus.

"Vem är då designern om inte Gud?"

I egenskap av kristen och skapelsetroende är mitt svar – tveklöst Bibelns Gud! Men en muslim eller hindu eller agnostiker inom rörelsen skulle ge dig ett annat svar. ID befattar sig inte med den frågan. ID är en empirisk vetenskap.

" …prediktioner utifrån ett designperspektiv egentligen inte applicerbara på någonting. I alla fall inte inom biologins värld"

Jodå, som sagt, men inte primärt på själva skapelseakten, eftersom ID inte gör anspråk på att förklara mekanismen för den.


Om analogier

"Tycker du det är rimligt att säga att en hjärna och en dator är lika i sin konstruktion?"

Den beskrivning du gör av hjärnans bildande delar jag till stora delar. Våra meningar går isär när det gäller vartåt slutsatserna pekar. Fundera på vilken företeelse som kräver mest information: en vanlig robot eller en (hypotetisk) självgenererande robot? Givetvis den senare. Självgenerering minskar inte ett systems komplexitet och behov av information, utan tvärt om ökar den, och det i svindlande grad.

Till din förtret kommer jag nu att införa ytterligare en analogi: nanorobotar. Cellerna innehåller en uppsjö av organeller som helt automatiskt utför sina sysslor, kontrollerade av genregulatoriska nätverk. Hela cellen kan därför betraktas som en omedveten, helautomatiserad fabrik fylld av små molekylära självorganiserande nanorobotar, vars gemensamma funktion är att betjäna och upprätthålla en organism i enlighet med ett genetiskt program på högre nivå. Om en cell i hjärnan skulle upphöra att betjäna organismen och leva sitt eget liv (vilket kan ske genom en mångfald olika mutationer) hade den förvandlats till en cancercell.

De proteiner som bygger upp nanorobotarna är så specifika till sin aminsosyrasekvens (komplexa och specificerade) att det enda som behövs för att de ska hitta varandra i cellplasman är värmerörelse.

Att värmerörelsen påverkar molekyler och att informationen för uppbyggnaden av hjärnan syns på tok för omfattande för att rymmas i genomet, tar du som intäkt för att införa ett reduktionistiskt perspektiv på hjärnans utveckling. Det är inget trovärdigt alternativ. Det finns många frihetsgrader i hjärnans och alla andra vävnaders utveckling som inte behöver detaljstyras av det genetiska programmet utan kan ske inom de ramar som definieras av den genetiska programmeringen, ungefär som (det nogsamt designade) AVIDA-programmet illustrerar i den digitala världen. En annan bidragande orsak är den höga grad av datakomprimering som präglar arvsmassan. Och slutligen – eller kanske snarare först och främst – förekomsten av ett antal epigenetiska faktorer som ännu är dåligt utforskade (och som inom parentes lär bli en svår "detalj" att integrera i den darwinistiska förklaringsmodellen).


Om vetenskapliga artiklar

Du har redan fått en rad vetenskapliga artiklar av den karaktär du har efterfrågat. Men det här är ännu ett exempel på hur du låter ditt tolkningsfilter forma dina slutsatser. Vidare diskussion kommer inte att leda någonstans. Designföreträdare kommer att fortsätta att bedriva forskning och teoribildning med eller utan ditt gillande. På frukten ska trädet kännas. Vi får se vilken av forskningsgrenarna som kommer att bestå i längden. Förhoppningsvis blir det den av grenarna som gör evidensen mest rättvisa. Om än ingenting annat borde vi förhoppningsvis kunna vara överens om det.


Slutord

Härmed förklarar jag debatterna på Biolog(g) avslutade för egen del. Tack för den här tiden. Det har varit intressant och klargörande att ta del av dina argument.

Erkells svar på ovanstående inlägg från februari 2017 finner du via följande länkar. De föranledde ytterligare en artikel från min sida, som du hittar nedan.: Om design och molekylära maskiner - Erkell replikerar igen och här i ett separat inlägg (externa länkar i separata fönster).

Om design och molekylära maskiner – en sjätte och (kanske) avslutande replikArtikeln i pdf-format


Göran Schmidt, februari 2018

Om information igen
Det är till att börja med helt korrekt som Erkell skriver, att begreppet först myntades av Leslie Orgel. Det William Dembski gjorde var att aktualisera och börja utveckla begreppet.

Det är ingen djärv utsaga att hävda att levande varelser innehåller stora mängder komplex specificerad information. Att DNA-molekylen bär information är en grundpelare inom molekylärbiologin. Andelen funktionellt DNA i t ex människans genom är idag okänt, men forskarteam inom ENCODE-projektet arbetar oförtrutet vidare, och utan att säga för mycket är andelen betydligt högre än darwinister hade önskat. Att mängden informationsenheter (varje kvävebas bär två bitar information) i den funktionella delen av genomen är mycket omfattande är också helt okontroversiellt, det är bara att multiplicera antal kvävebaspar med en faktor två och lägga på ytterligare ett antal procent för den andel av den komplementära strängen som också bär meningsfull information. Sedan tillkommer en ytterligare faktor för de fall där spliceosomen redigerar DNA till olika m-RNA-varianter som ger upphov till proteinvarianter. Och så vidare.

Detta är kalla fakta. Men det är sant, andelar och faktorer är inte ännu tabellerade. Att med detta som språngbräda hävda att det är ”uppenbart nonsens” att tala om stora mängder komplex specificerad information är ytterst djärvt, för att inte säga dumdristigt. Gör man det måste man ha ett incitament, ett motiv. Uppenbarligen har Erkell det. Jag funderar fortfarande på vilket det är. Själv vill han få det att verka som att det är hans iver att försvara den metodologiska materialismen. Huruvida det även finns andra förstärkande faktorer i bakgrunden vet bara Erkell själv.

Ju fler substrat ett enzym har aktivitet på, desto lägre är dess specificitet. I det här fallet beräknar Spetner först den sammanlagda entropin för originalenzymets tre substrat. Sedan gör han om samma beräkning för det muterade enzymet, och tar därefter skillnaden dem emellan. Den beräknade entropiökningen motsvarar en minskning av informationsinnehållet. Antalet substrat ingår i beräkningen och därför menar jag att beräkningen inbegriper såväl substratens aktiviteter och deras antal (specificitet). Men det är möjligt att man kan se annorlunda på den saken, och det är som Erkell också skriver av underordnad betydelse.

Det som däremot betyder något är, som Spetner också skriver, att det inte finns något dokumenterat exempel på en slumpmässig mutation som tillför genomet information. Som jag skrivit i inlägget Information och funktion är begreppet biologisk information lätt att ringa in i kvalitativ bemärkelse, men svårare att kvantifiera. Det Spetner har visat är att man trots avsaknad av absoluta tal kan beräkna huruvida mutationer leder till ökat eller minskat informationsinnehåll. Detta är en viktig slutsats eftersom evolution handlar just om att bygga informationsrika strukturer över tid. Även detta ska bifogas handlingarna.

Om falsifierbarhet
Erkell

”…eftersom ID tiger om designerns egenskaper är det omöjligt att göra några förutsägelser över huvud taget.”
Men det märkliga är att ID likväl gör ett stort antal prediktioner som är fullt testbara och falsifierbara utan att närmare specificera Designerns egenskaper. Ett verifierat fall då en punktmutation i ett enzym leder till ökat informationsinnehåll i enlighet med Lee Spetners beräkningar är ett exempel. I mitt fjärde inlägg i tråden Molekylära maskiner har jag radat upp ett drygt halvdussin sådana. Det vore slöseri med tid att nämna dem igen.

Erkell underskattar grovt det evolutionära paradigmets makt. Han skriver om situationer då det uppträder fakta som synes motsäga evolutionsteorin:

” …bortförklaringsförsök skulle bara bekräfta falsifierbarheten. De skulle demonstrera att någonting måste förklaras bort för att rädda teorin.”
Låt oss ta några konkreta exempel.

När evolutionister pekar på två organismer och konstaterar att de båda har samma strukturer, t ex ögon på en dvärgnäbbmus och en blåval, så drar man reflexmässigt slutsatsen att det beror på att näbbmusen och blåvalen härstammar från en och samma gemensamma förfader.

När nu spindeln och människan har helt olika uppbyggnad av sina synorgan så blir slutsatsen följdriktigt att den gemensamma förfadern - naturligtvis har existerat, för det kräver evolutionsparadigmet - men att förfadern levde i en tid innan vare sig däggdjur eller spindlar existerade.

Ett klassiskt exempel: Ögonen hos en människa och ögonen hos en bläckfisk är uppbyggda på samma sätt, fast den förra tillhör däggdjuren och den senare molluskerna. Det här är ett exempel på vad evolutionister kallar "konvergent evolution" och man skulle naturligtvis förvänta sig att detta vore ett extremt undantagsfall i en utveckling med slumpmässiga mutationer som bas. I stället är det ett universellt fenomen i den levande världen.
Det finns tallösa exempel att citera. En grupp av sådana är de två huvudkategorierna bland däggdjuren, nämligen moderkaksdjur och pungdjur. De båda grupperna anses av evolutionister ha utvecklats från ett förmodat primitivt däggdjur för någonstans mellan 70-80 miljoner år sedan längs två helt skilda utvecklingslinjer.
Bland pungdjuren finns - förutom känguruer och en del andra kändisar - även möss, mullvadar, ekorrar, mårdar, björnar, vargar, katter och myrslokar. Ofta är pungdjursvarianterna så lika de däggdjur som lever i vår del av världen att de nästan inte går att se skillnad på för en lekman. Och i alla dessa fall skulle evolutionen ha försiggått i Australien helt oberoende av evolutionen i andra delar av världen och ändå lett till praktiskt taget exakt samma slutresultat i form av alla dessa snarlika djurarter! Helt absurt!

Erkell:

”…någonting måste förklaras bort för att rädda teorin”.
Jo du, Lars Johan, visst är det så!

”…så att om dinosaurier och moderna däggdjur levde tillsammans, skulle man hitta deras fossil tillsammans. Ändå finns det en absolut åtskillnad här, och det har du ingen förklaring för. Fossilserien talar entydigt för evolutionsteorin och mot ’skapelsemodellen’”.
Jaha, då ska vi se. Låt oss börja med Mesozoiska…


•        Flygande ekorrar

•        Näbbdjur

•        Bävrar

Låt nu läsarna få läsa din version av evolutionära bortförklaringar av den ”absoluta åtskillnaden”. Det kommer säkerligen att bli illustrativt.

Vad gäller det generella mönstret av distributionen av levande organismer i de fossila lagerföljderna finns det definitivt stora utmaningar för såväl ungjordskreationister som för evolutionister.

Om vetenskapliga förklaringar
Erkell:

”Äntligen kommer vi någon vart. Vetenskapen och ID ställer alltså helt olika frågor”
Du missrepresenterar vad jag skriver. Hur Gud skapade är inte en fråga för vare sig ID eller naturvetenskapen. Men det går utmärkt att demonstrera med naturvetenskapliga resonemang att mutationer och selektion inte är det sätt som vare sig Gud eller Naturen skapade på.


Om trilobiternas uppkomst
Ekell förstår inte vad jag menar med begreppet byggnadsplan. Ifall han hade googlat på ”body plans” hade han inte behövt ställa frågan.

Erkell förstår heller inte vad jag menar med ett genetiskt top-down-perspektiv. Det är mer förståeligt.

Alla mänskliga designprocesser planeras top-down och realiseras bottom-up. Top-down är en intellektuell aktivitet. Man börjar med att definiera syfte, hittar användbara principer, väljer sätt att realisera dem, hela tiden med målbilden och funktionaliteten för ögonen och avslutar med detaljer och den estetiska dimensionen. Själva konstruktionen sker sedan till stor del bottom-up, genom att del för del monteras så att de alla tjänar helheten.

Generellt sett är ett top-down-perspektiv i ett systembiologiskt sammanhang ett ingenjörsmässigt angreppssätt på livets uppbyggnad. Det är studier av hur alla livets komponenter samverkar som ett integrerat system med inbyggd redundans, kvalitetskontroller, optimering (t ex avvägningar mellan hastighet och effektivitet) med mera. Förekomsten av dessa karaktärer, där varje enskild detalj tjänar till att upprätthålla organismens funktioner och fortlevnad, tolkar vi skapelsetroende som en kraftfull evidens för Intelligent Design. ”Monteringen” av organismen under embryonalutvecklingen sker däremot mestadels bottom-up genom att biomolekyl efter biomolekyl monteras i enlighet med de givna instruktionerna i genom och epigenom.

Darwinismens mekanism är bottom-up utan någon top-down-dimension. Genom sådana processer kan inte hierarkiska system uppstå. Lika lite som slumpmässig html-kodning kan resultera i en webbsida med någon meningsfull hierarkisk struktur.

Om vetenskap och religion
Jag förstår inte vart du vill komma med ditt sista inlägg. Finns inget mer att tillägga känns det som.

Om analogier
Om genetisk datakomprimering skriver du: ”Den finns inte; jag har själv letat.”

Det är inte så konstigt. Jag har själv hittat på uttrycket. Ta i stället och försök med sökord som ”overlapping codes” och ”antisense transcription” så kommer du att lyckas bättre.

Erkell:

”Det är uppenbart att utvecklingen styrs av självorganiserande processer som ännu så länge är dåligt utforskade. Men människor gör inte robotar som bygger sig själva, så här finns en stor skillnad mellan liv och konstruerade apparater.”
Dåligt utforskade? Ett understatement - det finns idag inget belägg för någon ”fri lunch” i form av självorganiserande processer som skapar meningsfull information ur intet. Det vore ett sätt att falsifiera ID, så det är högst osannolikt att det skulle ske. Vi får se.

Det är ett korrekt konstaterande att vi inte kan konstruera självbyggande robotar, vilket är fallet med levande organismer. Analogin haltar såldes här, men inte på grund av analogin som sådan, utan på grund av den svindlande skillnaden i specificerad komplexitet mellan å ena sidan livets strukturer och de som vi människor kan konstruera. Skaparens superintellekt i relation till mänskliga varelsers intellekt.

Erkell: ”Epigenetiken ryms utan problem inom dagens evolutionsbiologi.”

Lika lätt som att säga tulipanaros bäste Erkell. Hur kan du vara så säker på det när vi i stort sett bara börjat nysta i epigenetikens mekanismer? Hur trovärdigt är det? Varför försöker du dölja att det just nu försiggår en livlig debatt om just den saken? Har du möjligen missat ”Den tredje vägen” inom evolutionsbiologin och vad som föranleder den? I så fall – läs på!

Om vetenskapliga artiklar
Erkell när också myten om att ID-nätverket inte publicerar designbaserade artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Erkell verkar ha bestämt sig för att inte förekommer, men mer öppensinnade läsare kan gå in här och få en dagsfärsk förteckning över vad forskare inom designnätverket bidrar med. Egentligen är det sorgligt att det ska behövas särskilda förteckningar på det här viset, men det är just personer med attityder som Erkell och Larhammar som gjort det nödvändigt.

Jag har egentligen ingenting att invända mot Erkells formulering att molekylära maskiner arbetar stokastiskt och konstruerade maskiner deterministiskt. Men det är inte jag som missar någon poäng i det här sammanhanget, det är Erkell. Nettoresultatet är just vad som räknas, och det är svindlande effektivt. När det t ex gäller flagellmotorn närmar sig verkningsgraden 100%, trots denna stokastiska funktionsprincip. Det är avsevärt högre än våra egen tids elmotorer. Och av allt att döma är det den enda funktionsprincip som skulle fungera i den subcellulära mikroskalan. Tack vare dess effektivitet kan Erkell sitta där och läsa och tänka.

Erkell:

”Och hur vet vi att det inte kan finnas något annat än medveten design som kan åstadkomma komplicerade mekanismer? Det är omöjligt att veta.”
Forskning kan inte bedrivas på grundval om antaganden om hypotetiska framtidsperspektiv. Den måste baseras på vad vi faktiskt vet om världen runt omkring oss. Det är i och för sig oklart vad Erkell menar med ”komplicerade mekanismer”, men till dess att någon annan orsak upptäcks bör medveten design vara arbetshypotesen. Och det är den redan idag, vilket framgår av länken ovan.

Erkell:

”Dessutom vet vi att evolutionära processer kan skapa mer komplexa system; exempelvis kan ett enzym med två funktioner efter en genduplikation ge upphov till två olika enzymer med vardera en funktion.”
Det är empiriskt belagt att ett enzym kan mutera så att det blir aktivt på ett nytt substrat. Men bara under en viktig förutsättning, nämligen att enzymet i fråga redan från början har en svag aktivitet på det nya substratet. När denna typ av försök presenteras i litteraturen sker det som regel under rubriker som ”Evolution av en ny funktion hos enzymet X”, men läser man rapporterna med en gnutta kritiska ögon upptäcker man snart att det förhåller sig så. Erkell efterlyser vetenskapligt belägg för ”min” modell (den är inte min) av enzymer som ögrupper i en ocean (se t ex s. 4 i det här inlägget. Dessa belägg finns i alla försök av det slag som här nämnts.

Världen väntar fortfarande på ett exempel på punktmutationer som ger upphov en helt ny struktur som resulterar i en genuint ny typ av reaktion/funktion. Teoretiskt sett, mot astronomiska odds, är det inte fullständigt uteslutet, men en evolutionsteori som inte tangerar ”the real world” är inte värd att tas på allvar. Och Douglas Axe et al. Och många andra har empiriskt visat att väntetiden är astronomisk.

I ett försök att bortförklara analogin mellan molekylära maskiner och mänskligt konstruerade dito försöker Erkell argumentera för att de inte är tillräckligt lika varandra för att analogin ska vara giltig, och att detta skulle innebära ett dilemma för ID. Problemet är bara att skillnaden dem emellan huvudsakligen består i att naturens strukturer som regel är vida överlägsna de mänskliga motsvarigheterna när det gäller både sinnrikhet, driftsäkerhet, verkningsgrad och annat. Analogin är därför haltande på ett helt annat vis än vad Erkell föreställer sig; om en mänsklig konstruktion kräver en medveten, intelligent konstruktör, så gör naturens motsvarigheter det i långt mycket högre grad! Om detta skulle vara ett dilemma så är det för evolutionister.

När det sedan gäller frågan om kvantifiering av komplex specificerad information (CSI) skriver Erkell: ”Emellertid har CSI visat sig vara både odefinierad och omätbar”.

Men som vanligt kommer Erkell med grundlösa påståenden på sitt vanliga tvärsäkra manér. Här är beviset på motsatsen, med ett kortare referat här.

Argumentet om CSI faller därför inte alls samman, som Erkell profeterar. Det är i stället ett spännande vetenskapligt kunskapsbygge som börjat.

Erkell:

”Eftersom analogiargumentet inte håller återstår bara ett resonemang från okunnigheten; eftersom man inte kan (eller vill) tänka sig att något annat än att medveten design kan åstadkomma komplicerade mekanismer, sluter man sig till att alla typer av komplicerade mekanismer måste vara resultat av medveten design. Det är inget hållbart argument.”
Erkell har missförstått CSI-begreppet som vore det CI. S:et står för specificerad. Det är därför Erkell ständigt hamnar så snett i sitt resonemang. ID talar om mer än om att en mekanism är komplicerad eller komplex. Det är just detta som är huvudpoängen med CSI-begreppet. Vilka orsaker som helst kan skapa komplexitet. Det vet var och en som fått trassel på sin fiskelina. Arvsmassan och livets strukturer är inte bara komplexa (även om det kan synas så om man som Erkell snöar in i partikelvärldens Brownska molekylrörelser). De kännetecknas också av djup ändamålsenlighet och funktionalitet. Komplexiteten är inte ett skatbo på fiskerullen, den är en nödvändig förutsättning för att uppnå och bibehålla livets alla sinnrika processer. Förekomsten av teleologi i naturen utgör starkt evidens för design. Någon har insiktsfullt sagt att ID och Darwinism helt enkelt är två varandra uteslutande slutsatser som båda dragits utifrån samma fråga: Förekommer teleologi i biologin? I så fall är ID sann. Annars är Darwinismen det.


Om vetenskapliga förklaringar
Erkell vidhåller i ett separat inlägg att man inte kan förklara något med en okänd Designer och att min analogi därför inte håller. Han har naturligtvis helt rätt i att den, liksom alla analogier och liknelser, haltar i någon bemärkelse, men liksom alla analogier och liknelser har den också en kärna av sanning, en sanning som Erkell förgäves försöker värja sig för. Han motiverar det med att man ”inom vetenskapen förklarar man fenomen med faktorer man vet något om”, men väljer att blunda för det faktum att vetenskapen stundtals försöker förklara fenomen med faktorer som är så ofullständigt kända eller svagt verifierade att det ger förklaringsmodellen ett omotiverat sken av vetenskaplighet.

Vad beträffar evolutionsteorin har jag belyst flera exempel på denna scientistiska övertro på ofullständigt belagda, omdiskuterade eller rentav vederlagda mekanismer. Ett exempel – det finns många sådana – är evolutionens försanthållna förmåga att frambringa praktiskt taget identiska, komplexa och hierarkiskt arrangerade strukturer kodade av snarlika gensekvenser hos fylogenetiskt vitt skilda organismer, nämligen så kallade analoga strukturer genom "konvergent evolution". Exemplen på detta är så allmänt förekommande att det är onödigt att ödsla tid på att referera till det. Det är bara för den tvivlande att googla på ”konvergent evolution”. Vilken är då ”den faktor man vet något om” som ligger till grund för detta universella fenomen i organismvärlden? Jo, en selektion som verkar på slumpmässiga mutationer. Har då vetenskapen verifierat existensen av konstruktiva mutationer? Nej, inte ett enda exempel som håller för en kritisk granskning, vilket vi från ID-håll demonstrerat i fall efter fall, och som jag gång på gång påtalat under den här debatten. Det betyder i praktiken att den faktor som bär upp idén om den konvergenta evolutionen är tron på den allsmäktiga Evolutionen och i princip ingenting annat. Få om ens någon evolutionist skulle våga erkänna detta uppenbara faktum. Så känslig är frågan.

Erkell:

”Och ännu värre, vi kan heller inte skaffa oss någon kunskap om den här designern. Det finns de som tror en massa saker, men ingen vet något.”
Nu ger sig Erkell in på teologins område, och då blir svaret av samma karaktär. Här vet docenten inte hur fel han har. Den som har tagit emot Jesus Kristus, fått sin synd förlåten och blivit fylld av Guds Ande har inte bara en subjektiv tro i den bemärkelse som Erkell föreställer sig, utan en lika konkret objektiv erfarenhet som någon fysisk/materiell orsak skulle åstadkomma. Jesus uppenbarar Designern. En och samma erfarenhet är tillgänglig för var och en som vill tro, alldeles oberoende bakgrund, lärd som olärd, religiös eller oreligiös. Det är den oerfarnes erfarenhet Erkell uttrycker, den okunniges kunskap och den blindes synintryck.

Utan att själv vara medveten om det bekräftar Erkell det jag skriver angående SETI-projektet.

Erkell:

För att en forskare skall ta till en ”designförklaring” krävs emellertid att:
a) man är säker på att det existerar en designer.
b) man vet att designerns sätt att arbeta kan förklara det fenomen man studerar.
Återigen, man förklarar fenomen med faktorer man vet något om.
Tillämpat på SETI skulle detta innebära:

1. att forskarna är säkra på att det existerar intelligenta utomjordingar. Är det så? Svar: Nej!

2. att forskarna vet att intelligenta utomjordingar kan sända kodade budskap till oss på jorden. Är det så? Nej!

Slutsatsen blir att SETI-projektets ”designförklaring” är ogiltig. Man förklarar fenomen med faktorer man inte vet någonting om. Men detta är tämligen okontroversiellt i den vetenskapliga världen. I logikens namn borde det lika självklart gälla ID-baserad forskning.

Erkell:

”På rationella grunder har vi gissat oss till mönster vi skall leta efter, och sedan söker vi observationer som passar mönstret. Hypotesen kommer alltså före observationerna.”
Inom forensisk vetenskap utnyttjar man kända principer för designdetektion på de observationer man gör på en brottsplats eller av en programkod och drar sedan sina slutsatser. På samma sätt söker ID-forskningen rationellt framtagna designmarkörer i levande system och drar slutsatser utifrån det.

Erkell:

”Om egenskaperna hos en ”övernaturlig designer” vet vi ingenting. Värre än så – vi KAN inte veta någonting.”
Det är sant att vi inte kan förstå djupen i Gud. Men det är heller inte nödvändigt för att kunna detektera design som sådan. Det räcker med grundantagandet att rationellt resonerande människor i en rationellt begriplig värld avspeglar en rationell Gud. Det kan jämföras med evolutionismens motbild att rationellt resonerande människor i en rationellt begriplig värld avspeglar slump, kaos och yttersta meningslöshet. Varför skulle det vara mer relevant? Insikten om Guds oerhörda makt och intellekt är för övrigt skälet till att ID-teoretiker till skillnad från evolutionsteoretiker inte fokuserar på skapelsemekanismen som sådan, utan på de fenomen som är möjliga att studera här och nu. Det utesluter förstås inte att Guds skapelseprinciper kan studeras. Det är både möjligt och fascinerande.

När Erkell ska redogöra för begreppet ”materialism” och skillnaderna mellan dess metodologiska och metafysiska varianter skriver han att jag vill ”framställa (mina) motståndare ”evolutionisterna” som dogmatiska och trångsynta ateister”. Men det är givetvis en sanning med modifikation. Den kategorin förekommer tyvärr, men de allra flesta naturvetare, troende som inte troende, utgår bara alltför oreflekterat från att den metodologiska materialismen är obegränsat tillämpbar på alla naturens fenomen. Detta är en helt relevant utgångspunkt i all forskning, men om man inte blivit skolad i att reflektera över att metoden kan ha begränsningar finns risken att man inte inser att magra forskningsresultat kan vara en signal att stanna, upp, ta ett steg tillbaka och pröva en ny och mer fruktbar väg. Jag har behandlat ämnet även i mitt sista inlägg i tråden ”Om evolutionära nyheter".

Det kan vara på sin plats med en historisk parallell: I början av 1700-talet mötte Gottfried Wilhelm von Leibniz motstånd från sina matematikkolleger när han ville införa oändlighetsbegreppet i matematiken. Det ansågs både absurt och oestetiskt. Men han lyckades till slut övertyga sin omgivning och resultatet blev både differentialkalkyl och integralkalkyl. Accepterandet av oändligheten som begrepp förvandlade inte matematiken till en ockult företeelse, utan omvägen via det ofattbara kom i stället att bli nyckeln till helt nya landvinningar inom matematikens och fysikens värld.

ID är inte farligare än så. Erkännandet av en Designer bakom skapelsen kommer ingalunda att innebära att forskare överger den metodologiska materialismen som arbetsprincip, men kommer att öppna nya perspektiv och dörrar för framtida forskning, och kommer att stänga andra dörrar därför att de stigarna visat sig vara återvändsgränder som burit en ringa frukt.

Till sist
Erkells avslutande resonemang om ID:s bristande falsifierbarhet och därmed vetenskaplighet brister på flera punkter. Dels är bristande falsifierbarhet, som jag redan tidigare påpekat (och som Erkell också medger), inte tillräckligt demarkationskriterium för att avfärda en teori som ovetenskaplig. Och dels står och faller Erkells argumentation med om begreppet CSI är odefinierad och omätbar eller ej. Eftersom CSI de facto är definierad och då det bevisligen finns vetenskapliga publikationer som presenterar ansatser till att kvantifiera CSI så kan vi en gång för alla lägga frågan om ID:s vetenskaplighet till handlingarna. Det finns ingen anledning att ställa större krav på ID än på någon annan vetenskaplig teori. ID har redan etablerat sig som ett vetenskapligt projekt och har kommit för att stanna.

Erkell:

”Vilken underliggande teori säger att det måste finnas CSI? Det finns ju ingen underliggande teori.”
Struntprat blir inte relevantare för att det upprepas många gånger.

Erkell:

”… evolutionsteorin … säger att allt levande evolverat från ett gemensamt ursprung. All data vi har, från molekylärbiologi, paleontologi, embryologi, jämförande anatomi, biogeografi osv talar för att det är så”.
Kreationismen säger samma sak. Det finns en Skapare som är upphovet till alla livets grundformer. Det återspeglas i såväl genetiska, fysiologiska, embryologiska och anatomiska likheter. Likheter och olikheter mellan organismgrupper utgör ingen vattendelare mellan skapelseteori och evolutionsteori.


Erkell: ”…fyla övergår aldrig i varandra”.

Ny dimridå. Postulerar inte evolutionsteorin att fiskar utvecklats till groddjur, groddjur till kräldjur, kräldjur till fåglar o s v? Tillhör inte dessa olika djurtyper olika fyla? Borde man inte förvänta sig mängder av övergångsformer dem emellan i lagersekvenser? Uppenbarligen inte om man får tro Erkell. Nu får vi revidera våra läromedel.

Den dag den kambriska kaninen påträffats (även om det osannolikt av fler skäl än rent statistiska) lovar jag att höra av mig till docent Erkell och lyssna till hans avbön från evolutionsteorin.


Copyright © 2018 Göran Schmidt

Template design by Andreas Viklund