Göran Schmidts hemsida



Main menu: Start | Rörö | Skapelsefrågan | Bibelrelaterat | Kontakt

Makaonfjäril


Main menu: Tre goda skäl | Artiklar/Debatter | Recensioner | Från skapelsens smörgåsbord | Q&A |

Sammanfattning av debatten med Erkell

BIOLOG(G)ISKA ARGUMENT

Göran Schmidt, februari 2018

De senaste året har jag varit inblandad i en debatt med Lars Johan Erkell, biologidocent i Göteborg och hängiven motståndare till oss som menar att skapelsen vittnar om sin Skapare. Erkells hållning i ursprungsfrågan är representativ för den kritik som brukar riktas mot oss evolutionskritiker [1], vilket tyder på att han ägnat en hel del tid åt att läsa in sig på frågorna, och det är han värd en eloge för – det är tyvärr inte så vanligt som man skulle önska bland skapesekritiker.

Erkell delar med sig av sina ID-kritiska åsikter på den så kallade ”Biolog(g)en” [2] under ett antal rubriker. Jag har nu sammanfattat dem i följande tre artiklar. [3] Vi får se om det blir fler med tiden.

Här följer först en sammanfattning av hans argument i de tre artiklarna och sedan artiklarna i tur och ordning. Eftersom Lars Johan bemött dem pĂ„ Biolog(g) (februari 2017) sĂ„ har jag i min tur gjort sammaledes (feb 2018).


1. Om design och molekylära maskiner

I denna artikel beskyller Erkell oss evolutionskritiker för att måla upp en falsk bild av verkligheten när vi hävdar att cellernas mikrovärld uppvisar tecken på design i form av så kallade ”molekylära maskiner”. Sådant är, menar han, falska analogier, eftersom maskiner i vår omgivning och de i cellernas värld inte går att jämföra. Som motivering lyfter Erkell fram det faktum att cellens maskiner är så små att de vibrerar slumpartat och inte alls fungerar på samma rättframma sätt som våra vardagliga maskiner. Vidare menar han att eftersom ”designerns identitet, avsikter, förmåga eller arbetssätt” är okända finns det ingen anledning att beakta skapelse som ett alternativ. All forskning måste nämligen bygga på metodologisk materialism. Man får gärna lov att vara kristen eller religiös, men inte om det påverkar hur man utför vetenskap, då bör man ägna sig åt annat.


2. Biologisk information – vad är det?

Förekomsten av stora mängder komplex och specificerad[4] information i levande organismer är som bekant ett av de tyngsta argumenten för att de tillkommit genom intelligent design – blivit skapade av Gud. I den här artikeln presenterar Erkell tre invändningar mot detta synsätt. För det första menar han att eftersom vetenskapen idag inte kan mängdbestämma denna information på ett entydigt sätt så är argumentet meningslöst. För det andra anser han att de två forskare som företräder argumentet (Stephen Meyer och Werner Gitt) bara presenterar tomma spekulationer, d v s han underkänner därmed deras vetenskapliga kompetens. Och för det tredje hävdar han att det är vetenskapligt belagt att informationen i levande varelser verkligen kan öka genom en slumpmässig process som kallas genduplicering[5] .


3. Information och funktion

I den här artikeln konstaterar Erkell att det är svårt att studera hur nya funktioner och strukturer uppstår i naturen, men att det finns datorprogram (t ex Tierra och Avida och mjukvarorna hos självlärande robotar) som simulerar detta på ett övertygande sätt. Detta bevisar, menar han, att information kan skapas genom ”naturliga processer” i form av slumpmässiga förändringar i en ”evolutionär process” i ”växelverkan med omgivningen”. Dataprogrammerarna har därmed lyckats visa att evolutionen fungerar, till skillnad från oss evolutionskritiker vars enda syfte han menar skulle vara att ”smuggla in en designer i vetenskapen”.

***

I den här lilla artikelserien kommer jag att återge hur jag bemöter Lars Johan Erkells argument genom att låna formuleringar från vårt meningsutbyte. Låt oss nu börja med den första av dem: ”Om design och molekylära maskiner”

ARTIKEL 1 - OM DESIGN OCH MOLEKYLÄRA MASKINERArtikeln i pdf-format

Göran Schmidt, januari 2015

Erkell menar att de flesta dataanimeringar av så kallade ”molekylära maskiner” (t ex olika slag av transportproteiner[7] och ”kemiska fabriker” [8] i cellerna) är missvisande, eftersom molekylerna i mikrovärlden påverkas av värmerörelsen, så kallade ”Brownska molekylrörelser”. Animeringarna ger oss då det felaktiga intrycket att händelserna i mikrovärlden sker ordnat och strukturerat, när i själva verket ett vibrerande kaos vore en mer korrekt beskrivning av tillståndet där.

Men en extrem lågfartsåtergivning av en konsertpianists fingrar under ett snabbt stycke av en konsert, eller en balettdansös dans, skulle också avslöja en mängd ofullkomligheter, vilket inte hindrar att publiken kan trollbindas av artisternas bländande skicklighet och elegans. På samma sätt bidrar de myriader kinesinmolekyler som ständigt traskar sina bestämda banor i dina och mina celler för att leverera rätt molekyl på rätt plats i rätt tid – molekylrörelserna till trots – till att vi kan andas, tänka och leva. Erkells påstående att de molekylära vibrationerna skulle "störa funktionen" hos levande system saknar helt och hållet vetenskapligt belägg. Först skulle han behöva bevisa att den levande organismen i dess helhet skulle fungera effektivare i avsaknad av de molekylära rörelserna. Det vore naturligtvis helt otänkbart, eftersom det bland annat skulle betyda att organismen skulle leva och verka vid absoluta nollpunkten (-273,15 K). Då skulle även all ämnestransport vara omöjlig, vilket gör att detta argument faller på sin egen orimlighet.

Lars Johan Erkells andra argument att intelligent design är meningslös som förklaringsmodell eftersom intelligensens egenskaper är okända håller inte heller. Bara för att jag inte har en aning om vem som tillverkade datorn jag skriver på, och inte vet någonting alls om personens eller personernas identitet, avsikter, förmåga eller arbetssätt, så skulle det enligt Erkells logik vara fel att hävda att den blivit designad. Men det har naturligtvis inte med saken att göra – det finns omistliga markörer för design i min dator, och än mer i den levande världen. En dator är trots allt bara en verkan av en större orsak – nämligen mänskligt medvetande, intelligens och vilja.

Stephen C. Meyer har en träffande bild i sin bok ”Signature in the Cell” [9]. Han refererar till de berömda stenstatyerna på Påskön i sydöstra Stilla havet. Dessa bär omistliga kännetecken på design. Utan att vi har någon metod för att kvantifiera dessa kännetecken kan vi konstatera att de är formade på ett komplext och specifikt sätt så att vi omedelbart och intuitivt kan dra slutsatsen att de föreställer människoansikten. Strukturer i levande celler (som bakterieflagellen, blodlevringssystemet hos däggdjur etc) föreställer inte människoansikten, men även de är såväl komplexa som specifika och därför är analogin högst relevant – även naturens sinnrika strukturer förutsätter en större Orsak.

Inte bara inom arkeologin anses det både naturligt och accepterat att referera till intelligens som en giltig orsak bakom olika fenomen, utan även inom rymdforskningen. I samband med Search for extraterrestrial intelligence (SETI-institutet[10]) resonerar man på liknande sätt. Inom detta projekt söker man av världsrymdens elektromagnetiska strålning och analyserar denna för att eventuellt kunna vaska fram komplex och specifik information (t ex följder av primtal) ur bruset, som då skulle tolkas som bevis för utomjordisk intelligens.
Vi skapelseföreträdare tillämpar precis samma analogi på den levande världen. Men för att upptäcka specificerad information i denna behöver man inte dyra radioteleskop och superdatorer som vid det hittills fruktlösa sökandet vid SETI. Det räcker idag att ta fram läroboken i cellbiologi!

"All forskning måste bygga på metodologisk materialism", skriver Erkell. Det är sant, men bara i en begränsad bemärkelse. Naturvetenskaplig forskning grundar sig på iakttagelser och tolkningar av naturliga fenomen (möjligen med undantag av vissa grenar av kvantfysiken). Historisk forskning, däremot, bygger på en kombination av naturvetenskapliga metoder (t ex kol-14, arkeologiska utgrävningar etc) och de tolkningar man gör när man söker den bästa förklaringen till olika data. Den av tolkningarna man väljer är den som bäst förklarar de aktuella fenomenen. En påträffad lertavla med något som liknar skrivtecken tolkas t ex som ett bevis på (mänsklig) intelligens. Ursprungsfrågan är i högsta grad en historisk vetenskap som inbegriper såväl naturvetenskapliga som historiska arbetsmetoder. Det är där Erkell skjuter över målet.

Det är naturligtvis fullt möjligt att tro på en Skapare som använde evolutionen som skapelsemetod. Och hade vi funnit argumenten för evolution övertygande skulle vi troligen ha justerat vår teologi. Det hade besparat oss åtskilliga dispyter på båda sidor om kyrkans väggar. Men där är vi inte. För varje år vi vänder och vrider på evolutionsargumenten desto mer luft finner vi i det evolutionära tankebygget, desto fler argument som pekar i en helt annan riktning, och desto fastare blir vårt förtroende för både vår Skapare och vårt kristna styrdokument. Tyvärr tycks förkärleken för materialistiska förklaringar vara alltför stor för att andra tolkningar av fakta än de materialistiska ska bli mer allmänt accepterade. Men det spelar egentligen mindre roll, eftersom det är sakfrågan som betyder något och inte på vilken sida majoriteten väljer att ställa sig, vare sig den utgörs av troende eller inte. För majoritet och sanning har sällan visat sig vara synonyma begrepp.

Slutligen säger sig Erkell inte förstå sambandet mellan slumpmässiga molekylrörelser och fenomenet biologisk information. Men han skulle lika gärna kunnat läsa en nyinköpt deckare och ställa sig frågan – hur skulle informationen i, och organisationen av, berättelsen kunna hänga ihop med de vibrerande molekylerna av cellulosa och trycksvärta som bygger upp sidorna – "var är sammanhanget?".

– Jo, att en Författares intelligens skapat och organiserat informationen och sett till att den manifesterats i materiell form. Alls inte mer gåtfullt än så. Det gäller deckare och det gäller allt levande.

Så faktum kvarstår – trots en annars kompetent biologs försök att grumla bilden – de molekylära maskinerna är och förblir manifestationer av Skaparens storhet i cellernas mikrovärld!


I februari 2017 publicerade Lars Johan Erkell tvĂ„ artiklar pĂ„ Biolog(g) dĂ€r han presenterade sina invĂ€ndningar mot ovanstĂ„ende sammanfattning om vĂ„r debatt om molekylĂ€ra maskiner. Den andra av dem Ă€gnar Erkell Ă„t att förklara varför han inte anser att Intelligent Design Ă€r vetenskap. Du kan lĂ€sa dem här ("del 1") respektive här ("del 2") (extern länk i separat fönster).

Jag har nu (i februari 2018) publicerat nedanstÄende tvÄ artiklar dÀr jag motiverar varför Erkells slutsatser dÀr Àr felaktiga och missvisande.

Kommentar till Erkells sammanfattning av ”Om molekylĂ€ra maskiner” Artikeln i pdf-format


Göran Schmidt, februari 2018

Jag har egentligen ingenting att invÀnda mot Erkells formulering att molekylÀra maskiner arbetar stokastiskt och konstruerade maskiner deterministiskt. Men det Àr inte jag som missar nÄgon poÀng i det hÀr sammanhanget, det Àr Erkell. Nettoresultatet Àr just vad som rÀknas, och det Àr svindlande effektivt. NÀr det t ex gÀller flagellmotorn nÀrmar sig verkningsgraden 100%, trots denna stokastiska funktionsprincip. Det Àr avsevÀrt högre Àn vÄra egen tids elmotorer. Och av allt att döma Àr det den enda funktionsprincip som skulle fungera i den subcellulÀra mikroskalan. Tack vare dess effektivitet kan Erkell sitta dÀr och lÀsa och tÀnka.

Erkell

”Och hur vet vi att det inte kan finnas nĂ„got annat Ă€n medveten design som kan Ă„stadkomma komplicerade mekanismer? Det Ă€r omöjligt att veta.”
Forskning kan inte bedrivas pĂ„ grundval om antaganden om hypotetiska framtidsperspektiv. Den mĂ„ste baseras pĂ„ vad vi faktiskt vet om vĂ€rlden runt omkring oss. Det Ă€r i och för sig oklart vad Erkell menar med ”komplicerade mekanismer”, men till dess att nĂ„gon annan orsak upptĂ€cks bör medveten design vara arbetshypotesen. Och det Ă€r den redan idag.


I ett försök att bortförklara analogin mellan molekylÀra maskiner och mÀnskligt konstruerade dito försöker Erkell argumentera för att de inte Àr tillrÀckligt lika varandra för att analogin ska vara giltig, och att detta skulle innebÀra ett dilemma för ID. Problemet Àr bara att skillnaden dem emellan huvudsakligen bestÄr i att naturens strukturer som regel Àr vida överlÀgsna de mÀnskliga motsvarigheterna nÀr det gÀller bÄde sinnrikhet, driftsÀkerhet, verkningsgrad och annat. Analogin Àr dÀrför haltande pÄ ett helt annat vis Àn vad Erkell förestÀller sig; om en mÀnsklig konstruktion krÀver en medveten, intelligent konstruktör, sÄ gör naturens motsvarigheter det i lÄngt mycket högre grad! Om detta skulle vara ett dilemma sÄ Àr det för evolutionister.

Erkell har missförstÄtt begreppet komplex specificerad information (CSI) som vore det rÀtt och slÀtt komplex information (CI). S:et stÄr för specificerad. Det Àr dÀrför Erkell stÀndigt hamnar sÄ snett i sitt resonemang. ID talar om mer Àn om att en mekanism Àr komplicerad eller komplex. Det Àr just detta som Àr huvudpoÀngen med CSI-begreppet. Vilka orsaker som helst kan skapa komplexitet. Det vet var och en som fÄtt trassel pÄ sin fiskelina. Arvsmassan och livets strukturer Àr inte bara komplexa (Àven om det kan synas sÄ om man som Erkell snöar in i partikelvÀrldens Brownska molekylrörelser). De kÀnnetecknas ocksÄ av djup ÀndamÄlsenlighet och funktionalitet. Komplexiteten Àr inte ett skatbo pÄ fiskerullen, den Àr en nödvÀndig förutsÀttning för att uppnÄ och bibehÄlla livets alla sinnrika processer. Förekomsten av teleologi i naturen utgör stark evidens för design.

Slutligen – Erkells avslutande resonemang om ID:s bristande falsifierbarhet och dĂ€rmed vetenskaplighet brister pĂ„ flera punkter. Dels Ă€r bristande falsifierbarhet, som jag redan tidigare pĂ„pekat (och som Erkell ocksĂ„ medger), inte tillrĂ€ckligt demarkationskriterium för att avfĂ€rda en teori som ovetenskaplig. Och dels stĂ„r och faller Erkells argumentation med om begreppet CSI Ă€r odefinierad och omĂ€tbar eller ej. Eftersom CSI de facto Ă€r definierad och dĂ„ det bevisligen finns vetenskapliga publikationer som presenterar ansatser till att kvantifiera CSI sĂ„ kan vi en gĂ„ng för alla lĂ€gga frĂ„gan om ID:s vetenskaplighet till handlingarna. Det finns ingen anledning att stĂ€lla större krav pĂ„ ID Ă€n pĂ„ nĂ„gon annan vetenskaplig teori. ID har redan etablerat sig som ett vetenskapligt projekt och har kommit för att stanna.

Kommentar till Erkells artikel ”Om vetenskapliga förklaringar”Artikeln i pdf-format


Göran Schmidt, februari 2018

Erkell vidhĂ„ller att man inte kan förklara nĂ„got med en okĂ€nd Designer och att min analogi dĂ€rför inte hĂ„ller. Han har naturligtvis helt rĂ€tt i att den, liksom alla analogier och liknelser, haltar i nĂ„gon bemĂ€rkelse, men liksom alla analogier och liknelser har den ocksĂ„ en kĂ€rna av sanning. En sanning som Erkell förgĂ€ves försöker vĂ€rja sig för. Han motiverar det med att man ”inom vetenskapen förklarar man fenomen med faktorer man vet nĂ„got om”, men vĂ€ljer att blunda för det faktum att vetenskapen stundtals försöker förklara fenomen med faktorer som Ă€r sĂ„ ofullstĂ€ndigt kĂ€nda eller svagt verifierade att det ger förklaringsmodellen ett omotiverat sken av vetenskaplighet.

Vad betrĂ€ffar evolutionsteorin har jag belyst flera exempel pĂ„ denna scientistiska övertro pĂ„ ofullstĂ€ndigt obelagda, omdiskuterade eller rentav vederlagda mekanismer. Ett exempel – det finns mĂ„nga sĂ„dana – Ă€r evolutionens försanthĂ„llna förmĂ„ga att frambringa praktiskt taget identiska, komplexa och hierarkiskt arrangerade strukturer kodade av snarlika gensekvenser hos fylogenetiskt vitt skilda organismer, nĂ€mligen sĂ„ kallade analoga strukturer genom "konvergent evolution". Exemplen pĂ„ detta Ă€r sĂ„ allmĂ€nt förekommande att det Ă€r onödigt att ödsla tid pĂ„ att referera till det. Det Ă€r bara för den tvivlande att googla pĂ„ ”konvergent evolution”. Vilken Ă€r dĂ„ ”den faktor man vet nĂ„got om” som ligger till grund för detta universella fenomen i organismvĂ€rlden? Jo, en selektion som verkar pĂ„ slumpmĂ€ssiga mutationer. Har dĂ„ vetenskapen verifierat existensen av konstruktiva mutationer? Nej, inte ett enda exempel som hĂ„ller för en kritisk granskning, vilket vi frĂ„n ID-hĂ„ll demonstrerat i fall efter fall, och som jag gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng pĂ„talat under den hĂ€r debatten. Det betyder i praktiken att den faktor som bĂ€r upp idĂ©n om den konvergenta evolutionen Ă€r tron pĂ„ den allsmĂ€ktiga Evolutionen och i princip ingenting annat. FĂ„ om ens nĂ„gon evolutionist skulle vĂ„ga erkĂ€nna detta uppenbara faktum. SĂ„ kĂ€nslig Ă€r frĂ„gan.

Erkell:

”Och Ă€nnu vĂ€rre, vi kan heller inte skaffa oss nĂ„gon kunskap om den hĂ€r designern. Det finns de som tror en massa saker, men ingen vet nĂ„got.”
Nu ger sig Erkell in pÄ teologins omrÄde, och dÄ blir svaret av samma karaktÀr. HÀr vet docenten inte hur fel han har. Den som har tagit emot Jesus Kristus, fÄtt sin synd förlÄten och blivit fylld av Guds Ande har inte bara en subjektiv tro i den bemÀrkelse som Erkell förestÀller sig, utan en lika konkret objektiv erfarenhet som nÄgon fysisk/materiell orsak skulle Ästadkomma. Jesus uppenbarar Designern. En och samma erfarenhet Àr tillgÀnglig för var och en som vill tro, alldeles oberoende bakgrund, lÀrd som olÀrd, religiös eller oreligiös. Det Àr den oerfarnes erfarenhet Erkell uttrycker, den okunniges kunskap och den blindes synintryck.

Utan att sjÀlv vara medveten om det bekrÀftar Erkell det jag skriver angÄende SETI-projektet.

Erkell:

För att en forskare skall ta till en ”designförklaring” krĂ€vs emellertid att:
a) man Àr sÀker pÄ att det existerar en designer.
b) man vet att designerns sÀtt att arbeta kan förklara det fenomen man studerar.
Återigen, man förklarar fenomen med faktorer man vet nĂ„got om.
TillÀmpat pÄ SETI skulle detta innebÀra:


1. att forskarna Ă€r sĂ€kra pĂ„ att det existerar intelligenta utomjordingar. Är det sĂ„? Svar: Nej!

2. att forskarna vet att intelligenta utomjordingar kan sĂ€nda kodade budskap till oss pĂ„ jorden. Är det sĂ„? Nej!

Slutsatsen blir att SETI-projektets ”designförklaring” Ă€r ogiltig. Man förklarar fenomen med faktorer man inte vet nĂ„gonting om. Men detta Ă€r tĂ€mligen okontroversiellt i den vetenskapliga vĂ€rlden. I logikens namn borde det lika sjĂ€lvklart gĂ€lla ID-baserad forskning.

Erkell:

”PĂ„ rationella grunder har vi gissat oss till mönster vi skall leta efter, och sedan söker vi observationer som passar mönstret. Hypotesen kommer alltsĂ„ före observationerna.”
Inom forensisk vetenskap utnyttjar man kÀnda principer för designdetektion pÄ de observationer man gör pÄ en brottsplats eller av en programkod och drar sedan sina slutsatser. PÄ samma sÀtt söker ID-forskningen rationellt framtagna designmarkörer i levande system och drar slutsatser utifrÄn det.

Erkell:

”Om egenskaperna hos en â€Ă¶vernaturlig designer” vet vi ingenting. VĂ€rre Ă€n sĂ„ – vi KAN inte veta nĂ„gonting.”
Det Àr sant att vi inte kan förstÄ djupen i Gud. Men det Àr heller inte nödvÀndigt för att kunna detektera design som sÄdan. Det rÀcker med grundantagandet att rationellt resonerande mÀnniskor i en rationellt begriplig vÀrld avspeglar en rationell Gud. Det kan jÀmföras med evolutionismens motbild att rationellt resonerande mÀnniskor i en rationellt begriplig vÀrld avspeglar slump, kaos och yttersta meningslöshet. Varför skulle det vara mer relevant? Insikten om Guds oerhörda makt och intellekt Àr för övrigt skÀlet till att ID-teoretiker till skillnad frÄn evolutionsteoretiker inte fokuserar pÄ skapelsemekanismen som sÄdan, utan pÄ de fenomen som Àr möjliga att studera hÀr och nu. Det utesluter förstÄs inte att Guds skapelseprinciper kan studeras. Det Àr bÄde möjligt och fascinerande.


NĂ€r Erkell ska redogöra för begreppet ”materialism” och skillnaderna mellan dess metodologiska och metafysiska varianter skriver han att jag vill ”framstĂ€lla (mina) motstĂ„ndare ”evolutionisterna” som dogmatiska och trĂ„ngsynta ateister”. Men det Ă€r givetvis en sanning med modifikation. Den kategorin förekommer tyvĂ€rr, men de allra flesta naturvetare, troende som inte troende, utgĂ„r bara alltför oreflekterat frĂ„n att den metodologiska materialismen Ă€r obegrĂ€nsat tillĂ€mpbar pĂ„ alla naturens fenomen. Detta Ă€r en helt relevant utgĂ„ngspunkt i all forskning, men om man inte blivit skolad i att reflektera över att metoden kan ha begrĂ€nsningar finns risken att man inte inser att magra forskningsresultat kan vara en signal att stanna, upp, ta ett steg tillbaka och pröva en ny och mer fruktbar vĂ€g. Jag har behandlat Ă€mnet Ă€ven i mitt sista inlĂ€gg i trĂ„den ”Om evolutionĂ€ra nyheter”.

Det kan vara pÄ sin plats med en historisk parallell: I början av 1700-talet mötte Gottfried Wilhelm von Leibniz motstÄnd frÄn sina matematikkolleger nÀr han ville införa oÀndlighetsbegreppet i matematiken. Det ansÄgs bÄde absurt och oestetiskt. Men han lyckades till slut övertyga sin omgivning och resultatet blev bÄde differentialkalkyl och integralkalkyl. Accepterandet av oÀndligheten som begrepp förvandlade inte matematiken till en ockult företeelse, utan omvÀgen via det ofattbara kom i stÀllet att bli nyckeln till helt nya landvinningar inom matematikens och fysikens vÀrld.

ID Àr inte farligare Àn sÄ. ErkÀnnandet av en Designer bakom skapelsen kommer ingalunda att innebÀra att forskare överger den metodologiska materialismen som arbetsprincip, men kommer att öppna nya perspektiv och dörrar för framtida forskning, och kommer att stÀnga andra dörrar dÀrför att de stigarna visat sig vara ÄtervÀndsgrÀnder som burit en ringa frukt.


ARTIKEL 2 – BIOLOGISK INFORMATION - VAD ÄR DET?Artikeln i pdf-format

Göran Schmidt, maj 2015

Först lite information om information
Det är inte realistiskt att behandla informationsfrågan på djupet i den här artikeln, och jag är heller ingen utbildad informationsteoretiker, men dessbättre behöver man heller inte vara det för att kunna förstå hur relevant informationsfrågan är med avseende på frågan om vårt ursprung, och vilken nagel i ögat den utgör för evolutionsmens förespråkare.

Förenklat kan man säga att det finns olika nivåer av information. De följande tre bokstavsföljderna får illustrera detta:

ldjfri wnfjfiqpw kntyqqgybybh p hhybggfwäidslgfhåpnaprgönhoivb dktowäqmcöenhhd         (1)

ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab ab         (2)

Tänk dig till sist en följd av bokstäver som den mening du läser i just detta ögonblick!         (3)

Den första bokstavsföljden är slumpmässig, den andra lag-/regelstyrd och den tredje skapad av mänskligt medvetande (”intelligens”).

Den amerikanske matematikern och elektronikingenjören Claude Shannon (1916-2001) brukar betraktas som informationsteorins grundare. Han formulerade en matematisk modell för mängdbestämning av informationsinnehållet i en godtycklig följd av symboler. Modellen bygger på sannolikheter - ju mer osannolik en viss symbol är, desto större informationsinnehåll bär den. Men informationsinnehållet är detsamma oavsett om bokstavsföljden är helt meningslös eller djupt meningsfull, och det gör att mängden ”Shannoninformation” inte fångar det som är mest relevant och intressant, det vi i dagligt tal menar med information – nämligen meningsfullhet – den egenskap som särskiljer den tredje bokstavsföljden från de båda andra[11].

Designteoretiker[12] skulle säga att symbolföljden (1) ovan är ospecificerad, men väldigt komplex[13]. Den motsvarar så kallat kosmiskt brus, flimret på en kanallös TV, eller gasmolekylernas rörelser i luften.

Nummer (2) präglas av ett upprepat (eller ”repetitivt”) mönster, likt det man finner i form av vågmärken på en sandstrand, radiosignalerna från pulsarer i rymden, den regelbundna strukturen hos en snöflinga, hos vattenvirveln i ett badkarsutlopp eller i form av så kallade fraktaler inom matematiken. Det är den sortens mönster som våra naturlagar åstadkommer. Även om mönstret är specifikt (i bemärkelsen att det passar in i ett bestämt mönster) så är det inte komplext, eftersom det går att komprimera till en liten banal formel som i det givna exemplet lyder (ab )n, där n=26.

Många naturliga företeelser karakteriseras av kombinationer av slumpmässighet och lagbundenhet, som t ex vädersystem och havsströmmar.

Bokstavssekvensen (3) är den enda av de tre som med rätta kan kallas för en ”mening”. Intelligenta varelser som du och jag har förmågan att producera symbolföljder som bär meningsfull information från en avsändare (i det här fallet mig) till en mottagare (i det här fallet dig som läsare) med ett bestämt syfte (här: att bli lite mer informerad om ämnet för den här artikeln). Sekvensen är specificerad därför att den är både språkligt och innehållsmässigt relevant, begriplig och meningsfull. Dessutom är den komplex, i likhet med nummer (1).

Just den här tredje och sista egenskapen hos information är det som varit i fokus i min debatt med Lars Johan Erkell. Vi designförespråkare menar att det är just den här informationsnivån som präglar levande varelser. Vi hävdar vidare att just denna nivå undantagslöst har ett intelligent upphov. Varje ögonblick skapar intelligenta, medvetna varelser bevisligen stora mängder information som är både specificerad och komplex (som t ex den här texten). Sammantaget menar vi att detta utgör ett starkt argument - eller ”bevis” om man så önskar - för att det finns en intelligent Skapare som orsak till jordens livsformer; med andra ord en aspekt av det teologer kallar ”den allmänna Gudsuppenbarelsen”.


Erkells motargument

Erkells motargument kan sammanfattas så här:

1.        Det är en ”falsk analogi” att informationen i skriven text skulle ha någonting med livets information i DNA att göra.

2.        Informationen i DNA skiljer sig inte från den från exempelvis pulsarer[14] i rymden.

3.        Eftersom meningsfull information inte kan mätas och särskiljas från lägre informationsnivåer är hela informationsfrågan irrelevant för frågan om vårt ursprung.

4.         Det är bevisat att informationen i levande organismers arvsmassor kan öka genom det slag av mutationer som kallas genduplikationer.

5.         Troende informationsteoretiker och designföreträdare är inkompetenta och representerar pseudovetenskap.

Låt oss granska dessa påståenden.

1. ”Livets information – en falsk analogi”

De flesta levande varelser genomgår en utveckling från ägg till vuxen under en period av några veckor till ett antal månader. Vad är det som styr monteringen av de levande varelserna till synes av sig själv? Och vad är det som reglerar alla de tusentals kemiska processer som försiggår inuti cellerna? Svaret är enzymer. Enzymer är proteiner. Och recepten för proteinerna är kodade i DNA, som därmed är cellens informationsbärare.

Erkell hävdar att den levande världen inte innehåller information i den mening som vi människor använder begreppet till vardags, utan i stället i form av något han kallar ”funktionella mönster”. Men han förklarar inte vad han menar med detta begrepp, och därför har jag svårt att se det som någonting annat än en bortförklaring eller dimridå i syfte att inte behöva ta itu med frågan om informationens ursprung. Mer namnkunniga evolutionistiska naturvetare verkar inte dela Erkells uppfattning. Ett par exempel:

“Genernas maskinkod är kusligt datorlika. Bortsett från skillnader i terminologi skulle sidorna i en tidskrift om molekylärbiologi kunna bytas ut mot dem i en tidskrift om datateknik.”
(Richard Dawkins, River Out of Eden: A Darwinian View of Life, s. 17 (New York: Basic Books, 1995).)

”Det är viktigt att förstå att vi inte resonerar genom analogi. Sekvenshypotesen [att symbolernas ordningsföljd definierar meningen] är direkt tillämpbar på proteinet och den genetiska texten såväl som på skrivet språk, och därmed är behandlingen matematiskt identisk.”
(Hubert P. Yockey, 1981. "Self Organization Origin of Life Scenarios and Information Theory," J. Theoret. Biol. 91, 13. Citat på s. 16.)

Ateisten Richard Dawkins noterar alltså den häpnadsväckande analogin mellan datorernas och cellernas värld. Och Yockey går ett steg längre när han säger att det här handlar om mer än en analogi, informationen i DNA och i mänskligt språk är identiska till sin natur!

Så Lars Johan Erkell kommer inte bara i otakt med andra evolutionister, han glömmer dessutom att det är just vår förståelse av principerna bakom ”vardagsinformation” som hjälpt oss att urskilja och förstå livets informationssystem. Det ger oss skäl att förvänta oss att analogin bör vara tillämpbar även med avseende på dess ursprung.

I andra trådar på Biolog(g)en nämner Erkell datorsimuleringar av evolverande virtuella ”organismer” som bevis för att evolutionsmekanismerna mutationer och naturligt urval kan skapa ny information och nya egenskaper. I ljuset av ovanstående är det intressant att han helt okritiskt förlitar sig på att informationsteknologins simuleringar i en digital och extremt förenklad version av verkligheten ger ”bevis” för den biologiska evolutionsteorin, samtidigt som han tycks mena att biologisk information egentligen bara är ett uttryck för kreationistiskt önsketänkande. Vad motiverar denna inkonsekvens, om inte en okritisk tro på evolutionen?


2. ”Pulsarer bevisar att information kan skapas spontant i naturen”

Detta argument har jag redan kommenterat i inledningen. Pulsarernas regelbundna signaler i det kosmiska bruset utgörs av repetitiva mönster som är precis av det slag som vi kan förvänta oss av naturlagarna. (Vars uppkomst givetvis i sig själv är ett mysterium, men det är en annan historia).


3. ”Eftersom meningsfull information inte går att mäta är det ointressant att diskutera den”

Ambitionen bakom detta tredje av Ekells argument är att finna ännu ett alibi att slippa hantera frågan om informationens ursprung. Det är inte så konstigt, för informationsfrågan torde vara den primära utmaningen för evolutionsteorin.

Det går att göra en beräkning av den undre gränsen för mängden information i en varelses arvsmassa genom att uppskatta hur många kvävebaser (”bokstäver”) i DNA som behövs för att koda för alla de olika proteiner som bygger upp organismen, får den att vara livsduglig och kunna föröka sig, och sedan tillämpa Shannons beräkningsmodell. Evolutionister förutsätter att en hög andel av arvsmassorna är ”skräp”, medan skapelseföreträdare förväntar sig en mycket begränsad andel icke-funktionellt DNA[15]. Till detta kommer dels att varje enskild gen i medeltal kodar för fem (men ibland upp till flera hundra) olika proteiner med varierande funktion, och dels att samma DNA-text, till skillnad från den här artikeltexten, i cellen läses och översätts till proteiner i flera överlappande dimensioner, däribland baklänges. Detta gör det rimligt att förvänta att cellernas information är kraftigt komprimerad och avsevärt större än antalet ”bokstäver” anger (6,4 Gbit[16] i människans fall). I dagsläget vet ingen med vilken faktor cellernas informationsinnehåll bör multipliceras, men att använda detta som ett argument för att helt bortse från frågan om informationens uppkomst är givetvis bara ett svepskäl.


4. ”Det är bevisat att informationen i levande organismers arvsmassor kan öka genom genduplikationer.”

Hur förklarar evolutionsteoretiker att det genetiska programmet i en urtida primitiv för-bakterie kunnat utvecklas till de formidabla mjukvaruprogram som präglar nu levande organismer? Svaret bygger på att enskilda gener ska ha råkat ut för mutationer som inneburit att dottercellen av misstag fått dubbla eller flerdubbla upplagor av samma information i förhållande till modercellen. Sedan förutsätter teorin (under förutsättning att organismen inte tar skada av förändringen och elimineras av det naturliga urvalet) att det sker mutationer i de extra kopiorna till dess att någon av dem plötsligt råkar[17] ha förvandlats till en helt ny funktionell gen som leder till en helt ny egenskap. Genom denna mekanism menar man att praktiskt taget alla de gener och egenskaper som skiljer oss och allt annat levande från blågröna bakterier har uppstått under ”årmiljonernas” lopp. Bevis för detta menar Erkell går att utläsa ur de fyra cellbiologiska studier han hänvisar till. De handlar om maltasenzymer, glukokortikoidreceptorn, protonpumpen och citratätande bakterier. Utrymmet är alltför begränsat – och även alltför invecklat för en ”normal” läsare – att jag väljer att hänvisa den som vill tränga in i detaljerna att ta del av mitt och Erkells meningsutbyte under rubriken 2014-2015 uppe till höger på den här sidan. Den som gör det kommer nog att dela min uppfattning att inget av dessa fyra exempel visar sig stödja evolutionsmodellen på bekostnad av skapelsemodellen.

För dig som väljer att inte göra detta konstaterar jag i all korthet följande:

I det första fallet (maltasenzymer) är resultaten förväntade ur både evolutionärt perspektiv och ur designperspektiv.


I det andra fallet (glukokortikoidreceptorn) hänvisar forskarna till mutationer som minskar specificiteten (och därmed informationsinnehållet) i organismernas arvsmassor. Gång på gång påpekar vi evolutionskritiker att det inte går att bygga en evolutionär förmögenhet genom att oavbrutet försälja produkter som utan undantag går plus/minus noll eller med förlust. Inte ens med miljarder år till förfogande vore detta möjligt – tvärt om.

I det tredje fallet (protonpumpen) hävdar forskarna att försöksorganismerna blivit mer komplexa genom att proteinfunktioner hos dem slås ut och går förlorade. Kommentar överflödig.

Och i det sista fallet (citronsyraätande bakterier[18]) gör forskarna anspråk på att en helt ny egenskap uppkommit hos bakterier genom mutationer och selektion. Granskar man mekanismerna bakom den nya egenskapen visar den sig vara ett resultat dels av förstörda genfunktioner och dels av kopiering till flera upplagor av en och samma gen.

De empiriska iakttagelserna från samtliga dessa försök är med andra ord helt samstämmiga och stödjer tesen att Gud i begynnelsen skapade en fantastisk värld som idag befinner sig i degenerering! Bara om man okritiskt fokuserar på förändringar som sådana, och blundar för förändringarnas nedbrytande karaktär, kan man komma till någon annan slutsats. Men att blunda brukar sällan vara en väg till framgång.

Erkell, däremot, skriver triumfatoriskt: ”Det är alltså visat, teoretiskt och empiriskt, att evolutionära processer kan öka informationen i biologiska system.”

Men den saken kunde han lika gärna kunnat illustrera genom att kopiera några godtyckligt valda meningar i sin artikel och klistra in dem på ytterligare några slumpmässigt valda ställen i syfte att få mer sagt. Alternativt kunde han ha tagit sig en tupplur med ansiktet tryckt mot tangentbordet. Det skulle ha tillfört artikeln avsevärda mängder Shannoninformation. Men knappast några bättre argument...


5. ”Designteoretiker är inkompetenta och religiösa fanatiker”

Erkell behandlar både Werner Gitt och Stephen Meyer mycket nedvärderande och beskyller bl a Gitt som är professor emeritus i informationsteori för att ha missförstått grundläggande informationsbegrepp (!). Det är ingen överdrift att påstå att det blir aningen magstarkt.

Men evolutionister som Erkell har inget annat val än att framhärda i att även meningsbärande biologisk information kan uppstå – och ständigt uppstår – genom slump och naturlagar i kombination, därför att ett strängt materialistisk förhållningssätt inte tillåter någonting annat. Som alibi använder Erkell den så kallade metodologiska materialismen, d v s den grundläggande arbetsmetodik inom empirisk vetenskap som bygger på naturliga förklaringar och att man under experimentellt arbete inte räknar med mirakel i provrören. Det är givetvis överflödigt att nämna att skapelsetroende forskare inte heller förväntar sig sådana mirakel i labbet, vare sig idag eller när de en gång lade grunden till empirisk forskning. Evolutionister råkar ofta glömma att evolutionsteorin huvudsakligen är en historisk vetenskap som behandlar unika händelser som inte kan iakttas i laboratoriets provrör. Det är beklagligt att forskningen inom ursprungsområdet kommit att domineras av personer som alla delar samma rigida skräck för andra förklaringsmodeller än strängt materialistiska. Detta begränsar mångfald och tycks främja enfald inom området.


Avslutning

Sammanfattningsvis går det att urskilja och sammanfatta följande strategi hos Lars Johan Erkell i frågan om den biologiska informationens ursprung:

1. Förklara att information visst kan uppstå genom naturliga processer utan någon intelligent inblandning.

2. Annars – hävda att biologisk information inte kan mätas och att det därför inte finns någon anledning att debattera den.

3. Annars – hävda att livets information bara är en kreationistisk illusion.

4. Annars – hävda att meningsmotståndarna är vetenskapligt inkompetenta och/eller religiösa fanatiker och att deras argument därför inte är trovärdiga.

Livets information som kodar för alla egenskaper och funktioner hos alla levande och utdöda organismer är långt mer sofistikerad än något informationssystem som skapats av mänsklig intelligens. Att detta pekar mot en ofantligt vis Skapare är en högst relevant slutledning. Att som biolog och naturvetare avfärda denna slutsats som ovetenskaplig, samtidigt som hypoteser om kvantfluktuationer och multiversa i elva dimensioner anses som vetenskapliga och ”användbara” inom fysikens värld gränsar till det absurda, och kan bara finna sin orsak i att materialismen upphöjts till avgud och förnuftet satts på undantag.

I februari 2017 publicerade Lars Johan Erkell en artikel pĂ„ Biolog(g) dĂ€r han presenterade sina invĂ€ndningar mot ovanstĂ„ende sammanfattning av vĂ„r debatt om biologisk information. Du kan lĂ€sa den hĂ€r ("del 3") (extern länk i separat fönster).

Jag har nu (i februari 2018) publicerat nedanstÄende artikel dÀr jag motiverar varför Erkells slutsatser dÀr Àr felaktiga och missvisande.

Kommentar till Erkells sammanfattning av ”Om biologisk information” Artikeln i pdf-format


Göran Schmidt, februari 2018

Erkell missrepresenterar ID-teorins argumentationskedja nÀr det gÀller den komplexa, specificerade informationen (CSI). Följande Àr den korrekta formuleringen:

•          Inga materiella orsaker har kunnat pĂ„visas som förmĂ„r skapa stora mĂ€ngder CSI.

•          Intelligenta orsaker producerar stĂ€ndigt stora mĂ€ngder CSI.

•          DĂ€rför utgör Intelligent design den bĂ€sta förklaringen till cellernas innehĂ„ll av CSI!

Detta resonemang förutsĂ€tter mycket riktigt en definition av CSI, och dĂ€rtill en metod att pĂ„visa stora mĂ€ngder CSI, men dĂ€remot varken nĂ„gon exakt mĂ€tmetod eller nĂ„got ”teorem” av det slag som Erkell pĂ„stĂ„r. DĂ€rför Ă€r hans analys mer eller mindre irrelevant, och skulle egentligen kunna lĂ€mnas dĂ€rhĂ€n, men för helhetens skull jag vĂ€ljer likvĂ€l att kommentera den:

Om definition av genetisk information
En av definitionerna av information enligt Merriam-Websters dictionary lyder som följer:

”2b: The attribute inherent in and communicated by one of two or more alternative sequences or arrangements of something (as nucleotides in DNA or binary digits in a computer program) that produce specific effects.” (min understrykning)
Observera att definitionen nĂ€mner genererandet av specifika effekter. Specificitet Ă€r med andra ord – helt i enlighet med vad ID-teoretiker hĂ€vdar – nĂ„gonting centralt för informationsbegreppet, inklusive den biologiska/genetiska.

Egentligen borde det rĂ€cka för att vederlĂ€gga Erkells pĂ„stĂ„ende att DNA inte innehĂ„ller information utan den dĂ€r diffusa företeelsen som han vĂ€ljer att kalla ”funktionella mönster och sekvenser”.

Det krĂ€vs inga djupdykningar i snĂ„riga forskningsrapporter för att konstatera att genetisk information idag Ă€r ett vĂ€letablerat begrepp inom modern forskning. DNA kommer högst troligt att vara vĂ„rt frĂ€msta medium för informationslagring i framtiden[34]. I sammanhanget kan pĂ„minnas om Craig Venter-institutets syntetiska Mycoplasma laboratorium vars genom forskarna försĂ„g med ett ”vattenmĂ€rke” i form av en sekvens av nukleotider som översatt till aminosyror (eller rĂ€ttare: deras respektive begynnelsebokstĂ€ver) bildar texten VENTERINSTITVTE CRAIGVENTER HAMSMITH CINDIANDCLYDE GLASSANDCLYDE. Information i DNA Ă€r sĂ„ledes ingen falsk analogi, det Ă€r kalla fakta. Face reality, Lars Johan Erkell.

Begreppet komplex specificerad information (CSI) Ă€r nĂ„got snĂ€vare definierat Ă€n definitionen i Webster, eftersom det förutom kravet pĂ„ specificitet Ă€ven innefattar begreppet komplexitet. Jag har tidigare förklarat det. [35]. Den princip som CSI gestaltar Ă€r bĂ„de central och okontroversiell inom forensisk vetenskap nĂ€r det handlar om att dra grĂ€nslinjer mellan företeelser som förorsakats av tillfĂ€lligheter och sĂ„dana som skett med vett och vilja, och det finns ingen anledning till varför det inte skulle kunna tillĂ€mpas Ă€ven pĂ„ levande organismers arvsmassa. Analogin mellan programkod och livets information Ă€r sĂ„ övervĂ€ldigande att allt annat vore mĂ€rkligt. Den tekniska och naturvetenskapliga litteraturen, inte minst inom omrĂ„det bioinformatik. [36] borde överbevisa den som eventuellt fortfarande skulle tvivla. Även forskare som inte arbetar inom ID-projektet, bl a Szostak, har börjat inse vikten av att kunna berĂ€kna den funktionella informationen[37].

Det Àr ingen tvekan om att ID-teoretikernas arbete de senaste decennierna utövar ett avsevÀrt inflytande trots sin pÄtvingade undantrÀngda roll inom naturvetenskapen.

Jag har nu visat att det visst existerar en bÄde god och vÀletablerad definition av biologisk information, inklusive CSI. NÀsta frÄga blir dÄ om den gÄr att mÀta entydigt, och hur viktigt Àr detta för begreppets tillÀmpbarhet pÄ ursprungsfrÄgan?

Om att mÀta information
Jag har i tidigare inlĂ€gg[38] förklarat varför begreppet shannoninformation inte kan anvĂ€ndas för att skilja semantik frĂ„n statistik (ungefĂ€r: mening frĂ„n brus), vilket Ă€r en nödvĂ€ndig förutsĂ€ttning för att kunna göra relevanta bedömningar av informationsinnehĂ„ll. Det Ă€r omöjligt att bevisa att ett visst mönster eller en viss process Ă€r slumpmĂ€ssig/meningslös men dĂ€remot fullt möjligt att bevisa motsatsen utifrĂ„n statistiska övervĂ€ganden, och det Ă€r just dĂ€r ID:s styrka ligger. Jag har tidigare under debatten demonstrerat det[39]. Men Erkell visar inga tecken pĂ„ att vilja förstĂ„. Som jag tidigare noterat: ”Att genduplikationer ökar en organisms shannoninformation Ă€r precis lika hĂ€pnadsvĂ€ckande som att en universitetslektor som somnar med pannan mot tangentbordet genererar ett debattinlĂ€gg som innehĂ„ller flera kilobytes Ă€n innan han föll i sömn”. [40]

Erkell sÀger sig vilja se en utvecklad metodik för mÀtning av informationsinnehÄll, och dÀr Àr vi överens. Men tyvÀrr slutar enigheten dÀr. I motsats till honom hÀvdar jag bestÀmt att vi kan dra ytterst intressanta och relevanta slutsatser redan utifrÄn dagens kunskapslÀge:

För det första kan vi utan att göra nĂ„gra nĂ€rmare bestĂ€mningar av informationsinnehĂ„ll göra relativa bedömningar av föremĂ„ls grad av specificitet. Ett rĂ€tblock kan t ex specificeras genom att ange storhet och enhet pĂ„ de tre variablerna lĂ€ngd, bredd och höjd tillsammans med koordinater pĂ„ dess lĂ€ge i rum och tid. För att specificera ett recept pĂ„ en sockerkaka behövs fler angivelser Ă€n sĂ„ av variabler (ingrediensspecifikationer, ugnstemperaturintervall, grĂ€ddningstid etc). För att beskriva designen av en laptop behövs en avsevĂ€rt mycket lĂ€ngre lista pĂ„ specifikationer, vilket i sig motsvarar dess vida större informationsinnehĂ„ll. Ingen skulle vĂ€l ge sig i kast med att uppskatta detta i siffror, men vi vet – inte bara tror – att resultatet skulle bli ett stort tal.

Den utvecklingspotential som finns i det befruktade mĂ€nniskoĂ€gget innehĂ„ller i sin tur specifikationer pĂ„ alla hennes blivande organ och organsystem med dess fysiologiska karakteristika tillsammans med den tillhörande monteringslogistiken, alla kĂ€nda och okĂ€nda Ă€ndamĂ„lsenliga epigenetiska system inberĂ€knade. Finns det rationella skĂ€l att hĂ€vda att graden av specificitet i detta fall skulle vara lĂ€gre Ă€n i fallet med sockerkakan eller laptoppen? Skulle det förhĂ„llande att vi idag saknar en entydig berĂ€kningsmetod för att ange mĂ€tetal pĂ„ den erforderliga informationsmĂ€ngden förĂ€ndra detta faktum? Det gemensamma svaret pĂ„ bĂ„da frĂ„gorna Ă€r sĂ„ uppenbart att det inte egentligen inte skulle behöva nĂ€mnas – att levande organismer innehĂ„ller stora mĂ€ngder komplex och specifik information mĂ„ste anses bevisat utom varje tvivel. Jag har sagt det tidigare och det behöver dessvĂ€rre sĂ€gas igen - bevisbördan mĂ„ste rimligen Ă„vila den som hĂ€vdar motsatsen. Att Erkell sedan anser sig tycka nĂ„got annat förĂ€ndrar absolut ingenting i sak. Ingenting.

För det andra Ă€r det ofta möjligt att bedöma om en mutation i ett enzym leder till ökad eller minskad specificitet med avseende pĂ„ enzymets substrat (minskad respektive ökad substratrepertoar). Oberoende av om den aktuella mutationen medför ökad eller minskad fitness i den rĂ„dande miljön sĂ„ motsvaras en minskad specificitet alltid av ett minskat informationsinnehĂ„ll. (I analogi med att informationen ”Köp te” Ă€r mer ospecifik Ă€n ”Köp Earl Grey av mĂ€rket Twinings i 250-gramsförpackning” vilket erfordrar mer information i form av skrivtecken). Jag har tidigare under debatten citerat Lee Spetners numeriska berĂ€kningar av informationsinnehĂ„llet (specificiteten) hos enzymet ribitoldehydrogenas, dels som vildtyp och dels i muterat tillstĂ„nd. Spetner kunde elegant visa[41] hur mutantens större substratbredd - som i den aktuella miljön ledde till ökad fitness - skedde pĂ„ bekostnad av informationsinnehĂ„llet (frĂ„n 0,74 till 0,38 bits). BerĂ€kningar utifrĂ„n specificitetsdata kan alltsĂ„ ligga till grund för resonemang om förĂ€ndringar i informationsinnehĂ„ll helt i enlighet med Webster-definitionen av information som citerades i inledningen. Med andra ord – det finns redan idag Ă„tminstone en anvĂ€ndbar modell för uppskattning av vissa proteiners informationsinnehĂ„ll pĂ„ högre nivĂ„ Ă€n shannon-nivĂ„.

För det tredje efterlyser Erkell ”ett teorem som visar att endast medveten design kan Ă„stadkomma CSI”. Men som vi sĂ„g inledningsvis Ă€r detta överflödigt för att konstatera att ID utgör den bĂ€sta förklaringen till livets informationssystem. Detta kan givetvis förĂ€ndras den dag det kan visas att en materialistisk process faktiskt kan generera CSI. Men det Ă„terstĂ„r att se. Faktum kvarstĂ„r: Idag Ă€r ID den bĂ€sta och mest parsimoniska förklaringen till uppkomsten av komplex, specificerad information av det slag som definierar levande organismer!

Om ”skrĂ€p-DNA”-metaforen
Det Ă€r ett milt uttryckt ett vĂ„gat spel av Erkell att klistra etiketten ”kreationistiska vanförestĂ€llningar” pĂ„ högst levande arbetshypoteser inom pĂ„gĂ„ende forskningsomrĂ„den betrĂ€ffande exempelvis funktionen hos icke-proteinkodande DNA (det evolutionister kallar ”skrĂ€p-DNA”), omfattningen av proteinmodifiering genom alternativ splitsning och förekomsten av överlappande koder i DNA. MĂ„nga forskare runt om i vĂ€rlden som Ă€gnar sig Ă„t dessa frĂ„gor men som inte delar Erkells förestĂ€llningar om dem skulle nog ha starka synpunkter pĂ„ att fĂ„ Erkells etikett ”kreationist” limmad pĂ„ sina pannor. Erkells stĂ€ndiga retorik dĂ€r de egna Ă„sikterna framstĂ€lls som synonyma med etablerad vetenskap och kritikernas med ovetenskap ekar tomt. Med sina ideliga, ovetenskapligt tvĂ€rsĂ€kra, uttalanden faller han huvudstupa i den grop han grĂ€ver nĂ€r han beskyller mig för att vara ”frĂ€mmande för vetenskapligt tĂ€nkande”.

Utan att göra ansprÄk pÄ att vara profet hÀvdar jag dÀrför att Erkells bÄda ENCODE-kritiska artiklar till stöd för skrÀp-DNA-metaforen kommer att bli en pinsam belastning för Biolog(g). De kommer förmodligen diskret att tas bort eller tonas ner inom en inte alltför avlÀgsen framtid. Men var sÀker pÄ att jag kommer att pÄminna om dem!

Den som fortfarande tror pĂ„ evolutionismens ”skrĂ€p-DNA”-relik (i ordets sanna bemĂ€rkelse) bör uppdatera sig, [42] [43] [44].

Om överlappande koder i DNA
Skulle förekomsten av överlappande koder i DNA vara ”okĂ€nt för vetenskapen”? Nej, men uppenbarligen för Erkell, men det Ă€r inte alls samma sak: För nĂ„gra axplock se listan i fotnoten[45] [46] [47] [48] [49] [50] [51] [52] [53] [54] , eller sök sjĂ€lv pĂ„ nĂ€tet pĂ„ ”overlapping codes” eller ”antisense replication” eller liknande.

Ingen evolution av argumenten – heller!
Resten av det hĂ€r inlĂ€gget av Erkell Ă€r upprepningar av samma argument som tidigare har lyfts och vederlagts i debatten. Det handlar om rekonstruktioner av hypotetiska enzym baserade pĂ„ evolutionĂ€ra cirkelresonemang och om Lenskis E. coli-stammar. Lenskis försök understryker att mikroevolutionĂ€ra anpassningar kan ske, men gör det till priset av informationsförluster - eller annorlunda uttryckt - devolution i realtid. SĂ„ visst kan mutationer och selektion förĂ€ndra befintliga funktioner, det har jag aldrig ifrĂ„gasatt. Men skapa nya funktioner – nej och Ă„ter nej. Tillbaka pĂ„ ruta ett. För Lenski-exemplet – se en granskning hĂ€r.

OvanstÄende Àr alls inget uttryck för konspirationsteorier. Det exponerar och belyser den blinda flÀck i Erkells ideologiska synfÀlt som förlett honom att mÄla sig in i ett hörn dÀr han befinner sig pÄ kant med de senaste Ärens vetenskapliga landvinningar. Detta Àr djupt olyckligt, inte bara för Erkell, och för hans studenter som litar pÄ honom, utan framför allt för att det förhindrar en konstruktiv debatt om den viktiga ursprungsfrÄgan.

Vad finns mer att tillÀgga? Jo, tack för pÄpekandet om att jag i en sammanfattning rÄkat skriva C-vitamin dÀr det skulle ha stÄtt citronsyra. Det var ju surt, men Àr nu ÄtgÀrdat.

ARTIKEL 3 – KAN PROTEINER EVOLVERA NYA FUNKTIONER?Artikeln i pdf-format

Göran Schmidt, augusti 2015

Evolutionsteorins förespråkare använder sig av två helt olika definitioner av vad evolution är. Den ena är helt okontroversiell och handlar om att populationer av levande organismer förändras över tid - ett väntat och väldokumenterat faktum. Den andra är föreställningen att alla jordens livsformer i rakt nedstigande led härstammar från en och samma ”urmoder” i form av en primitiv urbakterie. Denna andra definition förblir en obevisad hypotes, som trots sin långsökthet okritiskt accepterats som ett mer eller mindre självklart faktum av vår tids biologer och brukar gå under benämningen gemensam härstamning (eng.: ”common descent”). Oförmågan att kritiskt värdera den vetenskapliga evidensen för denna sista och extremt anspråksfulla definition leder till att man tolkar obetydliga förändringar hos populationer som bevis för evolutionen i stort. Det faktum att en viss gen med tiden blir något ovanligare i en viss bakteriepopulation kan därmed komma att utgöra ”bevis” för att samma bakteries urmoder under evolutionen också gett upphov till människor och morötter och allt däremellan. Det faktum att evolutionister inte tycker sig kunna se något annat (materialistiskt) alternativ bidrar till idĂ©ns starka ställning. Eftersom lärare och läromedelsförfattare inte brukar uppmärksamma studenterna på skillnaden, och sällan själva förefaller medvetna om skillnaden i evidensläge, brukar eleverna tyvärr lämna sina utbildningsanstalter med illusionen av att evolutionen är ett bevisat faktum som det inte finns någon anledning att ifrågasätta.

Skapelseföreträdare har länge och med all rätt kritiserat evolutionsteorin för att kvalitativt ny information och nya egenskaper inte har kunnat dokumenteras som ett resultat av slumpmässiga mutationer och naturligt urval (selektion). Tvärt om har gång på gång ”evolutionära innovationer” visat sig orsakas av mutationer som ger bärarna överlevnadsfördelar i vissa begränsade, ofta artificiella, miljöer, men då till priset av förlorade funktioner (som t ex genkontroll eller enzymspecificitet) och därmed förluster av genetisk information. Mer om detta nedan. Evolutionsteorins försvarare inser att om förtroendet för idĂ©n om gemensam härstamning ska kunna upprätthållas inför den breda allmänheten så måste det kunna beläggas att nya egenskaper och ny genetisk information verkligen kan uppstå genom mutationer och selektion.

Det är mot den bakgrunden som den här dialogen mellan Lars Johan Erkell och mig ska ses. Han hänvisar till undersökningar som han menar belägger att proteiner verkligen har utvecklat nya egenskaper under evolutionen, medan jag ifrågasätter att så verkligen är fallet. Det är svårt att relatera en så pass fackinriktad diskussion på ett lättillgängligt sätt, men jag ska göra ett försök.

Låt oss därför nu titta närmare på de argument som biologidocenten lägger fram för att proteiner kan evolvera nya funktioner.


Kritik av skapelsetroendes sannolikhetskalkyler

Enligt Erkell menar vi skapelsetroende att:

”
en sekvens av aminosyror som kan bygga upp ett fungerande proteiner är så astronomiskt osannolik att proteinets blotta existens är ett bevis för en intelligent skapare.


 påståendet bygger 
 på en kalkyl av sannolikheten för att ett helt protein slumpartat sätts samman av enskilda aminosyror vid ett enda tillfälle. En sorts slumpartad skapelse, alltså. Emellertid finns det ingen forskare som tror att proteiner uppkommit på det här viset, så argumentet är helt irrelevant. Evolutionsteorin bygger tvärtom på att strukturer inte uppstår på det här sättet, utan på att det vi ser idag har evolverats från tidigare, enklare strukturer.”

Skapelsetroende är givetvis väl medvetna om att evolutionsteorin bygger på små stegvisa förändringar, men på den hypotetiska vägen från livlösa kemikalier till den första levande cellen fanns inget naturligt urval som skulle kunna arbeta steg för steg - där skulle bara ha funnits kemins och statistikens lagar som, då som nu, leder alla system mot kemisk jämvikt. I ett sådant scenario är sannolikhetsberäkningar helt på sin plats. Det finns ingen vetenskaplig grund för att liv kan existera utan proteiner[19], och det måste med nödvändighet ha gällt även den första cellen. För att kunna göra den sortens beräkningar behöver man kunna uppskatta hur stor andel av alla tänkbara aminosyrakombinationer som ger proteinet en funktion i förhållande till antalet möjliga kombinationer som är tillgängliga för slumpen. Den andelen är mycket svår att komma åt. Det finns däremot studier av hur stor sannolikheten är att en slumpmässigt sammansatt aminosyrakedja får en stabil grundstruktur[20], vilket är en nödvändig förutsättning för att proteinet ska kunna vara bärare av någon funktion över huvud taget. Här finns det experimentella undersökningar[21] att stödja sig på, och evidensen pekar mot att andelen stabila till icke-stabila sekvenser av ett kort protein (150 aminosyrarester) är svindlande 1/10-74. Det är närmast oändligt mycket svårare än att hitta en nål i en höstack. Det är som att ta en tur med förbundna ögon bland en miljard galaxer som vår egen vintergata på jakt efter en enda specifik atom och råka hitta den på första försöket! Lars Johan Erkell vidhåller att den här sortens beräkningar handlar om att hitta en på förhand bestämd sekvens av aminosyror, trots att jag uttryckligen förklarar att så inte är fallet.

Materialistiska modeller för livets uppkomst och utveckling bygger på slumpartade fenomen[22]. Därför borde sannolikhetsberäkningar vara ytterst angelägna för evolutionsförespråkare att utveckla. Det är ju genom sådana man skulle kunna visa att evolutionsscenariot är en trovärdig modell av verkligheten. Men ändå är det just bland dem man finner kritik mot att använda detta matematiska verktyg. Erkell utgör inget undantag på den punkten.


Robusthet som argument mot skapelse och för evolution

Att ett protein är robust innebär att det har en viss grad av tålighet mot att utstå förändringar i sin aminosyrasekvens. Erkells resonemang bygger på att den robusthet, man finner hos vissa enzymer skulle stödja evolutionsteorin men tala emot en skapelseakt. Han menar att försöken visar att ett enzym inte är beroende av en enda unik aminosyrasekvensens för att det ska kunna fungera. Men det har heller ingen påstått. Att han över huvud taget tar upp frågan hänger nog ihop med vanföreställningen att vi skapelsetroende skulle basera våra sannolikhetsberäkningar på att det skulle förhålla sig på det viset. Erkell skriver:

” Är det möjligt att 
 ett enzym fortfarande kan fungera efter en eller flera mutationer? 
 man har framställt 4 000 ”slumpartade” mutanter av enzymet lysozym och undersökt deras aktivitet. Det visade sig då att i den grupp av mutanter som hade i medeltal en mutation, hade alla kvar sin aktivitet. Med i medeltal två mutationer var fortfarande 80 % av mutanterna aktiva, men med tre mutationer var det bara 20 %.” [23]

Grundfrågan är: är ett system med viss inbyggd redundans[24] ett högre eller lägre organiserat system än ett som helt saknar redundans? Vi kan göra en analogi med hur man idag konstruerar flygplan och annan högteknologisk utrustning. Styrsystemen i flygplan har exempelvis tredubbel redundans där de olika systemens komponenter måste vara levererade av olika tillverkare och t. o. m. vid olika tidpunkter i syfte att förebygga inbyggda systemfel. Om två styrsystem av någon anledning skulle slås ut kvarstår ytterligare ett system som ska kunna sätta oss säkert tillbaka på marken[25]. Betyder detta att dagens flygplan är mer primitiva än tidigare generationers? Naturligtvis inte – driftsäkerheten har ökat till en viss högre kostnad därför att flygplanshaverier, hur sällsynta de än är, skulle innebära ännu högre kostnader i form av förluster av hälsa, liv, materiel och renommé.

På samma sätt är proteiners robusthet inte alls något argument för en slumpmässig evolution på bekostnad av ett skapelseperspektiv. Tvärtom. Funktionella strukturers robusthet utgör en designmarkör i såväl teknologiska som levande system. Robusthet eller redundans i naturen är ännu ett argument för Gudomlig design.

Experimenten med enzymet lysozym[26] som Erkell åberopar visar ingenting anmärkningsvärt. De visar att mutationernas nedbrytande/destruktiva effekt på enzymets funktion ökar exponentiellt med antalet mutationer. Relevantare för sammanhanget hade varit om det handlat om försök där enzymens specificitet visat sig öka när det utsatts för slumpmässiga mutationer. Det är den sortens förändringar som behöver påvisas experimentellt för att komma neodarwinismens mekanismer till undsättning. Att mutationer förstör (degenererar) genetiskt material är däremot allt annat än någon nyhet. Och att ett enzym bara kan tolerera en enstaka punktmutation utan att funktion i viss mån går förlorad belyser i stället specificitetens avgörande betydelse för levande system. Det hindrar förstås inte att den inbyggda, men begränsade, robustheten eller redundansen i enzymet har en viktig biologisk funktion. Det är bra att ha två ögon om man skulle råka mista det ena.


Dawkins gamla vessla


För att illustrera att mutationer och selektion verkligen förmår skapa information liknande den i ett enzym refererar Erkell till ett känt avsnitt i Richard Dawkins välkända bok "The Blind Watchmaker". Erkell skriver:

”Richard Dawkins har gjort en datorsimulering där han illustrerar hur enkelt det är för mutationer och selektion att successivt bygga upp en sekvens som kan liknas vid ett enzym.”

”Jag vet att kreationister hatar Dawkins vessla för att den så tydligt illustrerar grundprincipen för evolution genom variation och selektion.”

Richard Dawkins söker bevisa evolutionsmekanismernas kraftfullhet genom att återskapa strofen ”METHINKS IT IS LIKE A WEASEL” ur Shakespeares Hamlet genom att slumpmässigt generera bokstäver ("mutationer") och sedan selektera dessa på grundval om de är "rätt" eller inte ("naturligt urval"). Hans datorsimulering ledde efter 43 "generationer" fram till sitt mål - den aktuella Shakespearefrasen. Att hans exempel saknar relevans när det gäller frågan om den biologiska informationens uppkomst behöver väl knappast påpekas - informationen fanns ju där redan från början. Det enda som kombinationen av hans genom intelligenta metoder konstruerade hård- och mjukvara åstadkom var ett återskapande av den information som redan från början programmerades in som mall!

Dawkins gör i sin evolutionssimulering ett antal mycket grova förenklingar:

1. en naturlig mutationsfrekvens på 1/10 000 000 000 byts ut mot 1/28.

2. organismens arvsmassa reduceras till en bråkdel (från storleksordningen 3 000 000 000 till 28 informationsenheter).

3. en under naturliga förhållanden okänd men som regel mycket liten selektionschans för en positiv mutation byts ut mot en hundraprocentig sådan.

4. varje selektion ökar textsträngens informationsinnehåll med en enhet. Detta är i verkligheten ytterst osannolikt. (Men i realiteten finns, som tidigare påpekats, informationen redan inbyggd i form av den målsekvens som "selektionen" hela tiden relaterar till).

Det är bland annat alla dessa förenklingar som gör att Dawkins metod konvergerar. Utan dessa förenklingar är det enkelt att visa att Dawkins dator skulle behöva mer tid på sig än de 13,7 (± 0,1) miljarder år som Big Bang-teorin medger. Dawkins exempel är därför fullständigt irrelevant som parallell till evolutionen i termer av mutationer och selektion. Däremot fullt relevanta för att illustrera en skapelseakt! Dawkins datorprogram utgör en metod för att skapa en slutprodukt som redan från början finns i konstruktörens sinne. Det är ju faktiskt precis så både jag och Lars Johan Erkell gör när vi författar våra artiklar. Vi väljer bland en uppsjö av ord, och när vi finner det ord som stämmer bäst med vad vi vill uttrycka så ser vi till att snabbt få det på pränt och spara den på hårddisken. "Slumpen" (hjärnstammen?) genererar orden och vi själva selekterar fram de som är mest "adaptiva".

Erkell har helt fel i att vi designföreträdare hatar Dawkins vessla – tvärtom – vi formligen älskar den! Jag har ofta använt mig av den i mina föredrag för att illustrera evolutionisters desperata försvar av evolutionsmekanismerna. En helt vanlig grundskoleelev brukar genomskåda Dawkins ”bevis” inom loppet av någon minut.


De små stegens magi

Lars Johan Erkell hänvisar sedan till ett antal vetenskapliga rapporter där man framkallat mutationer under kontrollerade former och som lett till att enzymer förändrats så att ”nya funktioner” uppkommit. Detta tar han som belägg för att evolutionen kan ske i små steg där praktiskt taget varje sådant innebär en fördel som kan gynnas av det naturliga urvalet och utgöra en ”brygga” till nästa muterade enzym med en något annorlunda ändamålsenlig funktion. Han skriver:

”Det är osannolikt att ett långt protein skulle bli till av en slump, men så är inte fallet om de uppstår gradvis steg för steg.”

Erkells resonemang bygger på förutsättningen att proteiners funktioner ligger utspridda ungefär som holmar i en skärgård där det går att hoppa på små stenar för att komma från en holme till en annan. Varje sådan sten utgörs av en organism[27] som fått ett protein förändrat av en mutation som ger den någon form av överlevnadsfördel gentemot föregående organism. Skulle en funktionell holme ligga så långt från den egna holmen att det inte går att hoppa till nästa sten för att komma vidare så skulle detta motsvara en situation där det bara finns sämre anpassade mutanter. Det naturliga urvalet skulle då verka för att eliminera sådana och resultatet skulle bli en evolutionär återvändsgränd.

När det gäller uppkomsten av stabila proteinmolekyler såg vi tidigare att avstånden mellan holmarna är astronomiska. Allt tyder på att det även gäller övergången från en klass av proteiner (här: enzymer) till en annan. När det däremot handlar om att ta sig från en holme till en annan inom en och samma proteinklass är avståndet inte alls lika stort och det är mycket troligare att det går att hitta en kombination av stenar för evolutionen att mutera sig fram på inom den isolerade ”ö-gruppen”.

Innan jag redogör för tre av de exempel som Erkell refererar till (utrymmet medger inte fler) är det ytterligare ett förhållande som behöver belysas. Det handlar om sambandet mellan ett proteins (ofta enzyms) informationsinnehåll och dess specificitet. Ju mer specifikt ett protein är desto högre är dess informationsinnehåll. Det inses intuitivt genom följande exempel: Om jag ber min son gå en i en butik och köpa te, så behöver jag inte använda särskilt många ord (informationsenheter). Det räcker att jag säger till honom: - Köp te! Om jag däremot vill ha tepåsar med Earl Grey av märket Twinings i 250-gramsförpackning, är min begäran mer specifik och kräver därför en betydligt längre instruktion – mer specificerad = mer information. I analogi med detta är ett enzym som bara kan binda effektivt till en enda substratmolekyl[28] mer specifikt och innehåller mer information än ett som kan binda mindre effektivt till två eller fler substratmolekyler.

Erkells första exempel:

”Ett monooxygenas kan omvandlas till ett NADPH-oxidas med en mutation.” [29]

När källan granskades framgick att man vid detta försök använde sig av ”targeted enzyme engineering”. Det innebär en intelligent och målinriktad justering av ett befintligt enzyms struktur, högst sannolikt med kunskap om strukturen hos redan befintliga NADPH-oxidaser. Det handlar alltså om kemisk design, och resultaten kan därför inte användas som argument för dess motsats i form av slumpmässiga förändringar. Dessutom finns det goda skäl att anta att en sådan förändring skulle ställa till det ordentligt i den drabbade cellens metabolism.

Erkells andra exempel:

”Ett enzym som normalt tillverkar aminosyran histidin behöver bara en mutation för att istället göra aminosyran tryptofan.” [30]

Jag läser följande i forskningsrapporten:

”Genom att framkalla slumpmässiga mutationer och selektera bland dem genererade vi åtskilliga HisA-varianter som katalyserade TrpF-reaktionen 
 och en av dessa varianter behöll signifikant HisA-aktivitet.”

Med andra ord – från att ursprungligen bara kunnat katalysera tillverkningen av aminosyran histidin (His) så kan enzymet efter mutation och selektion även katalysera tillverkningen av tryptofan (Trp). Det innebär att substratrepertoaren blivit bredare och genen som kodar för enzymet har förlorat information i enlighet med te-illustrationen ovan. Att både ursprungsenzymet och det muterade enzymet tillhör samma ”ö” är ställt utom allt tvivel: De tillhör en och samma mycket fascinerande klass av proteiner[31] som vittnar om Skaparens visdom!

Erkells tredje exempel:

”Ett epimeras 
behöver bara en mutation för att också fungera som aldolas.” [32]

Här har man jämfört aminosyrasekvenserna hos epimeraset och ett snarlikt aldolas. Och genom ”site-directed mutagenesis”, (d v s framkallande av en viss mutation i en viss aminosyraposition) lyckats syntetisera ett enzym med en bredare substratrepertoar. Situationen känns igen. Enzymet har genom mutationen i fråga – som forskarna uttrycker det – blivit ”leaky”, d v s har börjat ”läcka” = förlorat i specificitet (informationsinnehåll) och kan nu katalysera fler substanser än från början. Med andra ord ännu en destruktiv förändring av ett enzyms funktion tack vare – i det här fallet faktiskt trots – intelligent manipulering.


Multifunktionalitet

Erkells nästa argument är att om ett enzym kan verka på många olika substrat så skulle en av funktionerna kunna falla bort utan att det gör så mycket. Slumpen skulle då kunna ”hitta på” en ny funktion medan enzymet fortfarande har kvar sin funktion med avseende på de övriga substraten. Rätt som det är skulle alltså slumpen kunna råka hitta en alldeles ny funktion som skulle kunna möjliggöra ett dubbelt så långt hopp som annars, menar han, och hänvisar till enzymer som är multifunktionella eller ”otrogna” (så kallad ”protein moonlighting”).

Erkell:

”De flesta mutationer är nära-neutrala och har inte någon större effekt. På så sätt är det möjligt att en ny funktion som kräver flera mutationer kan uppstå.”

”
 Den muterade delen av proteinet kan då fortsätta att samla på sig mutationer; man vet att de flesta mutationer är nära-neutrala och inte har någon större effekt. På så sätt är det ändå möjligt att en ny funktion som kräver flera mutationer kan uppstå.”

Förställningen att proteiner kan driva omkring och mutera på icke-funktionalitetens ocean utan att drivas av en selektionsvind i någon speciell riktning på väg mot en avlägsen ny ö av funktionalitet är exempel på det vanliga evolutionära historieberättandet, men saknar dessvärre varje form av empiriska belägg. Statistiskt sett sker det för varje ”fördelaktig” [33] mutation minst 100 000 mer eller mindre nedbrytande mutationer. Det är upp till evolutionsföreträdare att visa att en så destruktiv process skulle kunna skapa någonting fördelaktigt utan ett naturligt urval som hyfsar till oddsen. Det handlar alltså om ren spekulation och önsketänkande från Erkells sida.


Kan proteiner då evolvera nya funktioner?

Med nuvarande kunskapsläge blir svaret: Ja, i begränsad omfattning, men alltid till priset av förluster av genetisk information. Hävdar man någonting annat görs det i kraft av önsketänkande och inte av experimentell vetenskap. Denna stödjer ett skapelseperspektiv där de levande varelserna skapades med förmåga till anpassning till en föränderlig miljö, men definitivt inte föreställningen om en planlös evolution från bacill till människa.

I februari 2017 publicerade Lars Johan Erkell tvĂ„ separata artiklar pĂ„ Biolog(g) dĂ€r han presenterade sina invĂ€ndningar mot ovanstĂ„ende sammanfattning om evolutionens pĂ„stĂ„dda förmĂ„ga att skapa nya funktioner hos proteiner. Du kan lĂ€sa dem här ("del 4"), respektive här ("del 5") (externa länkar i separata fönster).

Jag har nu (i februari 2018) publicerat nedanstÄende tvÄ artiklar dÀr jag motiverar varför Erkells slutsatser dÀr Àr felaktiga och missvisande.

Kan proteiner evolvera nya funktioner? Som sagt - Nej och Ă„ter Nej!Artikeln i pdf-format

Göran Schmidt februari 2018

Mikroevolution och makroevolution
Erkell:

”Göran Schmidt inleder sin artikel med att göra en skarp distinktion mellan mikroevolution 
 och makroevolution”
En obegriplig slutsats. Jag pĂ„talar distinktionen mellan tvĂ„ olika begrepp: Å ena sidan det empiriskt vĂ€lbelagda förhĂ„llande att populationer Ă€r dynamiska storheter som förĂ€ndras över tid. Och Ă„ andra sidan den obevisade[55] förestĂ€llningen om en gemensam hĂ€rstamning för alla livsformer frĂ„n en och samma urcell. Jag pĂ„talade ocksĂ„ att denna Ă„tskillnad sĂ€llan eller aldrig tydliggörs för elever och studenter och att det förvĂ„rar ett kritiskt vetenskapligt förhĂ„llningssĂ€tt till frĂ„gan om vĂ„rt ursprung.

Verkligheten Àr den, att ackumulerad mikroevolution inte har visats kunna belÀgga den hypotes om makroförÀndringar som evolutionsteorin förutsÀtter vid rekonstruktioner av det förflutna, oavsett om det handlar om hypotetiska mellanformer av proteiner eller av fossila organismer.

Erkell:

”Det finns vad jag vet inte heller nĂ„gra observationer eller principer som skulle förbjuda ett sammanhang mellan mikro- och makroevolution.”
Nej, naturligtvis inte förbjuda, eftersom vetenskap inte Àgnar sig Ät att bevisa negativ. Men all direkt evidens frÄn Ärtusenden av vÀxtförÀdling och djuravel visar att variationen har grÀnser (bortsett frÄn genteknisk manipulation utförd av intelligenta och mÄlmedvetna agenter). De kontinuerliga övergÄngar som evolutionsteorin postulerar kan bara verifieras i begrÀnsad mikroskala. Teoretiskt kan de naturligtvis extrapoleras till makronivÄ, men bara under förutsÀttning av den evolution man önskar finna stöd för. SÄdant kallas cirkelbevis. En lista över publikationer inom olika discipliner som adresserar problemen med makroevolution finns hÀr.


Livets ursprung
FrÄgan om livets ursprung Àr naturligtvis djupt integrerad i den om evolutionsscenariots trovÀrdighet. Det Àr dÀrför inte nÄgot parallellt forskningsfÀlt utan ett sekventiellt och grundlÀggande. Att mena nÄgot annat Àr som att hÀvda bokstÀvernas irrelevans för svenska sprÄket. LÄt oss citera Erkell:

”Vad man tĂ€nker sig Ă€r” 
 ”de kan ha varit” 
 ”Peptiderna kan ocksĂ„â€ 
 ”DĂ„ kan de ha evolverat” 
 ” Vi vet sjĂ€lvklart inte om”
” men det finns inget orimligt i ett sĂ„dant scenario.”
Det mÄ vara en sak att förhoppningen om de smÄ stegens magiska förmÄga att skapa mÀnniskor och morötter Àr förhÀrskande bland evolutionsbiologer. Den förhoppningen har Ätminstone nÄgon form av evidensbakgrund, Àven om den bygger pÄ vidlyftiga extrapolationer. Men nÀr man som Erkell försöker tillÀmpa samma steg-för-steg-magi pÄ livlösa kemikalier sÄ Àr frikopplingen frÄn verkligheten total. Det finns inga kÀnda kemiska eller fysikaliska lagar eller principer som skulle medge nÄgot sÄdant. I kemins vÀrld Àr selektion ett icke-fenomen. Partiklar konkurrerar inte med varandra, de följer kemins och termodynamikens strikta lagar.

SĂ„ nĂ€r Erkell skriver att ”
det finns inget orimligt i ett sĂ„dant scenario”, sĂ„ Ă€r detta ett uttryck som inte har nĂ„gon annan reell substans Ă€n hans eget subjektiva tyckande och tro. Eftersom ordet ”orimlighet” bygger pĂ„ sannolikheter Ă€r det uppenbart att han ser det som sannolikt att proteiner och nukleinsyror och en levande cell spontant kan uppstĂ„ genom sjĂ€lvorganisation. LĂ„t oss vĂ€nta ett sekel och se om evidensen kan stödja den tesen. Idag gör den det inte. Den lĂ€sare som bara har tagit del av den tillrĂ€ttalagda skolboksversionen av frĂ„gan om livets ursprung behöver verkligen balansera sin vĂ€rldsbild med en kritisk analys, t ex hĂ€r.

Men detta Ă€r naturalismens – inklusive den metodologiska materialismens – baksida. Det finns ingen grĂ€ns för hur lĂ„ngt dess företrĂ€dare Ă€r beredda att gĂ„ i sina okritiska och reduktionistiska övertolkningar av fakta och Ă„sidosĂ€ttande av bĂ„de kunskap och erfarenhet för att fĂ„ verkligheten att passa in i den evolutionĂ€ra ramen.

Sannolikheten för stabila proteinstruktur och nya funktioner
Erkell:

”En central frĂ„ga inom evolutionsbiologin Ă€r den om hur organismer utvecklar nya funktioner, nĂ„got de mĂ„ste kunna göra om evolutionsteorin Ă€r korrekt.”
Erkell slÄr hÀr huvudet pÄ spiken. Om all evidens skulle peka mot att slumpmÀssiga mutationer förstör befintliga funktioner innebÀr det en oerhörd utmaning för evolutionsteorin.

Det Ă€r helt korrekt att en enstaka mutation kan förĂ€ndra funktioner. Vi sĂ„g det senast med avseende pĂ„ GR-receptorn (se min femte replik i trĂ„den "Biologisk information – vad Ă€r det?" hĂ€r), dĂ€r det visade sig att en enda punktmutation reducerade substrataffiniteten med upp till 99,9% och dessutom minskade specificiteten med 90%. Listan pĂ„ den typen av förĂ€ndringar Ă€r nĂ€rmast oĂ€ndlig. Vem som helst inser att detta inte Ă€r den sorts förĂ€ndringar som evolutionsteorin behöver.

Erkell har ocksÄ helt rÀtt i att evolutionsteorin vore omöjlig om det inte kunde visas att ett protein skulle kunna omvandlas till ett nytt protein med helt nya funktioner genom slumpmÀssiga mutationer. Jag har i tidigare inlÀgg illustrerat detta med illustrationen av att ta sig mellan tvÄ vitt skilda ögrupper i en astronomiskt stor ocean. MolekylÀrbiologisk evidens (t ex GR-exemplet) visar nÀmligen att det Àr förknippat med stora svÄrigheter för ett protein t o m att ta sig frÄn en ö till en annan inom en och samma ögrupp. Ett enda steg (en punktmutation) utanför den egna holmen (ancCR) och vattnet stiger upp till hÄrfÀstet (L111Q). Detta samtidigt som evidensen pekar mot att avstÄndet till nÀsta ögrupp inte stÄr att mÀta i hundratals meter utan i hundratals ljusÄr.

Resultaten av Douglas Axes omfattande undersökningar rörande andelen funktionella till icke-funktionella DNA-sekvenser, som Erkell ifrÄgasÀtter, har bekrÀftats av Ätminstone fyra andra studier[56] som placerar sannolikheten nÄgonstans i intervallet <10-100 - 10-63. Jag kommer strax att referera till dessa forskningsrön.

Det handlar alltsĂ„ inte alls om vad som rĂ„kar passa mig eller inte. Detta Ă€r en central frĂ„ga att gĂ„ till botten med för var och en som Ă€r intresserad av frĂ„gan om evolutionsteorins trovĂ€rdighet, Och vem Ă€r inte det? Det Ă€r jag, och det borde Ă€ven Erkell vara. Genom att framstĂ€lla saken som att det i stĂ€llet handlar om Göran Schmidt och ID mot ”vetenskapen” Ă€r en strategi som Ă€r dömd att misslyckas. Det Ă€r i slutĂ€ndan evidensen som kommer att rĂ€knas.

Keefe och Szostak
Vi ska nu titta lite nÀrmare pÄ anledningen till att Keefe och Szostak[57] kommer fram till en sÄ astronomiskt mycket högre sannolikhet (10-11) för att hitta stabila proteinstrukturer Àn de jag just refererade till. Det finns flera delförklaringar.

Till att börja med ligger den kanske frĂ€msta förklaringen redan i definitionen av vad som ska klassas som en stabil struktur. BĂ„de SCOP- och CATH-klassificeringssystemen definierar proteinstruktur som en specifik tredimensionell konfiguration. Redan hĂ€r kan vi konstatera att polypeptiderna i det hĂ€r fallet inte uppfyller de villkoren. Den sekundĂ€rstruktur som författarna pĂ„trĂ€ffade hos de muterade polypeptiderna (korta proteiner) Ă„terfanns inte vid normala temperaturer utan först vid -183 °C, vilket naturligtvis Ă€r en temperatur som Ă€r helt irrelevant för livets processer. Dessutom var den alltid beroende av nĂ€rvaro av zinkjoner och ATP-molekyler, som bĂ„da Ă€r laddade partiklar som attraherar aminosyraresternas sidogrupper och som i sin tur kan skapa ett ”sken” av struktur. Mot den bakgrunden Ă€r det inte mĂ€rkligt att det inte heller fanns nĂ„got som tydde pĂ„ att polypeptiderna hade nĂ„gon högre nivĂ„ av struktur. Författarna skriver ocksĂ„: “Given the unusual CD spectra indicating the absence of significant alpha helix or beta strand contribution we decided to investigate 
.”[58]

Man vet idag ganska vÀl vad som behövs för att Ästadkomma en Àkta stabil sekundÀrstruktur hos proteiner. Det Àr kÀnt sedan lÀnge[59] att det krÀvs en periodicitet med avseende pÄ polÀra och opolÀra sidokedjor hos de ingÄende aminosyraresterna. Se Àven hÀr.

I praktiken behöver var tredje aminosyra lÀngs hela proteinavsnittet vara antingen genomgÄende polÀr (vattenvÀnlig) eller opolÀr (vattenavvisande) för att det ska bli en stabil sekundÀrstruktur. Nio av de tjugo aminosyrorna Àr opolÀra.

Om vi utgĂ„r frĂ„n ett protein bestĂ„ende av 80 aminosyror (ett medelstort protein bestĂ„r av ca 300) kommer alltsĂ„ en tredjedel av dem (27) att behöva vara antingen polĂ€ra eller opolĂ€ra. LĂ„t oss sĂ€ga det senare. DĂ„ blir sannolikheten att vi fĂ„r en alfastruktur (9/20)27 = 10–10, vilket stĂ€mmer ganska bra med forskarnas resultat, sĂ„ nĂ€r som pĂ„ en faktor tio.

Men det betyder för ett medelstort protein att den stabila andelen proteiner Ă€r (9/20)300/3 = 10–35.

Det Àr inga goda odds.

Kozulic och Leisola har för övrigt gjort en noggrann analys av Keefes och Szostaks resultat och har under extremt konservativa antaganden kommit fram till att sannolikheten att pÄtrÀffa ATP-bindande aktivitet som skulle fungera i en levande cell Àr mindre Àn 10-32 [60]

Erkell:

“De (Keefe och Szostak) skriver: ‘Our characterization of a synthetic protein that derives entirely from random-sequence origin demonstrates that design-free methods can be used to generate proteins with novel functions’. De hĂ€r resultaten hade varit helt omöjliga att fĂ„ om den siffra pĂ„ 1/1074 för kvoten för fungerande till icke-fungerande sekvenser Göran Schmidt citerar hade varit korrekt.”
Kommentarer:


- VaddĂ„ ”designfria metoder”? – hela försöket Ă€r ett i högsta grad intelligent designat försök med syftet att pĂ„visa mĂ„linriktad kemisk selektion!

- VaddĂ„ ”nya funktioner”?

- VaddĂ„ ”omöjliga att fĂ„â€? De Ă€r helt förvĂ€ntade utifrĂ„n kĂ€nda kemiska principer.

Erkells slutsats Àr dÀrför helt gripen ur luften. Resultaten understryker de grava problemen med evolutionsteorin pÄ den molekylÀrbiologiska nivÄn. Det och ingenting annat!

Erkell fortsÀtter:

”PoĂ€ngen med det hĂ€r exemplet var det visar att en enda mutation faktiskt kan Ă€ndra funktionen hos ett enzym. Vilka avsikter forskarna hade Ă€r helt irrelevant. Det spelar ingen roll om mutationen var slumpartad eller planerad. Den kan intrĂ€ffa.
Med planering kan man bygga vilken struktur som helst. SlumpmÀssiga processer bryter ner vilken struktur som helst. Att Erkell inte inser den skillnaden Àr symptomatiskt för hela den hÀr diskussionen.

Det Ă€r möjligt för mikroorganismer att selektera fram en “ny funktion” hos ett enzym om, och endast om, det redan Ă€ger förmĂ„gan att katalysera reaktionen i frĂ„ga. LuslĂ€ser man forskningsrapporter upptĂ€cker man undantagslöst att startenzymet har en viss grad av den önskade förmĂ„gan redan frĂ„n start. Det kan formuleras i följande citat: ”Ingenting evolverar sĂ„vida det inte redan existerar.” [61] Det krĂ€vs mer Ă€n sĂ„ hĂ€r för att göra ansprĂ„k pĂ„ uppkomsten av en verklig innovation.

Erkell igen:

”Men hur det Ă€n skulle förhĂ„lla sig med den hĂ€r ”informationen” Ă€r den saken irrelevant i sammanhanget – det viktiga Ă€r att en mutation har förĂ€ndrat funktionen hos ett enzym.
Nej, frĂ„gan gĂ€ller faktiskt inte om mutationer kan förĂ€ndra funktionen hos ett enzym eller inte. Detta Ă€r naturligtvis bĂ„de sjĂ€lvklart och förvĂ€ntat, Ă€ven utifrĂ„n ett designperspektiv. Den centrala frĂ„gan berör förĂ€ndringens natur – bygger den upp eller bryter ner? Jag upprepar: mutationer som leder till minskad substratspecificitet och bredare substratrepertoar innebĂ€r att den genetiska informationen minskar. Detta Ă€r ett informationsteoretiskt faktum oavsett om mutationen rĂ„kar vara ”fördelaktig” eller inte. Den sortens förĂ€ndringar stöder inte evolutionsteorin.

Erkell frĂ„gar hur jag kan veta att de förĂ€ndrade enzymer han refererar till ligger inom samma isolerade arkipelag i en ocean av icke-funktion. Det Ă€r lika uppenbart som att en skönlitterĂ€r bok inte byter genre om man Ă€ndrar nĂ„gra enstaka bokstĂ€ver i texten. Erkells andra exempel handlar t ex om tvĂ„ enzymer som bĂ„da tillhör gruppen (ÎČα)8-barrel struktur, varför de utan tvivel tillhör samma ögrupp.

Det Àr inget kreationistiskt önsketÀnkande att godtyckliga punktmutationer allt som oftast leder till havererad enzymfunktion. Det Àr empiriskt vÀlbelagt. Har man dÀremot ett snarlikt funktionellt enzym att sikta mot nÀr man muterar kan man givetvis bevara stabilitet och funktion. Konstigt vore det ju annars. Men det hindrar inte att de flesta steg frÄn ön inte leder till nÄgot angrÀnsande skÀr utan rakt ut i oceanen av icke-funktion.

”Evolution av en ATPas”
Erkell fortsĂ€tter med att referera till försök utförda av Simmons et. al. med rubriken: ”A synthetic protein selected for ligand binding affinity mediates ATP hydrolysis” frĂ„n 2009. Han skriver:

”Författarna 
 lyckades isolera ett antal ATP-bindande sekvenser varav en evolverades till ett fungerande ATPas.”
SÄ hÀr gick det hela till: Forskarna hÀllde en blandning av polypeptider (korta proteinmolekyler) med slumpartad sammansÀttning genom en kolonn med fastsittande ATP-molekyler. De polypeptider som hade aminosyrarester med sidokedjor med ATP-affinitet fastnade i kolonnen och resten passerade rakt igenom.

Liksom andra organiska molekyler kan ATP-molekylen attrahera angrÀnsande molekyler. ATP-molekylen gör det genom att bilda vÀtebindningar bÄde med sin aminodel, hydroxyldel och sina fosfatgrupper och via Van der Waals-bindningar till den platta aromatiska adenindelen. Molekylen Àr negativt laddad och binder gÀrna till de basiska aminosyraresterna. Det Àr dÀrför fullt kemiskt förvÀntat att en viss andel av polypeptiderna kommer att binda till ATP. Det krÀvs med andra ord ingen stabil struktur hos peptiden för det.

Vad som orsakade hydrolysen av ATP i ett fall Àr nog inte klarlagt. Man vet att nÀrvaro av zinkjoner kan fungera som katalysator [62]. Att det inte handlar om nÄgon traditionell enzymaktivitet Àr tÀmligen uppenbart, eftersom den frigjorda energin inte anvÀndes till nÄgot konstruktivt, vilket alltid Àr fallet nÀr ATP spjÀlkas i en cell. Man kan dÀrför med rÀtta sÀga att polypeptiden förstörde en viktig energikÀlla i stÀllet för att nyttja den.

Andreas Wagner och sekvensrymden
Erkell hÀnvisar slutligen Àven till Andreas Wagner som menar att sekvensrymden (alltsÄ mÀngden av alla tÀnkbara aminosyrasekvenser) inte alls Àr en ocean av icke-funktion utan snarare en ocean genomkorsad av ett nÀtverk av tÀnkbara stenar för evolutionen att hoppa pÄ till nya funktionella öar.

Problemet Àr för det första att Wagner inte bygger sin uppfattning pÄ experiment utan pÄ en extremt förenklad bild av verkligheten i form av en datorsimulering dÀr han behandlade tarmbakteriens (E. coli) metabolism som ett nÀtverk av flyttbara diskreta enheter (t ex enzymer). PÄ det viset menar han sig ha visat att en bakterie som berövas en kolkÀlla kan hitta nya alternativa sÄdana. Att radera ett enzym frÄn en sÄdan simulering och konstatera att det finns alternativa reaktionsvÀgar Àr en helt annan sak Àn att göra det i en E. coli i den verkliga vÀrlden.

För det andra - Àven om nÄgot motsvarande verkligen genomfördes med framgÄng i en levande tarmbakterie sÄ ÄterstÄr det att visa att det inte förklaras av den förprogrammerade redundans/robusthet som kÀnnetecknar levande organismer.

Wagners resultat har dÀrför ingenting med frÄgan om proteiners stabilitet att göra. Det finns idag ingen vetenskaplig evidens som kullkastar scenariot av en ocean av icke-funktionalitet/bortselektion mellan olika funktionella proteiner. Det Wagner visat Àr hur motstÄndskraftigt cellens metaboliska nÀtverk Àr mot förluster av funktioner. Men definitivt inte hur det slumpmÀssigt kan erhÄlla nÄgon ny funktion som inte redan existerade. Man utgick frÄn ett robust system rikt pÄ olika funktioner, plockade successivt bort funktion efter funktion och fann att systemet fortfarande kunde fungera.

LÀser man lite om Wagners syn pÄ tingen blir det uppenbart att han Àr Platonist [63]. Hur den synen gÄr ihop med neodarwinismen Àr ett mysterium.

Slutord
Lars Johan Erkell uttrycker stor öppenhet för vetenskapliga landvinningar pÄ bioinformatikens omrÄde. Kanske utgör han ett lysande undantag, men jag Àr tÀmligen övertygad om att de flesta andra evolutionister kommer att förbli ovilliga att byta referensram frÄn sin tro pÄ evolutionen till ett designperspektiv, alldeles oavsett bioinformatikens framtida slutsatser. Det mesta tyder dessvÀrre pÄ att det mestadels Àr tom retorik frÄn Erkells sida.

Men jag tror pÄ en framtid dÀr den hÀr aversionen inte lÀngre existerar, dÀr vetenskapen hittat sina relevanta ramar, och dÀr forskningen kommer att vara mer intresserad av sanningen Àn den förvridna materialistiska versionen av sanningen. Och dÀr skapelsens storhet leder fram till att Den Àras som Àras bör. Skaparen av himmel och jord!

Om evolverbarhet - svar pÄ tal!Artikeln i pdf-format

Göran Schmidt februari 2018

Om redundans
Det Àr helt korrekt som Erkell skriver att den robusthet och redundans som finns i levande organismer Àr av ett annat slag Àn den vi mÀnniskor bygger in i tekniska system. Men jag har aldrig försökt göra nÄgon poÀng av att redundansen skulle vara organiserad pÄ nÄgot sÀrskilt sÀtt. Det torde vara uppenbart för var och en att den redundans som prÀglar levande varelser, och som Erkell helt korrekt beskriver som nÀtverksbaserad, Àr lÄngt mer effektiv och sofistikerad Àn vÄra teknologiska motsvarigheter. Som alltid. Nej, det Àr redundansen som fenomen jag pekat pÄ. Erkell menar att det skulle vara ett argument mot design, medan jag ser motsatsen. Beauty is in the eye of the beholder.

Erkells plastiska perspektiv pÄ kroppens nÀtverk kanske gÀller för onkogener, jag har inte satt mig in i den saken, men i andra sammanhang Àr det inte sÄ. Vi Àr exempelvis utrustade med tvÄ njurar vilket möjliggör att den ena kan ta över den andras funktion, vilket Àr högst ÀndamÄlsenligt. Nu kommer Erkell sÀkert att kontra med att vi borde ha varit utrustade Àven med tvÄ huvuden ifall vi skulle tappa det ena, men mitt svar blir dÄ att vÄr Herre nog vill att vi ska vara sÀrskilt aktsamma i hur vi anvÀnder det enda vi fÄtt.

Erkell vet sĂ€kert lika bra som jag att evolutionsteorin kan anvĂ€ndas till att förklara precis vad som helst. Om liknande strukturer pĂ„trĂ€ffas hos organismer som förvĂ€ntas vara nĂ€ra beslĂ€ktade i evolutionstrĂ€det (som t ex fem ”fingrar” hos valar, ödlor och mĂ€nniskor) sĂ„ förklaras likheten med divergent evolution (s.k. homologa organ). Skulle man dĂ€remot hitta liknande strukturer hos organismer som inte förvĂ€ntas vara nĂ€ra beslĂ€ktade evolutionĂ€rt (som t ex likartade ögon hos blĂ€ckfiskar och mĂ€nniskor) sĂ„ förklaras likheten med konvergent evolution (s.k. analoga organ). Om en biologisk struktur skulle uppvisa extremt hög energieffektivitet (verkningsgrad), sĂ„ förklarar evolutionisten det med att strukturer med lĂ€gre energieffektivitet över Ă„rmiljonerna selekterats bort av det naturliga urvalet. Om en biologisk struktur uppvisar stor redundans (vilket Ă€r energimĂ€ssigt oekonomiskt) sĂ„ förklarar samma evolutionist det med att redundans Ă€r en viktig förutsĂ€ttning för evolutionen. Och sĂ„ vidare, och sĂ„ vidare. Exemplen skulle kunna mĂ„ngfaldigas. Anders GĂ€rdeborn (som Erkell f.ö. tycks ha ett ont öga till) har en upplysande artikel om det här.

Redundansen i DNA-koden Ă€r bland annat viktig för att minimera mutationernas destruktiva inflytande pĂ„ organismen (mutationerna som evolutionister ironiskt nog ser som en förutsĂ€ttning för evolutionen). Men det Ă€r bara en del av sanningen. Redundansen i den genetiska koden hĂ„ller pĂ„ att omvĂ€rderas som en kod i koden. Man kan tycka att sinnrikt kodsystem som grund för livet vore en tillrĂ€cklig utmaning för materialister – nu avslöjas sinnrikheter i sinnrikheten.

Dawkins vessla igen

Det Àr ett lÄgvattenmÀrke att Erkell hÄller fast vid Dawkins vessla som nÄgonting med relevans för evolutionsteorin. Han kunde lika gÀrna konstatera att det Àr lÀttare att bestiga Kebnekajse steg för steg Àn i ett enda kliv. Ja, Lars Johan Erkell, den principen Àr tillÀmpbar pÄ mÄnga slags sammanhang. Men definitivt inte för att förklara en spontan uppkomst av den information som Àr förutsÀttningen för livsformernas uppkomst.

Erkell:

”(Dawkins) har skrivit sin ’vessla’ för att demonstrera kumulativ selektion, inte hela evolutionsprocessen.”
HÄrklyverier. Vad Àr dÄ evolution om inte just kumulativ selektion? Det Àr kÀrnpunkten i hela Dawkins resonemang att evolutionen Àr just denna stegvisa kumulativa process. Grundskoleeleverna Erkell sÄ varmt vÀrnar om skulle genomskÄda Àven den dimridÄn.

Det Àr just detta som Àr ett av evolutionsteorins stora problem. Hierarkiska strukturer kan inte skapas utan förutseende skapande mentala processer. VÀrlden hade sett mycket annorlunda ut om den varit resultatet av evolution. Och vi hade inte suttit hÀr.

Fördelaktiga kontra skadliga mutationer
Hur stor andelen av mutationerna Àr dÄ fördelaktiga? Det vet ingen, och det varierar sannolikt med vilken typ av levande organism man undersöker. Den siffra jag brukat anvÀnda mig av Àr mycket riktigt en pÄ 100 000, och det Àr en siffra jag antingen fÄtt mig till dels under mina biologistudier vid universitetet eller via skolans lÀromedel. Jag vÄgar inte svara pÄ vilketdera, men jag har inte tagit den ur luften.

Jag tror att den ligger i rĂ€tt rĂ€jong av flera skĂ€l. Ett förhĂ„llande som pekar Ă„t det hĂ„llet Ă€r en litteratursökning som Jerry Bergman företog 2004 dĂ„ han genomsökte databaserna Medline och Biological Abstract pĂ„ sökorden ”mutations” respektive ”beneficial mutations” här. TrĂ€ffarna fördelade sig i proportionen 453 732 till 186. Av dessa 186 ”fördelaktiga” mutationer visade sig samtliga utgöras av förlustmutationer, d v s nĂ„gon befintlig egenskap hade gĂ„tt förlorad pĂ„ grund av mutationen. Andra tecken som visar Ă„t samma hĂ„ll Ă€r det dryga tusental dokumenterade mutationerna hos bananflugor dĂ€r ingen av dem skulle innebĂ€ra nĂ„gon fördel i en naturlig miljö. John Sanford skriver i en dialog med en kritiker som ifrĂ„gasĂ€tter hans pĂ„stĂ„ende att fördelaktiga mutationer Ă€r extremt sĂ€llsynta:

“The vast majority of deleterious mutations will not display any clear phenotype at all. There is a very high rate of visible birth defects, all of which appear deleterious. Again, this is just the tip of the iceberg. Why are no beneficial birth anomalies being seen? This is not just a matter of identifying positive changes. If there are so many beneficial mutations happening in the human population, selection should very effectively amplify them. They should be popping up virtually everywhere. They should be much more common than genetic pathologies. Where are they? European adult lactose tolerance appears to be due to a broken lactase promoter. African resistance to malaria is due to a broken hemoglobin protein. Also, immunity of an estimated 20% of western Europeans to HIV infection is due to a broken chemokine receptor. Beneficials happen, but generally they are loss-of-function mutations, and even then they are very rare!”
FörvĂ€ntningarna pĂ„ hur stor andel som utgörs av fördelaktiga mutationer skiljer sig naturligtvis Ă„t beroende pĂ„ vilken syn man har pĂ„ levande organismers genom. Om man likt mĂ„nga evolutionister förvĂ€ntar sig att merparten av arvsmassan utgörs av evolutionĂ€rt ”skrĂ€p” eller ”nonsens” sĂ„ Ă€r sannolikheten givetvis mycket större att en mutation inte Ă„stadkommer nĂ„gon som helst skada, eftersom det varken gör till eller frĂ„n att rota runt i en skrĂ€phög (fast egentligen förvĂ€ntar sig evolutionister att mutationer i skrĂ€p-DNA:t kan leda till uppkomsten av nya meningsfulla gener, men det Ă€r en annan femma). Om man dĂ€remot som ID-anhĂ€ngare menar att absoluta merparten av organismers genom Ă€r djupt meningsfull, sĂ„ blir ocksĂ„ förvĂ€ntan desto lĂ€gre att en slumpmĂ€ssig förĂ€ndring skulle skapa nĂ„gonting nytt och mer meningsfullt. ENCODE-projektet stöder den senare tanken.


Historierevisionism
Slutligen: Erkell beskyller mig för att tro att mutationer utan selektion kan Ästadkomma nÄgonting konstruktivt. Det ironiska Àr att det Àr precis tvÀrt om. Men det Àr ju jag som ifrÄgasÀtter Erkell för att det Àr just detta han sjÀlv hÀvdar. Det Àr bara för var och en, inklusive Erkell, att lÀsa innantill och verifiera att detta Àr dagens sanning.

Historierevisionism. Man ska inte kasta sten i glashus, herr docenten!

Efter att ha formulerat sin kritik av mina resumĂ©er av vĂ„r debatt bestĂ€mde sig Lars Johan Erkell för att göra en alldeles egen analys av hur det kan komma sig att jag i egenskap av "...en intelligent och vĂ€lutbildad person..." kan befinna mig "...pĂ„ kollisionskurs med etablerad vetenskap.". Du kan lĂ€sa hans slutsatser här.

Mitt perspektiv pÄ denna analys av mig fÄr (kanske?) definitivt avsluta den hÀr debatten. Vi fÄr vÀl se. Det hÀr Àr i alla fall mitt svar:

Hur blev det pĂ„ detta viset? – en frĂ„ga om kritiskt förhĂ„llningssĂ€tt!Artikeln i pdf-format

Göran Schmidt februari 2018

Om argumentationstaktik
NĂ€r Lars Johan Erkell gör sin analys av mig i egenskap av sin meningsmotstĂ„ndare vĂ€ljer han en blandning av de bĂ„da argumentationsfelen ”guilt by association” och ”argumentum ad hominem”. UngefĂ€r sĂ„ hĂ€r gĂ„r hans resonemang: kreationister Ă€r religiösa fanatiker som lurar barn och Ă€r fiender till vetenskap. Göran Ă€r kreationist och dĂ€rtill ordförande i föreningen Genesis som Ă€r en evangeliserande kreationistorganisation. HĂ€rav följer att det Göran skriver Ă€r vetenskapligt ignorant, sĂ„ tro inte pĂ„ det han skriver.

Jag Àr efter mÄnga Ärs debatter med evolutionister vÀl bekant med den argumentationstaktiken.

Att jag skulle befinna mig ”i kollisionskurs med etablerad vetenskap pĂ„ ett antal viktiga punkter” handlar om jag Ă€r kritisk till evolutionsteorin och dĂ€rmed oenig med docenten om hur vetenskapliga observationer bör tolkas. Och att jag dĂ€rtill har mage att pĂ„stĂ„ att Erkells övertygelse om evolutionens faktum handlar om nĂ„gonting mer Ă€n enbart hans iver att bevara vetenskapen mot medeltida vidskepelse.

Den lĂ€sare som tar del av vĂ„r debatt kommer ingenstans att hitta belĂ€gg för Erkells pĂ„stĂ„ende att jag skulle verka för att ”inkludera övernaturliga vĂ€sen” i vetenskapliga forskningsprogram. Det Ă€r bara en halmgubbe. Samma kritik hade man kunnat rikta mot Kopernikus, Galileo, Kepler, Boyle, Newton och LinnĂ©, liksom mot Ă„tskilliga av vĂ€rldens nobelpristagare genom Ă„ren som alla varit eller Ă€r troende. Jag har pĂ„talat att de observationer som brukar tolkas som stöd för evolutionen bĂ€ttre harmonierar med en intelligent design, och att mĂ„nga av de tolkningar som görs av evolutionister stöder tanken pĂ„ en evolution, endast om man redan pĂ„ förhand utgĂ„r frĂ„n evolutionen som ett faktum, eller definierar alla förĂ€ndringar hos levande varelser som evolution, oavsett förĂ€ndringens karaktĂ€r. Men bara dĂ„.

Detta Àr givetvis djupt besvÀrande för personer som aldrig nÄgonsin kommit pÄ tanken att ifrÄgasÀtta evolutionen utan tar den för sjÀlvklar. Erkell tillhör av allt att döma den kategorin. Och i det ligger ingen vÀrdering, bara ett konstaterande som kan förklara ett och annat.

Den verkliga haken
Det Àr alltsÄ evolutionskritiken som Àr haken i sammanhanget och inte Gudstron som sÄdan. Erkell har flera gÄnger under debatten deklarerat att det finns en teologi som Àr acceptabel för det vetenskapliga (lÀs: evolutionistiska) etablissemanget. Det Àr den teologi som definierar en gud som tÀnde Big Bang och som sedan pÄ ett omÀrkligt sÀtt och i enlighet med naturens lagar sjÀlvgenererat allt levande. Att acceptera den sortens gudomligheter Àr nÀmligen en eftergift som evolutionister Àr beredda att göra, vÀl medvetna om att den ligger helt pÄ deras och ateisternas gemensamma spelplan.

LÀgg mÀrke till tvÄ saker:

•          För det första att naturalistiska naturvetare tar sig sjĂ€lva tolkningsföretrĂ€det att avgöra vilken sorts teologi som skall tolereras inom vetenskapssamfundet och vilken som ska diskvalificera en troende frĂ„n att bedriva forskning och publicera sina resultat i vetenskapliga tidskrifter.

•          För det andra att den teori som gör ansprĂ„k pĂ„ att förklara precis allting som rör livet och dess mĂ„ngfald, uppenbarligen inte fĂ„r lov att ifrĂ„gasĂ€ttas, i synnerhet inte med naturvetenskapliga argument.

Varför jag debatterar
Incitamentet till min kritik av Erkells argumentation och retorik Ă€r min frustration över det materialistiska paradigm som gör gĂ€llande att evolutionen Ă€r obestridbar och att ”allt inom naturvetenskapen” bekrĂ€ftar detta ”faktum”. Det Ă€r nĂ€mligen ren och skĂ€r lögn, och det har allmĂ€nheten rĂ€tt att fĂ„ veta. Som alibi för att inte tolerera evolutionskritik kidnappar man den vetenskapliga forskningsmetodiken ”metodologisk materialism” (= metodologisk ateism) och stĂ€ller ”vetenskapen” framför sig som en mĂ€nsklig sköld: ”Angriper du mig sĂ„ angriper du vetenskapen, och det gör dig till en fiende till all vetenskap, till Sveriges elever och till hela vĂ€rlden”.

Det Àr just dÀrför jag skriver, faktiskt inte i första hand för att evangelisera. Det finns nÀmligen betydligt effektivare evangelisationsmetoder Àn att argumentera mot evolution. För ingen tror vÀl att Erkell skulle bli en kristen genom att han plötsligt skulle inse att han hade fel pÄ punkt efter punkt i sina tolkningar av naturvetenskapliga fenomen? Nej, det fungerar inte sÄ.

Det Àr i stÀllet en frÄga om vetenskaplig integritet för oss i föreningen Genesis att ge evolutionsteorin en allsidig belysning och att föra in kritiska förhÄllningssÀtt i en sfÀr dÀr sÄdan Àr otillÄten pÄ irrelevanta grunder. Allsidighet och objektivitet Àr vetenskapliga adelsmÀrken. För oss i Genesis, har nÀmligen sanningen ett egenvÀrde oavsett om nÄgon bryr sig eller inte. Till skillnad frÄn den relativiserande vetenskapsvÀrld som inprÀntats att det inte existerar nÄgra vetenskapliga sanningar, höjer vi rösten och pÄstÄr att det visst finns sanningar om bÄde verkligheten som sÄdan och dess ursprung, och att man faktiskt inte behöver vara naturvetare eller ens akademiker för att inse dem.

Jag har inga problem att betrakta mig sjÀlv genom Erkells kritiska ögon. Jag förstÄr precis hur han tÀnker och jag förstÄr precis varför han resonerar som han gör. Jag inser att det utifrÄn hans perspektiv Àr en absurd tanke att en modern mÀnniska kan ha sÄ stor tilltro till ett urgammalt dokument som Bibeln sÄ att hon pÄ fullt allvar kan hÀvda att Gud har skapat vÀrlden och dess levande organismer i en icke-allegorisk betydelse. Att Han har makt att gripa in och faktiskt utföra reella mirakel som att förvandla vatten till vin, mÀtta tusentals med fem bröd och nÄgra smÄ fiskar, gÄ pÄ vattnet och hela mÀnniskor frÄn obotliga sjukdomar i ett enda ögonblick.

Kunde dĂ„ inte Gud ha skapat genom evolution om Han velat det? Jo, tveklöst. Hur mycket lĂ€ttare hade det inte varit för oss att sĂ€ga: ”Fine, Gud skapade genom metoden evoIution.”? Varför envisas vi dĂ„ med att kritisera evolutionsteorin?

Svaret Àr enkelt: dÀrför att den naturvetenskapliga evidensen inte ger nÄgot stöd för lÄngtgÄende evolutionÀra tolkningar. För oss Àr det en frÄga om intellektuell hederlighet att pÄtala detta.

Att det dÀrtill finns goda teologiska skÀl att avvisa den förestÀllningen hör ocksÄ till saken, men den diskussionen för vi pÄ en annan spelplan, dÀr spelarna har teologisk kompetens. Det har inte Lars Johan Erkell.

Under den sÀkra fasaden
Erkell försöker upprĂ€tthĂ„lla fasaden att evolutionsteorin Ă€r stĂ€lld bortom varje tvivel, sannolikt för att han dĂ€rmed tror sig göra vetenskapen och sina studenter en vĂ€lgĂ€rning. Det Ă€r hög tid att han inser att det Ă€r en björntjĂ€nst. Vid Brittiska Royal Societys konferens i november 2016 med temat “New Trends in Evolutionary Biology”, hölls inledningsanförandet av den österrikiske evolutionsteoretikern Gerd D. MĂŒller, som beskrev den aktuella situationen inom evolutionsteorin sĂ„ här:

“
 det har blivit en vana inom evolutionĂ€r biologi att betrakta populationsgenetiken som den nĂ€stintill allenarĂ„dande förklaringen till alla evolutionĂ€ra fenomen. HĂ€rigenom förnekar man det faktum att, för det första, alla dess förutsĂ€gelser inte kan bekrĂ€ftas under alla omstĂ€ndigheter, och för det andra, att en mĂ€ngd evolutionĂ€ra fenomen exkluderas. Exempelvis undviker teorin i stort sett frĂ„gan om hur den komplexa organisationen av organismernas struktur, fysiologi, utveckling eller beteende – vars variation den beskriver – de facto uppstod under evolutionen. Och den förser oss heller inte med nĂ„gra adekvata medel för att inkludera faktorer som inte ingĂ„r I det populationsgenetiska ramverket, som till exempel (embryonal)utvecklings-, systemteoretiska, ekologiska eller kulturella influenser.”
Det tycks ha gÄtt Erkell helt förbi. Alternativt vill han inte lÄtsas om det av ovan nÀmnda skÀl.


Religion?
Erkell: ”Det hĂ€r handlar 
 inte om vetenskap, det handlar om religiös förkunnelse.” Faktiskt inte. Som jag redan sagt har den hĂ€r debatten pĂ„ Biolog(g) handlat om naturvetenskap och vetenskaplig evolutionskritik och ingenting annat. Mitt syfte har varit att ge lĂ€saren en allsidig belysning av evidensen om vĂ„rt ursprung och att demonstrera hur den naturalistisk filosofin alltför lĂ€nge okritiskt tillĂ„tits influera tolkningarna av vetenskapliga observationer. Den finlĂ€ndske professorn emeritus och enzymexperten Matti Leisola sammanfattade nyligen situationen pĂ„ följande sĂ€tt: [64]

”Jag har under de senaste fyrtiofem Ă„ren talat med hundratals studenter och professorer vĂ€rlden över. Det Hegelska inflytandet över tĂ€nkandet i kombination med naturalistisk filosofi Ă€r övervĂ€ldigande: klara motsĂ€gelser tolereras; triviala experimentella resultat tolkas som stöd för centrala filosofiska begrepp; och Ă€ven nĂ€r experimenten pekar i en helt annan riktning, tolkas de som bevis för en förutfattad stĂ„ndpunkt. FĂ„ forskare tycks förmögna att se motsĂ€gelserna i följande uttalanden:
(1) Bildandet av byggstenar förklarar tillkomsten av byggnader
(2) All biologisk förÀndring Àr evolution
(3) Informationsförlust Àr informationsökning
(4) Likheter bevisar gemensam hÀrstamning
(5) Intelligent designade experiment utgör bevis pÄ naturliga fenomen.
Leisola har helt rĂ€tt. Även den hĂ€r debatten illustrerar det.


Samma gamla flyktstrategi
Att Erkell utifrĂ„n sin vĂ€rldsuppfattning och tro pĂ„ Evolutionen vĂ€ljer att definiera min kritik som ”desinformation” förĂ€ndrar naturligtvis inte innehĂ„llet i kritiken som sĂ„dan. I sitt avslutande inlĂ€gg radar han upp en rad omrĂ„den dĂ€r han anser att skapelsetron strider mot ”vetenskapen”, bĂ„de inom och utanför ramen för hans egna kompetensomrĂ„den. Det Ă€r ett vĂ€lbekant mönster i sĂ„dana hĂ€r debatter att nĂ€r argumenten tryter slutar det med ett desperat famlande efter andra vetenskapsomrĂ„den, i det hĂ€r fallet t ex radiometrisk Ă„ldersbestĂ€mning, arkeologi, historia och lingvistik, som jag misstĂ€nker att Erkell inte har vare sig nĂ„gra djupare kunskaper inom eller kritiskt förhĂ„llningssĂ€tt till. I sĂ„ fall hade han kanske lĂ„tit bli att Ă„beropa dem.

Om Genesis
Till sist - det Àr alltsÄ helt korrekt att jag Àr ordförande i föreningen Genesis. VÄr förening arbetar med tvÄ olika aspekter pÄ frÄgan om vÄrt ursprung. Dels för en allsidig och kritisk belysning av naturalismens/ateismens skapelsemyt, idén om den planlösa evolutionen. Dels pekar vi pÄ den fascinerande överensstÀmmelsen mellan naturens fenomen och Bibelns historieskrivning nÀr det gÀller jordens tidigaste historia, i synnerhet de delar som behandlar skapelse och syndaflod. I det senare fallet handlar det om vÄrt förtroende för Bibeln som historiskt dokument. Det finns en uppsjö av tunga argument för det, som jag inte ens berört i den hÀr debatten, eftersom den uteslutande handlar om naturvetenskap.

Evangeliserar gör jag mer Àn gÀrna, men inte i en vetenskaplig debatt. Den som vill veta var föreningen Genesis stÄr i teologiska frÄgor Àr vÀlkommen att botanisera pÄ vÄr hemsida, lÀsa vÄrt magasin Genesis och prenumerera pÄ vÄrt nyhetsbrev. Och vill man veta mer specifikt var jag sjÀlv stÄr i sÄdana frÄgor kan man göra det pÄ min egen webbsida.

Erkell:

”
 en forskare som argumenterat pĂ„ detta sĂ€tt hade förmodligen blivit utskrattad. Eller kanske, i barmhĂ€rtighetens namn, bara ignorerad.”
Nicholas Klein:
”And, my friends, in this story you have a history of this entire movement. First they ignore you. Then they ridicule you. And then they attack you and want to burn you. And then they build monuments to you.”

Fotnoter

[1]  Det vi kritiserar med evolutionen är inte det väl dokumenterade faktum att levande organismer i viss mån är "plastiska" (föränderliga) och att denna variation till en del kan förklaras av de klassiska evolutionsmekanismerna mutationer och selektion (naturligt urval). Det vi kritiserar utifrån vetenskapliga fakta är argumentet att denna variation kan utvidgas till att förklara utvecklingen mellan högre kategorier av levande varelser, d v s det som brukar gå under beteckningen "makroevolution".    [Tillbaka till texten]

[2]  https://biologg.wordpress.com   [Tillbaka till texten]

[3]  Du kan ta del av debatten i dess helhet under rubriken 2014-2018 i högerkolumnen.   [Tillbaka till texten]

[4]  Den information som intelligenta varelser producerar (som t ex den här texten) är inte bara komplex i bemärkelsen osannolik i förhållande till alla andra tänkbara bokstavskombinationer av samma antal skrivtecken, utan även specificerad i betydelsen att den innehåller verklig mening. Jag kommer att utveckla resonemanget i min kommande artikel som behandlar Erkells syn på just biologisk information.    [Tillbaka till texten]

[5]  Genduplicering är när en mutation leder till att en gen kopieras så att avkomman kommer att bära samma gen i flera upplagor.    [Tillbaka till texten]

[6]  Med ekolokalisation avses den förmåga som många fladdermöss har att flyga i totalt mörker och "se" flygande insekter med hjälp av sin avancerade ultraljudsteknik.    [Tillbaka till texten]

[7]  Se t. ex. animeringar av ett antal molekylära maskiner på http://www.arn.org/mm/mm.htm .    [Tillbaka till texten]

[8]  Exempel på kemiska fabriker är ribosomen och ATP-syntas.    [Tillbaka till texten]

[9]  Meyer Stephen C., Signature in the Cell: DNA and the evidence for intelligent design, 2009, s. 390-91, ISBN 978-0-06-147278 7    [Tillbaka till texten]

[10]  http://www.seti.org/    [Tillbaka till texten]

[11]  En nackdel med Shannons informationsbegrepp är att symbolföljden (1) faktiskt innehåller mer information än nummer (3). Nummer (1) är helt slumpmässig, medan nummer (3) präglas av viss regelbundenhet (t ex att en vokal i svenska språket oftast följs av en konsonant) som gör att den är något mindre osannolik, och därmed bär mindre information.    [Tillbaka till texten]

[12]  Exempel är Stephen Meyer, William Dembski och Werner Gitt.    [Tillbaka till texten]

[13]  Komplex i bemärkelsen att den är väldigt osannolik. Chansen att en slumpgenerator eller flock schimpanser skulle upprepa den är så liten att det skulle förväntas ta oräkneliga miljarder år innan den skulle uppträda igen.    [Tillbaka till texten]

[14]  En pulsar är en roterande neutronstjärna som sänder ut extremt regelbunden elektromagnetisk strålning.    [Tillbaka till texten]

[15]  Skapelsetroende förväntar sig att tillståndet i den ursprungliga skapelsen var "mycket gott", men att gener skadats från syndafallet fram till våra dagar. Resultaten från det så kallade ENCODE-projektet ger oss på skapelsesidan råg i ryggen när det gäller andelen icke-funktionellt DNA.    [Tillbaka till texten]

[16]  Människans haploida arvsmassa består av 3,2 miljarder kvävebaser (3,2 Gb), där varje bas/bokstav motsvarar två bitar Shannoninformation. Totalt skulle det, lågt räknat, ge ett informationsinnehåll på 6,4 Gbit (eller 0,8 Gbyte) i varje människocell.    [Tillbaka till texten]

[17]  Det bör tilläggas att detta scenario påstås ha skett utan någon verkande selektion. Scenariot är orimligt med selektion och närmast absurt utan. Föreställningen hålls vid liv huvudsakligen tack vare att duplicering är den enda kända process som kan öka storleken på en arvsmassa.    [Tillbaka till texten]

[18]  Jag har tidigare publicerat en artikel om detta i Genesis. Den återfinns även på min hemsida på http://www.gschmidt.se/Skapelsefragan/Fragor_och_svar/Fraga_4/Fraga_4.html    [Tillbaka till texten]

[19]  Den så kallade "RNA-världen" är ett försök av materialister att komma undan problematiken med att proteiner är livsnödvändiga substanser. Utan proteiner – inget liv. Utrymmet tillåter inte någon närmare motivering, men den kemiskt intresserade läsaren kan t ex ta del av länken http://www.arn.org/docs/odesign/od171/rnaworld171.htm    [Tillbaka till texten]

[20]  Proteiner med biologisk funktion har alltid en stabil så kallad sekundärstruktur bestående av "alfa-helixar" och "beta-flak".    [Tillbaka till texten]

[21]  Axe, "Estimating the Prevalence of Protein Sequences", Journal of Molecular Biology, 341 (2004): 1295-315    [Tillbaka till texten]

[22]  till skillnad från klassisk fysik som hanterar deterministiska förlopp där olika utfallet kan beräknas utifrån kända ingångsdata.    [Tillbaka till texten]

[23]  Kunichika, K. et al. (2002) Robustness of hen lysozyme monitored by random mutations. Protein Engineering, 15:10, 805–809    [Tillbaka till texten]

[24]  Redundant betyder ungefär överflödig, som t ex två kökssaxar i bestickslådan.    [Tillbaka till texten]

[25]  http://en.wikipedia.org/wiki/Redundancy_(engineering)    [Tillbaka till texten]

[26]  Lysozym förekommer t ex i saliv och tårvätska och har förmågan att lösa upp bakteriers cellväggar och utgör därför en del av människans immunförsvar.    [Tillbaka till texten]

[27]  Egentligen arbetar inte evolutionsteorin med individer. Det förutsätts att varje eventuell fördelaktig förändring först uppstår av en ren slump och sedan sprids till hela populationen. För att detta ska ske räcker det inte att mutationen är fördelaktig, det måste också till en ordentlig portion tur.    [Tillbaka till texten]

[28]  En substratmolekyl är den eller de molekyler som enzymet förmår verka på.    [Tillbaka till texten]

[29]  Brondani, P.B. et al. (2014): Finding the Switch: Turning a Baeyer−Villiger Monooxygenase into a NADPH OxidaseJ. Am. Chem. Soc. 136, 16966−16969    [Tillbaka till texten]

[30]  http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC27628/   [Tillbaka till texten]

[31]  http://en.wikipedia.org/wiki/TIM_barrel    [Tillbaka till texten]

[32]  Johnson, A.E., et al. (1998): Epimerization via Carbon-Carbon Bond Cleavage. L-Ribulose-5-phosphate 4-Epimerase as a Masked Class II Aldolase Biochemistry 37, 5746-5754    [Tillbaka till texten]

[33]  Det finns en hel del exempel på mutationer som under vissa omständigheter kan anses som fördelaktiga för organismen (t ex resistens hos mikroorganismer och insekter, sickle-cellsanemi hos människor etc), men ännu i november 2015 saknas ett enda exempel på en fördelaktig mutation som tillför arvsmassan kvalitativt ny information och som därför kan ge ett konstruktivt bidrag till evolutionen.    [Tillbaka till texten]

[34]  http://www.nature.com/news/how-dna-could-store-all-the-world-s-data-1.20496    [Tillbaka till texten]

[35]  http://www.gschmidt.se/Skapelsefragan/Artiklar_Debatter/2014-2015/Molekylara_maskiner/Molekylara_maskiner_G5.pdf    [Tillbaka till texten]

[36]  http://static.usenix.org/publications/login/2004-12/pdfs/propagation.pdf    [Tillbaka till texten]

[37]  https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17494745    [Tillbaka till texten]

[38]  http://www.gschmidt.se/Skapelsefragan/Artiklar_Debatter/2014-2015/Biologisk_information/Biologisk_information.html    [Tillbaka till texten]

[39]  http://www.gschmidt.se/Skapelsefragan/Artiklar_Debatter/2011/Evolutionsteori_punkt_se/Emil_Karlsson/Slump_nodvandighet.pdf (s. 2)    [Tillbaka till texten]

[40]  http://www.gschmidt.se/Skapelsefragan/Artiklar_Debatter/2014-2015/Biologisk_information/Biologisk_information.html    [Tillbaka till texten]

[41]  https://www.trueorigin.org/spetner2.php    [Tillbaka till texten]

[42]  https://thehugojournal.springeropen.com/articles/10.1186/1877-6566-7-2    [Tillbaka till texten]

[43]  http://newscenter.lbl.gov/2013/10/24/what-is-it-about-your-face/    [Tillbaka till texten]

[44]  http://genome.cshlp.org/content/22/9/1602.full.pdf+html    [Tillbaka till texten]

[45]  https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2963821/   [Tillbaka till texten]

[46]  http://www.nature.com/nrg/journal/v14/n12/full/nrg3594.html    [Tillbaka till texten]

[47]  https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4731013/    [Tillbaka till texten]

[48]  https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4284957/    [Tillbaka till texten]

[49]  https://virologyj.biomedcentral.com/articles/10.1186/s12985-016-0667-3    [Tillbaka till texten]

[50]  http://www.nature.com/nature/journal/v497/n7447/full/nature12121.html    [Tillbaka till texten]

[51]  https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/23473598    [Tillbaka till texten]

[52]  http://jcs.biologists.org/content/116/20/4067    [Tillbaka till texten]

[53]  https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/24337295    [Tillbaka till texten]

[54]  http://journal.frontiersin.org/article/10.3389/fgene.2014.00140/full    [Tillbaka till texten]

[55]  Anledningarna Ă€r tvĂ„ till att jag valt – och vĂ€ljer – att anvĂ€nda ordet ”obevisad”: FrĂ€mst dĂ€rför att ordet ”oevidentierad” kĂ€nns obekvĂ€mt, men ocksĂ„ pĂ„ grund av att Erkell har gemensam hĂ€rstamning som stĂ€ndig och odiskutabel utgĂ„ngspunkt under Ă„beropande den metodologiska naturalismen som alibi – alltsĂ„ i praktiken bevisad inom den materialistiska ram som Ă€r vetenskapens arena.   [Tillbaka till texten]

[56]  1. Kirk K. Durston et al, ”Measuring the Functional Sequence Complexity in Biopolymers”, Theoretical Biology and Medical Modelling 4 (2007): 47
2. Reidhaar-Olson och Sauer, "Functionally Acceptable Substitutions in Two Alpha-Helical Regions of Lambda Repressor”, Proteins: Structure, Function and Genetics 7 (1990): 306-16
3. S.V. Taylor et al, ”Searching Sequence Spacefor Protein Catalysts”, Proceedings of the National Academy of Sciences USA 98(2001): 10596-106014.
4. Hubert P. Yockey, “A Calculation of the Probability of Spontaneous Biogenesis by Information Theory”, Journal of Theoretical Biology 67, Nr 3 (1977) 377-398    [Tillbaka till texten]

[57]  Keefe and Szostak, Keefe, A.D. and Szostak J.W., Functional proteins from a random-sequence library, Nature 410 (6829):715–718, 2001, s. 715    [Tillbaka till texten]

[58]  Chaput, J.C. and Szostak, J.W., “Evolutionary optimization of a nonbiological ATP binding protein for improved folding stability”, Chemistry & Biology 11:865–874, 2004., s. 871)   [Tillbaka till texten]

[59]  Kamtekar, S., Schiffer, J.M., Xiong, H., Babik, J.M. and Hecht, M.H., Protein design by binary patterning of polar and nonpolar amino acids, Science 262:1680–1685, 1993   [Tillbaka till texten]

[60]  Branko Koculic och Matti Leisola, ”Have Scientists Already Been Able to Surpass the Capabilities of Evolution?”, viXra Biochemistry (2015), tillgĂ€nglig pĂ„ http://vixra.org/abs/1504.0130    [Tillbaka till texten]

[61]  Rajendrani Mukhopadhyay, ”Close to a Miracle”, ASBMB Today (okt 2013), http://www.asbmb.org/asbmbtoday/asbmbtoday_article.aspx?id=48961   [Tillbaka till texten]

[62]  http://www.nrcresearchpress.com/doi/abs/10.1139/v04-003#.WMHSHzs19PY    [Tillbaka till texten]

[63]  https://aeon.co/essays/without-a-library-of-platonic-forms-evolution-couldn-t-work    [Tillbaka till texten]

[64]  https://evolutionnews.org/2017/08/evolutionary-theorist-concedes-evolution-largely-avoids-biggest-questions-of-biological-origins/    [Tillbaka till texten]

<


Copyright © 2018 Göran Schmidt

Template design by Andreas Viklund