Göran Schmidts hemsida



Main menu: Start | Rörö | Skapelsefrågan | Bibelrelaterat | Kontakt

Makaonfjäril


Main menu: Tre goda skäl | Artiklar/Debatter | Recensioner | Från skapelsens smörgåsbord | Q&A |

Kommentarer till Sebastians slutkapitel (15)

Jag är glad att Sebastian redan från början valde att argumentera för evolutionsteorin. Annars hade jag upplevt det naturvetenskapliga meningsutbytet i den här boken som ett ropande i ödemarken.

Att vi kan ha så olika syn på den evidens som Sebastian åberopar beror på att det handlar om att tolka observationer som är långtifrån entydiga. Sebastian tar upp jämförelser av hominidfossil, retrovirus och vissa genetiska skillnader mellan schimpanser och människor, samt att det som sagt formulerats en stor mängd evolutionära ”hjälphypoteser” de senaste åren.

Innan vi tar itu med de naturvetenskapliga frågorna vill jag bara kort kommentera vad Sebastian skriver angående organismvärldens tillstånd före och efter syndafallet. För Sebastian spelar det ingen roll ur biologisk synvinkel eftersom evolutionsteorin kräver bortselektion och död. Därför blir hans slutsats att rovdjursbeteenden, smärta, lidande och död är helt i linje med Guds ursprungliga avsikt i skapelsen. Men om Gud (i uttrycklig strid med 1 Mos 1:30) skapade predatorer från första början - varför inspirerade Han då profeten att proklamera ett budskap om kommande dagar när typiska sådana ska beta tillsammans med boskapsdjur (Jes 11:6-8)? Och vad är det då skapelsen så ivrigt längtar efter enligt Rom 8:19-20? Bara i ljuset av en återställning till Guds ursprungliga skapelseordning blir sådana bibelord begripliga.
Jag håller däremot med Sebastian om att det som biolog kan vara svårt att förstå hur de ekologiska systemen såg ut och fungerade före syndafallet, men jag finner inte att det är ett tillräckligt skäl att omtolka Guds ord som tydligt säger att både människor och djur före floden levde uteslutande vegetariskt. Vi lever i en fallen värld, men i kommande dagar ska vi få vara med om någonting helt nytt: ”Som skriften säger: vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom.” (1 Kor 2:9). Vi kan inte föreställa oss hur det blir där. Kanske inte så underligt att vi kan ha lite svårt att förstå hur världen var före syndafallet.

”Gud kan, med GS resonemang, inte handla i det fördolda, utan enbart så att vi kan känna igen det:” Där har Sebastian missförstått mig. I mitt svar till Lars (som Sebastian inte läst) skrev jag också att ”Gud har agerat genom direkta ’övernaturliga’ ingripanden när detta tydligt framgår av bibeltexten och genom ’naturliga’ skeenden när sammanhanget tyder på det” . Guds skapelse under de sex första dagarna tillhör utan minsta tvekan den förstnämnda kategorin.

Så till naturvetenskapen:

Sebastian åberopar tre områden till stöd för gemensam härkomst för människa och andra apliknande varelser: A. Hominidfossil, B. Endogena retrovirus och C. Genetiska skillnader mellan människa och schimpans. Jag har redan kommenterat det mesta i mitt kritikavsnitt (kap 12), men utrymmet var trångt och Sebastian gör en del nya påståenden i sitt slutkapitel (kap 15) som förtjänar att kommenteras. Låt oss ta dem var för sig:

A. Hominidfossil.
Schimpanser och andra människoapor och människor liknar varandra till anatomin. Så är det bara. Men varför är det så? Sebastian tycks bara överväga ett möjligt svar – gemensamt ursprung. Men alternativet till det är en direkt skapelseakt, och bara genom att jämföra organismers kranier och benfragment kan vi inte avgöra vilken som är den sanna berättelsen.

Det beror för det första på att olika hominidgruppers anatomiska egenskaper överlappar varandra. Exempelvis finns det, och har funnits, fullvärdiga människor med mindre kranievolym än de största gorilla- och schimpanshannarnas. Eftersom det finns goda skäl att betrakta australopithecinerna (t ex Lucy) som en utdöd fjärde variant av människoapor är det inte förvånande att vissa individer bland dem också ligger i det överlappande området.

Homo habilis tillhör i och för sig de fossila lämningar som överlappar med moderna människor, men det är också vad man kan förvänta sig av en samling benfragment som av många experter betraktas som en mix av olika hominidarter. Ett par citat får illustrera den saken:

”Efter nästan ett halvt sekel av insamlande av evidens och diskussioner står Homo habilis där mer ifrågasatt, mer osäker än någonsin tidigare … Homo habilis förblir mer av en evolutionär idé än ett exempel på ett anatomiskt faktum som skulle länka samman en art med en annan.” [1]


”Homo habilis [är] en allomfattande ’papperskorgsart’ som man utan betänkligheter kan slänga ner vilken blandning av fossil som helst i.” [2]

Var och en torde inse att det inte är särskilt svårt att skapa ett diagram med kontinuerligt ökande spektrum av kranievolymer när man dels har att göra med överlappande kategorier och dels med blandningar av ben från människor och andra hominider.

Men varför stirra sig blind på ett fåtal extremer från båda grupperna? Varför inte i stället ta fasta på det mest uppenbara mönstret. Det framgår när vi jämför kranievolymerna och konstaterar att människor generellt har två-tre gånger så stor kranievolym som människoapor och australopitheciner. (1200-1500 cm3 respektive 400-500cm3

Kan det egentligen bli mer uppenbart än så?

Sebastian glömmer att berätta att inte bara australopithecinernas hjärna utan även deras innerröra hade samma uppbyggnad som hos nutida människoapor.[3] Det borde rimligen vara skäl nog att avvisa idén om deras påstådda evolutionära mellanställning. Jag rekommenderar varmt den intresserade läsaren att skaffa boken Contested Bones av Christopher Rupe och John Sanford. Kapitel 7 (s. 113-156) är en noggrann och allsidig genomgång av historiken och kunskapsläget när det gäller Australopithecus afarensis (Lucys släkte). Här följer författarnas sammanfattande slutsatser av kapitlet:

Slutsatser
De ben som idag räknas till Australopithecus afarensis innefattar ben som tycks tillhöra apor [ÖA: av rent språkliga skäl använder jag i detta utdrag beteckningen apa som ersättning för engelskans ape = människoapa] och andra ben som förefaller mänskliga. Dessa ben har varit mycket ifrågasatta alltsedan Afarensis namngavs; en kontrovers som fortgår intill denna dag. Det finns tydlig evidens för att det handlar om en så kallad ”blandad hypodigm” (mer än en art).

Det finns inget bättre sätt att skapa en apmänniska än att kombinera apben med människoben. Så var det med Piltsownbedrägeriet och det tycks också kunna appliceras på Afarensis. Som vi ska se i de följande kapitlen verkar även Homo habilis och Australopithecus sediba utgöra blandningar av ap- och människoben.

De ursprungliga upptäckarna av de ben som idag betecknas Afarensis hade inga svårigheter med att konstatera att benen var en blandning av apben och människoben. Denna syn förkastades av Johanson et al., som hävdade att alla benen tillhörde en enda art – med de människoliknande benen klassificerade som hanar och de apliknande som honor. Vi håller med det flertal paleoexperter i den vetenskapliga litteraturen som deklarerar att Johansons teori om sexuell dimorfism inte är trovärdig. I fråga om detta håller många paleoexperter med oss, däribland Coppens, [4] , [5] Falk, [6] Hartwig-Scherer, [7] Olsen, [8] , [9] Senut, [10] och Schmid. [11] Det inkluderar även Deloison, Ferguson, Häusler, M. Leakey, R. Leakey, Tardieu, Walker och Zihlman.

Sedan dess har två grupper av paleo-experter argumenterat fram och tillbaka om huruvida Afarensis är mer aplik eller mer människolik (beroende på om de fokuserar på apbenen eller de mänskliga benen). Denna pågående kontrovers skulle genast upphöra om dessa paleo-experter helt enkelt kunde sälla sig till de ursprungliga upptäckarnas bedömning – att Afarensis-benen utgör en blandning av ap- och människoben.

Den omfattande samexistensen av Homo och Australopithecus i Östafrika beskrivs i mer detalj i kapitel 11. Sådan samexistens innebär en allvarlig utmaning för den populariserade berättelsen om hur ”apor” blev människor. Utanför den paleoantropologiska kretsen har människor inte fått höra hela berättelsen om Afarensis. Den stora majoriteten av studenter och allmänheten har aldrig kunnat ta del av de delade meningarna. Läroböcker och populärpress förmedlar det vilseledande intrycket att det bara finns ett synsätt inom paleokretsen, nämligen den syn som förs fram av Johanson som utmålar Lucy och hennes släkte som ”den upprätta apan” [12] , [13] – en vanemässigt tvåbent hominin släkting med aphuvud och människoliknande kropp. För att bevara vetenskapens integritet är det nödvändigt att de alternativa synsätten på Afarensis blir kända.

Rupe och Sanford, Contested Bones s. 155-156

Den säkerhet som Sebastian ger uttryck för i sina formuleringar, inte minst i sitt avslutande kapitel, är därför inte berättigad. Läs Genesis temanummer om människans ursprung, men ännu hellre skaffa Contested Bones och sprid detta till alla du känner!


B. Retrovirus
Sebastian menar att det finns ”tre separata evidenslinjer” som stödjer idén att människans arvsmassa till stora delar skulle vara en produkt av forntida virusinfektioner. Det låter onekligen övertygande. Men är det sant?

För det första vill jag göra klart att anledningen till att jag inte bemötte det i min replik i boken var redaktionens snäva ramar för hur många tangentnedslag som var tillåtna. Det handlade om att prioritera. Så jag svarar här och nu i stället:

        B1. ERV finns ”hos olika arter” . Är det så?

Mitt korta svar är: Ja, det som kallas ERV och som antas vara arvsmassa som utgör rester av virusangrepp finns hos alla däggdjur. Men vet vi att det faktiskt är virusrester? Nej! Det som vittnar mot ett sådant synsätt är bland annat det faktum att de utgör fullt funktionella och därtill livsnödvändiga avsnitt av vår arvsmassa. Att virusrester kan integreras med vår arvsmassa och omvandlas till för organismen centrala funktioner är och förblir en obevisad evolutionär hypotes, varken mer eller mindre än så. För ett utförligare svar – se Appendix nedan.

        B2. Det finns ”gemensamma mutationer i ERV-sekvenser hos olika arter”. Sebastian skriver att det bör ”finnas ett samband mellan hur närbesläktade arterna är och hur lika deras ERV är. Detta är i allmänhet vad man ser.” Är det så?

Mitt korta svar måste inledas med en fråga: Hur vet Sebastian vilka levande hominider som är mest närbesläktade? Fossilen ger oss nämligen ingen information alls om deras släktskap. [14]

Varifrån får vi då kunskap om apornas inbördes släktskap – det som Sebastian menar att man jämför ERV-mönstret med? Svar: genom andra genetiska jämförelser och principen ”ju mer lika desto närmare släktskap”. Man jämför alltså i praktiken mönstren i ERV-DNA:t med mönstren från andra geners DNA. Och som alltid vid genetiska jämförelser så kommer likhetsmönstren att variera beroende på vilka gener vi väljer att studera. Schimpansen anses oftast vara vår närmaste genetiska släkting, men ibland blir det orangutangen. [15] Och ibland gorillan. [16]

Låt oss stanna upp ett ögonblick – är det inte helt självklart att det måste finnas något djur som är mest likt oss genetiskt?! Är det speciellt uppseendeväckande att detta djur liknar oss i flera genetiska avseenden än ett enda? Och är det särskilt förvånande att detta djur råkar vara en människoapa som schimpansen alldeles oberoende av om vi är skapade eller utvecklade? Vem hade gissat på en slemsvamp? Troligen hade en normalbegåvad treåring gissat rätt i fråga om detta. Som jag försökt förklara i boken – genetiska likhetsmönster mellan oss och en godtycklig apa bevisar ingenting – de är lika förväntade av kreationister som av evolutionister. Och treåringar. Mönstren i ERV utgör inget undantag härvidlag. (Den som vill ta del av en mer ingående beskrivning av frågan om ERV hänvisas till appendix längst ner i detta dokument).

        B3. ”Diversifiering av de två flankerande LTR-sekvenserna”
Jag inser att detta är total rappakalja för dig som inte är bevandrad i molekylärbiologin, det vill säga sannolikt 99% av er som läser det här. Sebastian anger ingen källa till det här argumentet, så jag har ingen möjlighet att detaljstudera det för tillfället. Det jag däremot direkt kan konstatera är parallellen med föregående argument – om LTR-sekvenserna ska utgöra en ”evidenslinje” för något, så måste det finnas någonting att relatera deras mönster till. Och det finns som sagt inget oberoende mönster i form av ett apsläktträd att ta till bortsett från genetikens eget, men det blir ju i det här sammanhanget som att vidimera sitt eget CV.

Bibeltroende molekylärbiologer arbetar med konceptet VIGE (Variations-Inducerande Genetiska Element) [17] . Deras modell bygger på att Gud vid skapelsen försåg grundarterna av organismer med dessa genetiska element med syftet att påskynda och förstärka variation och anpassning till nya miljöer. De har sedan dess ansamlats i genomen och ibland degenererat och förlorat funktion (liksom skapelsen i stort alltsedan syndafallet). Det finns evidens för att LTR-sekvenser bidrar till underartsbildning hos diverse sädesslag men däremot inte för att de kan skapa människor av apliknande varelser. Det finns med andra ord andra synsätt än det Sebastian förordar (att det är virus som byggt oss - må så vara med Guds försyn) som i stället harmonierar med ett bibliskt skapelseperspektiv.

”GS tänker sig en annan modell…” (att ERV ursprungligen är DNA på rymmen). Härlåter det som om jag skulle ha suttit på min kammare och hittat på en alldeles egen modell, vilket naturligtvis inte är fallet – det är det duktiga molekylärbiologer som gjort, och vem som helst kan googla sig fram till att det jag skrev är helt i linje med modern vetenskap. Sebastian får gärna förklara för mig och läsarna hur han själv tror att virusen uppstod. Argumentet att ERV-sekvenserna har annan genetisk ”touch” än andra delar av genomet och därmed skulle visa att de skulle vara av någon sorts främmande ursprung är och förblir därför på sin höjd en hypotes bland andra, men definitivt inget argument mot vad jag föreslog.

C. Det tredje stödet för gemensamt ursprung: De genetiska skillnaderna mellan människor och schimpanser.
Sebastian skriver: ”Om GS förklaring ska fungera så måste arvsmassorna ha varit likadana från början och sedan skilt sig åt med mutationer – vilket är fallet om arterna har ett gemensamt ursprung men inte om de skapades separat och alltid har sett ut ungefär som idag.”

Sebastian har helt rätt i detta. Men han glömmer att det inte är apors och människors arvsmassor i dess helhet som behöver ha varit lika, bara de gener man jämför. Nu råkar det vara på det viset att våra proteinkodande gener är nästintill identiska med de hos möss, och knappast mindre med schimpansers. Skillnaden mellan schimpanser och människor ligger alltså inte i recepten för våra respektive kroppars byggstenar, utan i den övriga arvsmassan (och även utanför den). Betraktar vi de processer som verkat på de proteinkodande generna så är de såvitt vi vet slumpartade och likartade för både schimpanser och människor alltsedan syndafallet, vilket diagrammet mycket riktigt illustrerar. Så – ja Sebastian – de proteinkodande generna var verkligen snarlika redan från början och har alltid sett ut ungefär som idag både hos schimpanser och människor, precis som du skriver. Tack för ditt erkännande att min förklaring håller måttet!


Appendix: mer detaljerad redogörelse för ERV och andra "mobila element"

Tillbaka till huvudartikeln


A. Horisontell genöverföring – snårskog i stället för träd

Många evolutionsbiologer hoppas att nyare hypoteser, däribland så kallad ”horisontell genöverföring”, kan bidra till att komma kompensera för nydarwinismens tillkortakommanden när det gäller att forma den levande världen. Med horisontell genöverföring menas att gener kan överföras mellan individer inom en art eller rentav mellan individer som tillhör olika arter. Charles Darwin tänkte sig ett enkelt utvecklingsträd med sin rot i en urcell och vars avkomlingar under miljarder år långsamt förändrats och grenat ut sig till ett träd med ett antal huvudgrenar ”riken”, och med allt tunnare grenar i form av fyla, klasser, ordningar, familjer, släkten och till sist enskilda arter. I stället, menar idag många evolutionsbiologer, har de olika grenarna under evolutionen bytt genetiskt material sinsemellan så att ”trädet” snarare är ett virrvarr av grenar som växer in i varandra och bildar ett nätverk av alltmer komplexa organismer.

Den här förändrade synen på den levande världen som ett snårigt virrvarr av sammanvuxna grenar i stället för ett överskådligt träd är i praktiken ett tydligt tecken på den kris som darwinismen idag befinner sig i. Evidensen från framför allt molekylärbiologin har tvingat evolutionister att anpassa sin teori, men deras bundenhet till det naturalistiska paradigmet tillåter dem inte att se något alternativ till evolution från mikrob till människa. Annars hade de insett att evidensen pekar med hela handen mot en intelligent Design av livsformerna.

B. Endogena retrovirus - ERV
Sebastian håller med de evolutionister som accepterat ”snårskogsvarianten” av evolutionen. Den går ut på att så kallade retrovirus (HIV är ett nutida exempel) infekterat levande organismer under miljontals år. Detta slag av virus har nämligen förmågan att ”bygga in” sin arvsmassa i värdorganismens egna celler genom en finurlig sorts ”naturlig genteknik” och omvandlas då till så kallade endogena retrovirus (ERV) . Alla däggdjur har en eller (som i människans fall) två ERV:er som är mycket lika retrovirusgener och som har en central roll för att livmodern ska utveckla en placenta (moderkaka). Generna möjliggör utvecklingen av ett embryo genom att reglera andra gener som behövs för placentans utveckling, och även genom att dämpa placentans immunförsvar. Eftersom en däggdjursunge alltid genetiskt sett är en unik individ (alltså inte en del av moderns kropp, vilket man ibland brukar höra i vissa sammanhang) måste placentan nämligen jämfört med moderns övriga kropp ha en försvagad immunreaktion för att inte stöta bort ungen/barnet.

Eftersom just en sådan här immunförsvagande effekt är något som kännetecknar många retrovirus har evolutionister dragit slutsatsen att utvecklingen från kräldjur till däggdjur möjliggjorts av en eller flera virusinfektioner för miljontals år sedan under däggdjurens förmodade evolution.


C. Evolutionismens – och därmed Sebastians – evolutionära perspektiv
Ungefär hälften av människans arvsmassa utgörs av korta gener som vid första anblicken tycks meningslösa eftersom de upprepas om och om igen – så kallade SINE förekommer till exempel i upp till en miljon kopior! En del av dessa tillhör kategorin transposoner, som tycks ”hoppa” omkring i arvsmassan genom att klippa ut sig och klistra in sig på nya ställen. Evolutionister influerade av Richard Dawkins bok ”Den själviska genen” har varit snabba att konstatera att detta är egotrippat ”skräp-DNA” som bara har till syfte att hänsynslöst kopiera sig själva - en liten glimt av hur naturalister av hävd väljer att tolka den levande världen.

8% av vår arvsmassa, eller 300 000 gener, anses vara ERV, alltså förmodade rester av gamla retrovirus, som också de räknas in bland de hoppande transposonerna. Det är ett kolossalt antal jämfört med hur många gener vi har som kodar för de proteiner som bygger upp våra kroppar, det antalet uppskattar man idag understiger 20 000.

Evolutionister menar alltså att de flesta av de här generna som inte kodar för proteiner är överblivet avfall från evolutionen och att vissa av dem införlivats med vår arvsmassa genom retrovirus och med tiden fått viktiga, ibland livsavgörande funktioner som att kunna föda barn. Våra förfäder/urmödrar antas ha utsatts för virusangrepp vars arvsmassa införlivades i deras könsceller och därför nedärvdes till alla efterkommande varelser. Utifrån detta antagande har man skapat släktträd som t ex visar att människan är närmare släkt med schimpanser än gorillor. Men det beror förstås helt på vilken ERV man tittar på – människor och orangutanger har en exakt likadan ERV på exakt samma ställe i arvsmassan, vilket schimpanserna inte har. Den här sortens motsägelser vittnar emot den evolutionära berättelsen om schimpanserna som vår närmaste släkting.

Men varför skulle inte en så kolossal mängd funktionslösa gener väljas bort av det naturliga urvalet? Det faktum att de existerar och till råga på allt delas av en stor mängd organismer utgör tvärt om en stark indikation på att de är funktionella, även om vi idag inte lärt känna deras funktion. Och vissa av dem kan givetvis ha gått miste om sin funktion, vilket generellt sett är ett mycket vanligt fenomen inom genetiken.


D. Ett bibliskt alternativ
Trots stora landvinningar inom molekylärbiologi och genetik de senaste decennierna är vår förståelse för cellernas informationssystem fortfarande i sin linda. Det enda vi kan säga med säkerhet är att evolutionismens föreställning om att 98-99% av vår arvsmassa utgörs av meningslöst skräp är en effektivt motbevisad hypotes, helt i enlighet med vad vi skapelsetroende har hävdat under ett halvt sekel. Det är och har varit en smärtsam läxa för våra debattmotståndare som haft ”skräp-DNA” som sitt huvudargument under långa tider. Eller rättare sagt borde ha varit det, för de flesta ser sig inte om i backspegeln. Redan för 15 - 20 år sedan hade författaren den debatten med uppsalaprofessor Dan Larhammar och påtalade att det inte alls handlade om skräp, utan om DNA med ännu okänd funktion. Som skapelsetroende förväntade vi oss redan då att framtida forskning skulle visa på dolda funktioner hos det icke-proteinkodande DNA:t. Och det är där vi befinner oss idag, inte minst tack vare det så kallade ENCODE-projektet som visar att nästan all vår arvsmassa signalerar olika slag av funktioner!

När det gäller de nyare evolutionistiska teorierna om ”horisontell genöverföring” med retrovirus så finns det långt mer att säga än vad som får plats i den här artikeln, men några viktiga kommentarer är på sin plats utifrån ett design-/skapelseperspektiv:

•     För det första är det en illusion att evolutionen skulle kunna bygga en organismvärld genom att skyffla gener fram och tillbaka. Det evolutionsteorin först och främst behöver förklara är inte hur gener och anlag flyttas, utan hur de uppstår i första rummet.

•     För det andra vet vi alla – inte minst i dessa tider – att virusangrepp är någonting vi försöker skydda oss ifrån, precis som vi försöker undvika att utsättas för mutationer och för inavel (selektion), liksom att tiden bryter ner allt vi skapar och våra egna kroppar. Det bör stämma till eftertanke att just dessa nedbrytande mekanismer – mot all praktisk erfarenhet – upphöjts till skapande faktorer i det evolutionära perspektivet. Det räcker inte att ett äggläggande kräldjur plötsligt får en funktionell placenta. Dessutom behöver det bröstkörtlar med näring för den nyfödde och alla de instinkter som hör ihop med diande/amning. Att tro att en bit virus-DNA kan stoppas in i ett kräldjurs arvsmassa och efter en tid befinnas djupt integrerat i ett avancerat samspel med andra delar av arvsmassan (ett så kallat genregulatoriskt nätverk) må vara en hypotes, men trovärdig blir den inte förrän det kan visas vara möjligt. Först när en sådan integration är en verklighet och funktionell uppstår en selektiv fördel; ända fram till dess är den någonting som bara är till nackdel för organismen. Förutom att aktivera gener som möjliggör för livmodern att svara på hormoner och bilda placentan har man idag dokumenterat en rad andra funktioner hos ERV, och antalet växer dag för dag. Några exempel:

        •     Bidrar till omkombinationer av gener och till och med av hela kromosomer, vilket bidrar till ökad variation och möjliggör snabb artbildning, mer eller mindre frikopplat från mutationer och naturligt urval

        •     Bidrar till kontrollen av hjärnans utveckling under embryonalutvecklingen

        •     Styr bildandet av olika vävnadstyper i det växande embryot

        •     Reglerar en stor andel (20%) av människocellers proteintillverkning

        •     Medverkar vid reparationen av trasigt DNA (cellernas livsnödvändiga ”korrekturläsningssystem”)

        •     Upprätthåller psykisk hälsa

        •     Bidrar till medfödd immunitet mot – tro det eller ej – virusangrepp!

Det finns ingen som helst evidens för att retrovirus skulle kunna bygga in sig i arvsmassan hos en komplex organism som ett däggdjur och anta sådana centrala och många gånger livsnödvändiga funktioner i värdorganismen som nämnts ovan. Bevisbördan vilar helt och hållet på de evolutionister som förespråkar en sådan hypotes. När Sebastian tar den saken för given lämnar han i praktiken evidensen långt bakom sig och träder in på spekulationens domäner. Steget är långt mellan att bidra till en ökad variation i en population till de revolutionerande förvandlingar som ERV tillskrivs av trosvissa evolutionister, Sebastian inkluderad.

•     För det tredje, som redan nämnts, var det inte många år sedan ERV liksom andra så kallade transposoner (”hoppande gener”) betraktades som evolutionärt ”skräp” av evolutionister. Dagens forskning visar i allt ökande grad att de hoppande generna har en mycket central roll när ett ägg utvecklas till en ny individ. Vi har att göra med någonting så fantastiskt som ett dynamiskt genetiskt program som under embryots utveckling ständigt programmerar om sig självt tack vare en noga orkestrerad dans av de små DNA-bitarna som aktiverar och stänger av olika gener beroende på var de placerar sig!!! Detta är fjärran från evolutionisternas föreställningar om förmodade själviska gener.

•     För det fjärde: Om design-/skapelsehypotesen stämmer innebär det att nya följdhypoteser kan formuleras. Anledningen till att många primater har samma eller liknande ERV i exakt samma positioner i arvsmassan beror då inte på gemensam härstamning utan på gemensam funktion – primaters anatomi har så mycket gemensamt att det är fullt rimligt att de regleras med hjälp av snarlika ERV. Dagens sjukdomsalstrande retrovirus skulle då kunna påminna om arvsmassans ERV inte för att de integrerats i arvsmassan utan därför att de är degenererat genetiskt material på rymmen – alltså raka motsatsen till evolutionisternas hypotes. Men det finns också andra möjligheter i ett designperspektiv – kanske skapade Gud virus med syftet att viktiga gener skulle kunna spridas inom organismvärlden? Alla centrala funktioner däggdjurs ERV pekar mot att de skapades av Gud med de vitala funktioner de fortfarande har i sin arvsmassa, för att bidra till den genetiska mångfalden och bidra till en snabb artbildning både efter skapelsen och efter syndafloden (det finns gener som motsvarar ERV hos andra livsformer).

Om vi till slut vänder blicken mot framtiden kan vi som skapelsetroende göra några testbara förutsägelser utifrån vår hypotes att transposoner, inklusive ERV, ursprungligen skapades av Gud som en variationsskapande mekanism hos däggdjur. Molekylärbiologen Pieter Borger tar upp några sådana förväntningar i sin artikelserie Design of Life:[18]

•     Vi förväntar oss att forskare kommer att hitta många fler exempel på komplexa samspel mellan ERV-gener och värdorganismernas arvsmassa.

•     Vi förväntar oss också att hitta fler kopplingar mellan ERV och korrekturläsningen av cellernas DNA. Det skulle utgöra evidens mot att ERV skulle vara gamla ”själviska gener” med enda mål att kopiera sig själva.

•     Vi förväntar oss att hitta defekta ERV som är lätta att återge fördelaktiga funktioner (eftersom de skadats av enstaka punktmutationer sedan syndafallet).

•     Vi förväntar oss att Gud skapade retrovirus för konstruktivt syfte och att kunna upptäcka sådana exempel.

Alltså: Det vi behöver är inga spekulationer om hur virus och annat flyttat runt gener bland jordens organismer och skapar mångfald, utan evidens för hur nya gener för helt nya egenskaper och strukturer uppkommit från första början. Låt oss börja med att skaffa oss en kortlek innan vi börjar spela.



Fotnoter

[1]  Reader J., Missing Links, Oxford University Press, New York, s. 332, 2011.         [Tillbaka till texten]

[2]  Tattersall I. och Schwartz J. Extinct Humans, Westview Press, New York, s. 111, 2001.         [Tillbaka till texten]

[3]  https://www.nature.com/articles/369645a0.         [Tillbaka till texten]

[4]  Coppens Y., Le cerveau des hommes fossils. Comptes Rendues de l’Academie des Sciences. Paris: Supplément à la vie académique 3-24, 1981.         [Tillbaka till texten]

[5]  Coppens Y., Systematics, phylogeny, environment and culture of the Australopithecines, hypothesis and synthesis, Bulletin et Mémoires de la Société d’Anthropologie de Paris 13:273-284, 1983.         [Tillbaka till texten]

[6]  Falk D., Evolution of cranial blood drainage in hominids: enlarged occipital/marginal sinuses and emissary foramina, Am J Phys Anthropol 70:311-324, 1986.         [Tillbaka till texten]

[7]  Hartwig-Scherer S., Body weight prediction in early fossil hominids towards a Taxon-“independent” approach, Am J Phys Anthropol 92:17-36, 1993.         [Tillbaka till texten]

[8]  Olson T.R., Basicranial morphology of the extant hominoids and Pliocene hominoids: the new material from the Hadar Formation, Ethiopia, and it’s significance in early human evolution and taxonomy. I C.B. Stringer (red.) Aspects of human evolution, s. 99-128. London: Taylor and Francis, 1981.         [Tillbaka till texten]

[9]  Olson T.R., Cranial morphology and systematics of the Hadar formation hominids and “Australopithecus” africanus., I. E. Delson (red.) Ancestors: The Hard Evidence, s 102-119. New York: Alan R. Liss, Inc. (1985).         [Tillbaka till texten]

[10]  Senut B. och Tardieu C., Functional aspects of Plio-Pleistocene hominoid limb bones: Implications for taxonomy and phylogeny, I.E. Delson (red.), Ancestors: The Hard Evidence, s. 193-201. New York: Alan R. Liss, Inc. (1985).         [Tillbaka till texten]

[11]  Schmid P., Eine Rekonstruktion des Skelettes von A.L.288-1 (Hadar) und deren Konsequenzen, Folia Primatologica 40:283-306, 1983.         [Tillbaka till texten]

[12]  Johanson D. och Johanson L., Ancestors: In Search of Human Origins, Villard Books New York s. 50-51, 1994.         [Tillbaka till texten]

[13]  PBS, Your Inner Monkey, PBS video publicerad 20140422, citat av Neal Shubin, http://pbs.org/video/2365206925/.         [Tillbaka till texten]

[14]  Förklaringen är enkel: Ingen blir vare sig rik eller berömd på att hitta en ”utvecklingslänk” i orangutangens släkttavla – därför finns det galet mycket mer tillgängliga anslag till forskning om människans evolution än den om apors.         [Tillbaka till texten]

[15]  Grehan, J. and Schwartz, J., Evolution of the second orangutan: phylogeny and biogeography of hominid origins, Journal of Biogeography 36(10):1823–1844, 2009.         [Tillbaka till texten]

[16]  https://creation.com/are-pseudogenes-shared-mistakes-between-primate-genomes.         [Tillbaka till texten]

[17]  Se t ex The “VIGE-first hypothesis”—how easy it is to swap cause and effect https://creation.com/images/pdfs/tj/j27_3/j27_3_105-112.pdf .         [Tillbaka till texten]

[18]  Del 1: på https://www.researchgate.net/publication/330737568_Design_of_life_-_part_1_Genetic_Redundancy
          Del 2: https://www.researchgate.net/publication/330737633_The_design_of_Life_-_Part_2_Baranomes
          Del 3: https://evoinfo.org/papers/auxilary/borger3.pdf
          Del 4: https://citeseerx.ist.psu.edu/viewdoc/download?doi=10.1.1.627.114&rep=rep1&type=pdf .                                                           [Tillbaka till texten]


Copyright © 2021 Göran Schmidt

Template design by Andreas Viklund